Tarifa är den iberiska halvöns sydligaste stad och den är mycket gammal. I dag framstår den dock som allt annat än gammal då den sprudlar av liv och ”good vibes”, säkert mycket beroende på att den lever av glada, osnobbiga turister som surfare, fågelskådare, valskådare och naturälskare. Tarifa ligger bara 14 km fågelvägen från kusten på andra sidan sundet och ligger på en privilegierad plats då man härifrån kan observera alla trafik som kommer och går in och ut från Medelhavet. Den lilla ön Isla de Las Palomas sträcker sig ut i havet mot söder och är förbunden med staden genom en smal landstunga. Här står Tarifas, för sjöfarten, så viktiga fyrtorn. Gibraltarsund är en fascinerande plats då det smala bältet åtskiljer de två kontinenterna Europa och Afrika, och så utgör ju sundet också den stora porten till den stora Atlanten.
Först ska vi ta en titt på staden Tarifa varefter vi kastar oss ut på en härlig vandring på 40 km, varav 32 km går längs med sundet. På så sätt får man verkligen en chans att se detta historiska farvatten på rätt sätt: lugnt och stilla och till fots. Man kan se Afrika på andra sidan under hela vandringen och till och med hålla koll på trafiken genom sundet – som är tät. Man ska räkna med två-tre dagar till denna alldeles fantastiska utflykt med en övernattning i Tarifa mitt i och eventuellt även en på slutet, för efter Tarifa fortsätter vi vandringen längs sandstranden till Bolonia.
Tarifas förflutna gömmer sig i historiens dimmor men man tror att platsen var bebodd redan ca 2000 år före Kristus. Det var dock den arabiska krigsherren Tarif Ben Maluk som gav namn åt platsen när han år 710 landade där och lade grunden för arabernas erövring av det mesta av den iberiska halvön. Man säger att vårt ord ”tarif” härstammar från stadens namn, då detta var den första staden vari man införde avgifter för handelsmän när de använde platsen till att lossa varor.
Araberna härskade i staden i omkring 500 år men de låg alltid i strid mot de kristna som själva ville ha makten över denna strategiska plats. Under 1292 återerövrades staden av de kristna efter en belägring ledd av Sancho IV el Bravo. I dag kan en stor staty av honom ses precis nedanför ingången till borgen. Bara ett par år efteråt, närmare bestämt 1294, gick det hett till igen och staden fick försvaras mot ett aggressivt arabiskt angrepp. Guzman el Bueno försvarade staden med näbbar och klor, och han har gått till historien då han, när fienden tog hans 8-åriga son som gisslan och hotade med att slå ihjäl honom om staden inte gav upp, bara kastade ned sitt svärd till dem så att de kunde slå ihjäl hans son. Det gjorde de också inför faderns och hans soldaters ögon, men staden höll stånd och Guzman hedrades som dess räddare. Därmed fick han smeknamnet ”el bueno” (”den gode”). I dag står Gusmans staty på Tarifas Alameda. Han ser vred och barsk ut, men han räddade staden.
Tarifa har en fin liten hamn med färjetrafik till Tanger som bara tar 35 minuter. Längs med hamnen finns det flera företag som erbjuder ”whalewatching”, (dvs. ”valskådning”, eller vad det nu heter på svenska). Dessa havsdjur passerar sundet från april till oktober. Speciellt vanliga är späckhuggare, sillvalar och delfiner. De kan ses sommartid under en två timmar lång båtfärd. Se: www.firmm.org och www.turmares.com.
Då Tarifa alltid varit belägrat har staden en vacker stadsmur och på en del ställen är den fortfarande intakt. Innanför murarna ligger en fin stadskärna där man kan spatsera runt på de smala gatorna och slå sig ned på en av de otaliga restaurangerna och tapasbarerna. Stämningen är hög, speciellt vid tretiden om eftermiddagen, då det är matdags. Allting känns väldigt avslappnar och kanske beror det på alla ”laid back”-surfare som ofta besöker staden och bara hänger, när de inte är ute och försöker rida en våg.
Vi bodde på ett litet hostal eller ”guest house” som heter Benali på gatan Guzman el Bueno 5. Det är ett trevligt ställe mitt i staden med smakfullt inredda rum. Ett enkelrum kostar 50 euro.
Precis i slutet av gatan från hotellet ligger borgen som uppkallats efter Guzman el Bueno. Den byggdes på 900-talet men har nyligen restaurerats, så att den nu även kan besökas av turister. Här kan man gå runt uppe på värnet och titta ut över sundet och se om det kommer fienden. Utsikten härifrån över sundet är formidabel, speciellt över ett högt berg på andra sidan i Marocko. Det är Jebel Musa, som med sina 842 meter under antiken betraktades som den ena av Herkules pelare, som bevakade Medelhavet. Den andra pelaren är som känt Gibraltarklippan. Här vid dessa pelare lämnade man den kända världen och gav sig ut på den stora okända Atlanten.
I dag är Tarifa kanske mest känt för sina mycket fina, vita stränder som ju inte bara besöks av surfare utan även av vanliga soldyrkare och strandfolk. Med anledning av detta har det byggts en del turistlägenheter i den västra delen av staden, och den lever i dag huvudsakligen på turism, även om det även sker en del fiske i området. Och det går fort i Tarifa. Den taxichaufför som vi åkte med berättade att 2014 hade varit ett ovanligt bra år – de hade aldrig haft så många turister och så mycket att göra. Så här verkar det i alla fall som om krisen är över.
