Mor & dotter

Stor eller liten, temperamentsfull eller lugn, yngre eller äldre, impulsiv eller reflekterande, harmonisk eller nervös. Det är bara några ord som kan beskriva en person. Så hur kan det se ut mellan mor och dotter? Kan några egenskaper gå i arv? Är yngre generationer mer rastlösa än äldre och äldre klokare än yngre?

 

Catharina Hvid-Hansen känner många till i och med hennes yrke som populär tandläkare och gift med Per Hvid-Hansen, som i sin tur känner kusten sedan barnsben. Catharina träffade Per i Göteborg 1989 och sedan dess har deras liv tillsammans tagit dem på en sann resa. Förutom Sverige har de bott i Argentina, England och Spanien – först i Madrid innan de landande på Costa del Sol, var Catharina sedan 2008 äger och driver tandläkarkliniken Clinica Dental Noruega.

 

Sofia Hvid-Hansen, äldst i syskonskaran, föddes när föräldrarna Catharina och Per bodde i Argentina. Sofia har ett gediget intresse för sång samt musik och studerar klassisk sång på konservatoriet ”Conservatoro Manuel Carra” i Málaga. Vid sidan om studierna jobbar hon på mammas tandläkarklinik. Dock är rollerna innanför klinikens dörrar ytterst professionella och mamma byts ut till Catharina, och Sofia har ingen gräddfil att köra i.

Vem är Catharina?
Catharina: Jag ser mig själv som helsvensk, fortfarande efter många år utomlands och trots grekisk far men med många influenser från södra Europa. Pappa själv kände sig som grek i Sverige men svensk i Grekland, och Grekland var ett semesterställe för oss. Han själv kom till Sverige som 21-åring och levde 65 år i Sverige innan han gick bort. Annars är jag nog utåtriktad och samtidigt reserverad på samma gång. Jag är yrkespersonen – tandläkare Catharina som talar öppet med alla i jobbet men privat jag är innerst inne nog lite blyg. Jag är inte den som hörs och syns mest i sociala sammanhang om man säger så.
Sofia: Det stämmer. Hon har helt klart lätt för att prata om det största och det minsta. Folk kan nog lätt tro att hon delar med sig av allt, då hon som person är öppen, men samtidigt gör hon inte det. Hon har en häftig balans i det, och det tycker jag om.
C: Sedan kan jag nog uppfattas som respektingivande.

 

Vem är Sofia?
S: Jag är nog utåtriktad och till skillnad från mamma mer öppen som en bok. Från mamma har jag ärvt det där med att folk respekterar mig. Egentligen är det jag som är clownen, så jag vet inte varför de ser mig som respektingivande.
C: Hon är allt en liten teaterapa – och det speglar den yrkeslinjen som hon valt.
S: Annars, ja, som identitet… När jag är i Sverige känner jag att jag inkräktar och likadant här, jag bryter mot de outtalade koderna var jag än är. Men jag säger att jag är svensk, även om jag är mer ’hela Europa’.

 

Hur går det att jobba på samma arbetsplats?
C: Från början var jag orolig. Det är en sak att vara mor och dotter hemma men på jobbet är det inte bara relationen mellan oss utan även alla de andra. Men det går bra och vi kan skilja på hemma och jobb. Jag tycker att det är en bra lösning – Sofia behövde ett arbete och kliniken behövde en tandsköterska. Jag tycker också att det är bra för henne att se vad mamma egentligen arbetar med och så lär hon sig möta och bemöta många och olika människor.
S: Det fungerar jättebra. Först var det underligt men nu har vi båda lärt oss att ’chippa om’ – jag kallar t ex inte mamma för mamma när det handlar om jobb, då är hon Catharina. På så sätt är det också lätt att skilja på våra olika roller. Vill jag fråga mamma någonting som hennes dotter kallar jag henne mamma, då vet hon att det handlar om mamma-dotter-saker.

 

S: Nej, inte mer än mamma.

 

Ni är en svensk familj som bor i Spanien, vad talar ni för språk hemma?
C: Vi pratar svenska inom familjen, förutom vår yngsta som gärna svarar på spanska. Jag vet egentligen inte varför för ingenting har varit annorlunda jämfört med syskonen. Spanskan är bara det språk han väljer. Men vi andra fortsätter på svenska.
S: Ja, vi talar svenska. Vi är en svensk familj och vår familj är vårt ankare.
C: En del kanske har svårt att förstå att vi är så nära inom familjen och talar om allt.
S: Och vi äter alltid tillsammans och har mycket mysigt för oss.
C: Måltiderna är den stund som vi alla har tid att samlas och prata med varandra, och det är viktigt för oss.

