Vi skandinaver är minst sagt bortskämda när det kommer till spektakulär natur från våra hemländer, och få nationaliteter är väl lika duktiga som oss på att använda naturen för härliga naturupplevelser – både när vi är hemma i norr liksom när vi är utomlands.
De av oss som befinner oss i Andalusien, oavsett om vi bor här fast, delar av året eller bara är här på semester, har sådan tur att vi är omgiven av en vacker natur med stor mångfald, som bjuder på en lång rad olika zoner av mikroklimat, med ett djurliv som hela tiden påverkas av närheten till Afrika.
Mångfalden av arter ökar med varmare klimat och med den högsta genomsnittstemperaturen på Europas fastland kan man här i Andalusien se en mängd djurarter som man inte är van att se i Skandinavien eller i andra delar av Europa. Inte ens alla spanjorer känner till en del av de arter som finns här, och med denna artikelserie kommer jag att kort beskriva några av arterna som man kan stöta på när man är ute i naturen längs kusten. Att en del av dessa djur finns i vår närmiljö kan vara lite överraskande.
I denna första del av artikelserien tar vi en titt på ormar, som är en djurgrupp som vi alla kan förhålla oss till, på både gott och ont. Förhoppningsvis kan artikeln bidra till att stilla den rädsla som många känner för ormar och i stället, om inte annat, i alla fall låta sig fascineras av dem i stället för att vara rädd för dem.
Vi börjar med den lokala arten av huggorm, Vipera latastei gaditana, som är besläktad med vår egen skandinaviska huggorm, Vipera berus. Denna räknas som lokalt vanlig på en del platser, bland annat nära Marbella och i bergen vid Mijas. Som man kan se på bilden är denna mycket lik vår skandinaviska huggorm.
När jag tidigare bodde i England hade jag fler än 300 ormar i min privata samling, och dessa tillhörde några av favoriterna. Mina tre exemplar var uppfödda i fångenskap, men då det inte är tillåtet att hålla lokala arter av reptiler i fångenskap i Spanien tvingades jag hitta ett nytt hem till dessa när jag flyttade permanent till Spanien. De befinner sig nu på en djurpark i närheten av Leicester.
I Europa går det bara att hitta Vipera latastei gaditana i Södra Spanien och i Portugal, och så finns den även i de norra delarna av Marocko, Algeriet och Tunisien. I Spanien och Portugal finns dessutom arten Vipera latastei latastei.
Men trots att denna orm är relativt vanlig lokalt räknas beståndet som sårbart, bland annat på grund av dess begränsade utbredningsområde. Så om du lyckas se denna vackra orm i naturen så har du tur. Och du, beundra den på avstånd. Giftet är ganska starkt och effekten av ett bett är betydligt mer potent än ett bett från en huggorm i Skandinavien. Skulle du bli biten bör du uppsöka läkare omedelbart. Men, det finns ingen orsak till att inte vistas i naturen på grund av denna orm. Jag är ofta ute i naturen och letar efter denna orm, men har fortfarande inte lyckats se den i naturen längs Costa del Sol, trots att jag varit ute och letat efter den en längre tid.
Den orm som är mest trolig att man stöter på längs Costa del Sol är i Natrix Maura som tillhör samma familj som vår skandinaviska snok, Natrix natrix. Denna orm lever i och vid vatten där amfibier utgör en väsentlig del av födan, med tillägg av en och annan fisk och mus. Man ser ofta denna orm nära floder, bäckar och dammar och den kan vara aktiv både under dagen och natten. Denna orm är helt ofarlig, men som alla ormar biter den gärna om man plockar upp den. Och så utsöndrar den ett illaluktande sekret från analöppningen, så det bästa är att följa huvudregeln för alla ormar: se men inte röra.
Natrix maura finns med stor variation av färger och markeringar, vilket man kan se på bilden av de två olika exemplaren. En fin och fascinerande orm…
En annan orm som också är vanlig längs Costa del Sol och i Andalusien är Montpellierormen, Malpolon monspessulanus, som också är en av Europas största ormar. De flesta vuxna exemplar är runt 130 – 150 cm, en det har hänt att en del blivit närmare 200 cm långa. Denna art tillhör en grupp ormar som på engelska kalla ”rear-fanged”. På svenska heter det ”baktandad”, vilket inte helt förklarar orsaken till namnet, men förklarat med få ord har dessa ormar giftkörtlarna långt bak i munnen, tillskillnad från de traditionella giftormarna som har giftkörtlarna fram, så kallat ”front-fanged” på engelska. I praktiken betyder detta att ormarna bokstavligt talat måste hålla fast och helt enkelt tugga lite för att giftet ska komma in i bettet. Detta gör Montpellierormen när den jagar sitt byte, men om den känner sig hotat biter den snabbt som andra ormar, vanligtvis utan att hålla fast. Därmed räknas även denna art vara helt ofarlig för människor, då inget gift vanligtvis kommer in i bettet. Men trots det är det värt att veta att giftet i sig är ganska potent, så om man blir biten och känner obehag ska man omedelbart söka läkarhjälp. Det flesta vill väl inte ha en orm som tuggar på en, så faran är ganska orealistisk!
Förutom de tre arterna som beskrivits här finns det också fler ormarter i Andalusien, men ingen av dem är giftiga. Så, som slutsats kan man säga att eftersom man vet hur Vipera latastei gaditana ser ut och tar hänsyn till de försiktighetsåtgärder som man ska ta när man träffar på arten, så behöver man inte bekymra sig om man skulle ha tur och träffa på någon av de andra längs Costa del Sol.
Ormar är en viktig del av vårt ekosystem, men tyvärr ha de förföljts och dödats av icke-bättre-vetande människor. Detta är helt onödigt, och det är också viktigt att komma ihåg om man skulle se de vackra huggormarna i Skandinavien. Stanna hellre upp någon minut och låt dig fascineras av det som naturen har skapat!
