En del bekymrar sig mer än andra. Och för vissa är det redan en gammal och ointressant nyhet. Jag ligger inte sömnlös om nätterna men ändå är det någonting med Thomas Cooks konkurs som bekymrar mig. Utan varsel kastade världens största resebolag in handduken i september. Konkurser i resebranschen orsakar alltid kaos för resenärer som plötsligt varken kommer iväg eller hem. Det skapar naturligtvis också arbetslöshet, men denna gång har det även orsakat en allmän otrygghet bland stora bolags ekonomiska hälsa och styrka – inte bara när det kommer till resebranschen.
Tack vare liberalismen har vi i dag fri konkurrens i alla sektorer. Det ger konsumenterna ett hittills oskådat stort utbud och inom många områden lägre priser än någonsin – inte minst när det kommer till resebranschen. Men det ger också företagen en mindre vinstmarginal än någonsin, vilket gör dem sårbara om vindarna bara vänder en liten aning.
Och det var precis det som hände när det kommer till Thomas Cook. Resandet i nästan alla EU-länder har sjunkit 1, 2 eller 3 procent i år och förloras samtidigt bara en halvmeter i kampen mot de många nya onlinebyråerna så faller korthuset. Det stora huset faller på små marginaler och det är oroande.
Vår kära liberalism talar om för oss att när ett företag dör så kommer det snabbt nya. De fria marknadskrafterna återupprättar balansen. Det hoppas vi i alla fall. Det gjorde vi också 2008 när Lehman Brothers gick omkull. Saken är att det verkligen ska till en tungviktare för att återupprätta balansen efter Thomas Cooks undergång. Det är en konkurs som sätter så djupa spår att man bara i Spanien snabbt tvingats anta nödhjälpspaket på 300 miljoner euro för att säkra att Thomas Cooks partners – hotell, bussbolag, biluthyrningsfirmor och reseguider m.fl. inte följer med i gigantens fall.
Vi alla hoppas att Thomas Cook blir en historia om en sorglig men isolerad kollaps och att rädslan för en dominoeffekt blir onödig. Men jag kan inte blunda för de varningssignaler som vi ser här ”efter-kris-åren”. Vi är i dag vittnen till stora icke-transparenta företagsfusioner, omstruktureringar och inte minst några uppseendeväckande omläggningar av bolagsskulder. Det sista gäller bland annat El Corte Inglés – en av Spaniens största arbetsgivare. Trots att det både är våghalsigt och odokumenterat vågar jag påstå att det i dag är Banco Santander som håller handen över det gamla varuhuset. Två gånger på bara fem år har alla lån och krediter gjorts om för att ge El Corte Inglés konstgjord andning. Men konstgjord andning var inte tillräckligt för Banco Popular som plötsligt var fem minuter från konkurs. Ordet ”konkurs” nämndes aldrig när Banco Santander för ett par år sedan tog över Banco Popular. Men när en bank köps upp för en blygsam euro anser inte jag att det är magstarkt att använda ett ord som det. Allt var annars glada dagar i landets sjätte största bank. Och så trots allt var det bara Banco Santander som hade modet och möjligheten att överta ”stöket”. Och Spaniens största bank kom till. Men det är skrämmande att tänka på mängden problem, röda siffror och felplanerade projekt som under de senaste åren sopats in under mattan för att hålla en fin fasad och undvika fall på börsen. Med till Banco Populars fall hör också att bankerna i dag, på grund av den låga räntan, har oerhört svårt att tjäna pengar. Sett ur ett bredare perspektiv är det faktiskt inte så bra.
Vi lever i en tid med Brexit, med hotande handelskrig, med hård konkurrens, med små marginaler och med en teknologisk utveckling som går så snabbt att många företag har svårt att hänga med. En del ser hot. Andra ser möjligheter. Det är en spännande tid vi lever i. Bara den inte blir för spännande.
Av Henrik Andersen, henrik@norrbom.com