 

Speglar ni varandras intressen?
C: Intresset för musik finns i familjen. Barnen brukade förr säga att ’mamma är musikalisk men lyssnar inte på musik och pappa lyssnar på musik men är inte musikalisk’. Sofia å sin sida sa redan som treåring, när hon tittade på Magnus och Brasse och de gick igenom bokstaven S – ’S som i sångerska’, att hon skulle bli sångerska.
S: Vi är väl konstnärliga på våra egna sätt. Musiken har alltid följt mig och jag stod på scen första gången som sjuåring. Catharina å sin sida är också konstnärlig men på andra områden. Självklart på kliniken då tandläkeri i sig själv kräver ett konstnärligt sinne men även med symaskinen då hon sytt en hel del fest- och scenkläder till mig.

 

Sofia har gått Svenska skolan i Fuengirola, varför?
C: Vi valde svenska skolan för att vi trodde att vi skulle flytta tillbaka till Sverige. Men så har det inte blivit. Eftersom Per också gått på skolan som liten blev det ett naturligt val.
S: Jag tror att Svenska skolan blir vad man gör det till. Den erbjuder många möjligheter – nu kan eleverna till och med tenta av spanska för att fortsätta till spanska universitet. Men det är ju som alltid; upp till eleven att studera.
C: Rent praktiskt är det små klasser, vilket ger varje elev möjlighet att bli sedd, vilket är bra. Men å andra sidan kan en liten skola göra det svårt att hitta vänner. Annars, jämfört med Sverige, saknar jag att barnen inte gått själv till skolan, här är det ’hämta och lämna’ som gäller.
S: Det har jag aldrig saknat, då hade jag hellre valt Sverige för lösgodiset. Skämt och sido. Jag har aldrig känt behov av att gå till skolan själv. Här är det normalt att bli körd.
C: Det är väl det att jag här saknar friheten som barn i Sverige ofta har; att springa över till grannbarnen utan att ständigt planera med körning fram och tillbaka.

Catharina – ditt tredje barn, och Sofia – en av dina bröder, Victor, dog av aggressiv cancer bara sju veckor gammal, hur har detta påverkat er?
C: Victor är inte någonting konstigt för oss längre. Vi talar om det och är öppna kring det om någon frågar. Det var viktigt för oss att tala om det, även med barnen.
S: Jag tror att det lärde oss att vara ärliga mot varandra.
C: Precis, som ett bevis på vikten av en öppen dialog. Men med barn naturligtvis på deras nivå. Men självklart var det inte alltid lätt. Först levde vi i en bubbla. Han var så sjuk att ingen kunde göra någonting. Självklart var vi jätteledsna och det var jättesvårt. Ibland kan jag fundera kring hur han hade sett ut, han hade varit 15 år nu.
Frågar någon säger jag att jag har tre barn. Det blir bara till att förklara annars. Men jag har egentligen fött fyra.
S: Jag tänker på honom på hans födelsedag. Men jag var så liten att jag inte minns så mycket.

 

Hur är er relation till varandra?
C: Vi är mamma och dotter. Vi går inte ut och festar tillsammans. Vi kan gå på bio och kanske dricka ett glas vin efteråt.
S: Om vi inte har planer för fredagskvällar stannar vi hellre hemma med film och mys.
C: Jag tror att man gör barn en otjänst om man är för mycket kompis. Jag skojar med mina barn att de ska berätta allt för mig men jag behöver inte berätta allt för dem.
S: Jag frågar gärna mamma om råd om jag behöver. Och jag får kloka svar.
C: Och jag kan komma hem och fråga Sofia om råd.
S: Ja, speciellt gällande mina bröder. Det måste du svara ’ja’ på mamma?
C: Ja, det gör jag – i all välmening. Men nu är vi tillbaka till samtalen kring matbordet – då saker ventileras.

 

Speglar ni varandra?
C: Ja, jag känner igen delar i Sofia som jag själv gjorde och då vet jag nästan vart hon är på väg. Jag känner också igen sätt att säga saker på.
S. Det respektingivande finns där och så vill jag gärna tro att jag har mammas empati och mjukhet samtidigt.
C: Det är t ex en sak som vi talat mycket kring: empati och sympati, att förstå skillnaden.

 

Hur mycket får mamma påverka sin dotters val i livet – privat och yrkesmässigt?
S: Mamma styr inte mitt liv, i stället är hon duktig på att se vad jag behöver. Hon kan få mig att göra saker som jag i efterhand tycker har varit bra.
C: Jag förstår att hon är 20 år och att jag måste låta henne leva hennes liv, så länge som det inte skadar henne. Vi är nog noga med att låta barnen prova sig fram och hitta sin väg.
S: Och tvärtom – det känns inte som om jag påverkar mammas liv. Jag kan ge min åsikt och mamma bollar tankar med mig, sedan väljer hon ofta ett mellanting. Vi har starka band och efter många år av insikt vet jag att mamma har rätt.
C: Det handlar om att skapa förtroende och finnas där samt om kärlek.