Vi anlände Tarifa till fots och nu ska det berättas kort om våra 40 km långa vandring längs med Gibraltarsund – en vandring som vi aldrig kommer att glömma och som rekommenderas starkt. Till denna vandring hade jag allierat mig med min gamla studiekamrat Bent, som hade kommit på besök från Bryssel.
Man ska nog räkna med två vandringsdagar till turen: Pelayo-Tarifa (18 km) och Taria-Bolonia (22 km). Vandringen börjar i den lilla byn Pelayo, som ligger vid huvudvägen N 340 10 km sydväst om Algeciras. Dit kör man med bil vilken man parkerar på parkeringen framför Restaurante Las Piedras. Nu korsar man vägen iförd sin vandringsutrustning (vandringsstövlar, stavar och ryggsäck). I ryggsäcken har man med sig matsäck, mycket vatten, toalettbestyr, lite ombyte, vindjacka, hatt, solkräm och nattkläder, max 5-6 kg. Från Pelayo till Tarifa går det för det mesta rakt fram, så det är inte någon ansträngande tur, men lite upp och ned ska man i alla fall räkna med. För oss tog turen sex timmar så avsätt hela dagen till den. Vi ska vandra 8 km innan vi når ned till havet, så den första delen går inne i landet.
Så snart du har korsat huvudvägen ska du gå till höger och sedan parallellt med vägen tills du passerar en skylt med Sendera Cerro del Tambos, 5,5 km. Fortsätt längs en grusväg tills du kommer till skylten Parque Natural. Följ grusvägen vid den skarpa vänstersvängen. Här leder vägen förbi en gård med två palmer, varefter den svänger till höger och leder ned mot en korsning. Här ser du en skult som pekar mot Tarifa och nu är det bara att följa den markerade stigen som går i botten av en liten dal. Nu kan man se havet och i klart väder även Marocko. När man kommer till havet fortsätter man till höger (i västlig riktning) längs en fin stig. Snart kommer man fram till den lilla staden Guadalmesí, som har ett fint gammalt vakttorn. Gå förbi vakttornet och fortsätt mot väster längs en superfin stig. Vid en tidpunkt ska man lämna den breda stigen då den vänder upp inåt land. Se till att följa den gröna VP markeringen bort från denna breda stig, för om man kommer för långt mot höger (inåt landet) kommer man in på militärt område. VP stigen går lite upp och ned eftersom det är en del flodbäddar och sanddyner, men det är inte svårt att hitta, för man vet ju att man bara ska väster ut och gå längs med havet. Snart dyker Tarifas fyr upp och det är en vacker syn. Överlag är det en sagolik vandring längs med havet med utsikten mot Afrika. Vi var mycket betagna och tycker att det är en vanring som man inte får missa.
Vid 16.00-tiden kom vi fram till Tarifa och kunde inte snart nog få någonting läskande att dricka samt några tapas. Matsäcken hade vi ätit upp för länge sedan och det var härligt att slå sig ned mitt i gatulivet och låta sig serveras. På kvällen åt vi italienskt på La Piccola Tentazione, men Tarifa har så många restauranger så att hälften vore nog.
Guest House Benali serverar ingen frukost men följande morgon hade vi tur och hittade en liten lokal churros-bar, så för en gångs skull åt vi churros till frukost. Vi hade bestämt oss för att vandra hela vägen till Bolonia, 22 km väster om Tarifa, så att vi skulle få se hela sundet, så vi fick lov att fortsätta vidare västerut längs med havet. Snart kom vi till tungan som går ut till Isla de Las Palomas. Precis innan svänger man höger och går ned till stranden. Man ska inte, som vi gjorde, låta sig frestas av den fina paseon som går längs med stranden och där alla hurtiga motionerare rör sig. Det slutade nämligen snopet då vi inte kunde komma ned till havet på grund av det fredade fågelreservat mellan stigen och stranden. Så stanna på stranden och hitta de platser där sanden är hård – det är lättast.
Vid ett tillfälle går man förbi Hotel Dos Mares, som ser attraktivt ut. Men vi går vidare tills det att stranden blir för smal för att gå på. Sedan måste vi upp på kanten och gå och plötsligt står vi inne i hamnen till Hotel Hurricane. Snälla människor här rekommenderar oss att vandra längs med huvudvägen till Valdevaqueros, för det är inte längre någon ordentlig stig. Det gör vi och får gå ca 2 km längs med N 340, men det går bra för man kan gå på andra sidan vägräcket. Vi svänger ned till Valdevaqueros där det står skyltat och till vår glädje ser vi att det är en surfarrestaurang som serverar god lunch. Hurra – vi hade bara med oss en liten tråkig matsäck.
Och nu går det vidare ned till stranden, förbi de stora sanddynerna och Punta Paloma. Efter Punta Paloma ska man bara följa vandringsleden, som av och till leder upp till sanddynerna för att det inte går att gå på stranden, men det är inga problem och efter 22 km kommer vi till Bolonia. Vi är trötta men tycker att det varit värt ansträngningen.
Nu kan man antingen övernatta i Bolonia, som har flera hostal (se: www.booking.com), så att man nästa dag han se resterna av den fina romerska staden Baelo Claudia, som ligger här. Man kan också beställa en taxi på: 620 654 334 och bli körd av José ned till Meson de Sancho, som ligger 4 km från platsen där vår bil är parkerad. Vi valde det sistnämnda, för vi var för trötta för att köra hela vägen hem. Meson de Sancho är ett fint och hederligt hotell med god mat, så vi njöt av att slappna av i behaglig miljö efter en härlig vandring. Ett enkelrum kostar 60 euro och taxin från Bolonia till hotellet kostar ca 40 euro. Se: www.mesondesancho.com.
