Podemos: ”Vi kan”. Men… kan de nu det?

 

Bara tre månader innan Europaparlamentsvalet den 20 maj 2014 uppstod Podemos som ett reellt politiskt alternativ efter deras framgångar med att samla in de nödvändiga 15 000 namnunderskrifter för att kunna ställa upp. I valet överraskade de alla när de lyckades få 7,96 procent av rösterna (1 253 837 röster) och därmed inta fem platser i parlamentet. Det positiva resultatet fick satte fokus på det lilla partiet och inte minst på önskan om politisk förändring, som gick likt en löpeld genom Europa, och som i dag har lett till att Grekland leds av Podemos grekiska broderpari Syriza. Det spanska protestpartiet kan nu skriva ett och ett halvt år på sitt CV men även om de fortfarande når högt i opinionsmätningarna så avslöjar statistiken också att luften sakta håller på gå ur bubblan.

 

Sju månader efter att Podemos grundades uppskattades de få 15,3 procent av rösterna i Spanien, sedan nådde de upp på överraskande 23,9 procent i maj i år, vilket gjorde partiet till den andra största politiska makten i Spanien. Glädjen blev dock kortvarig då flera interna kriser drabbade partiet under sommaren. Det har resulterat i färre väljare varför det nu ser ut som om partiet får nöja sig med 15,7 procent av rösterna vid parlamentsvalet senare i år. Det senaste året har bjudit på en berg-och-dalbana och alla turer upp och ned kommer bidra till att avgöra om Podemos slutar i toppen eller i botten av den spanska politiken. Här får du en överblick över Podemos kriser och de ett och ett halvt åren som partiet funnits samt en kort beskrivning över några av deras politiska huvudfrågor.

 

Korruption och Latinamerika
Podemos har ofta uttalat att de under inga omständigheter accepterar korruption. Det fick de lov att försöka bevisa när det framkom att medstiftaren av partiet, Juan Carlos Monedero, tidigare mottagit en stor summa pengar för att ha hjälpt Bolivia med utvecklingen av en gemensam pengafond för ALBA-länderna (Alianza Bolivariana para América) som är Latinamerikas motsvarighet till EU. Han tog emot 425 000 euro för sin ”idé” och pengarna överfördes till hans enskilda firma i Spanien, la Caja de Resistencia Motiva 2. De användes senare till att finansiera talkshowen La Tuerka på Público TV som även Pablo Iglesias är involverad i och också har uppträtt i. De nära kontakterna mellan de latinamerikanska, populistiska regeringarna och tv-programmet har skapat kritik i samhället, vilket förstärks av att han fortfarande vägrar visa fakturan för det utfärda arbetet. I början av maj tvingades han lämna sin post i partiet för att inte skada Podemos ytterligare. Även Pablo Iglesias har nära relationer till Latinamerika – närmare bestämt Venezuela. Här ska han enligt uppgift ha agerat som analytisk rådgivare under Hugo Chávez regeringstid medan han arbetade för organisationen CEPS (Center för Politiska och Sociala Studier) i Valencia. Den nära relationen till Latinamerika och de höga pengabeloppen har fått flera politiker och medier att ifrågasätta vem det är som i verkligheten styr Podemos. Därför har ledningen tvingats offentliggöra partiets och deras egna deklarationer så det inte ska råda tvivel om motiven bakom stiftelsen. I dag tar Latinamerikafrågan fortfarande mycket plats i medierna och det har blivit en skavande sten i skon för Podemos, en sten de inte så lätt blir av med.

 

Interna ledningsproblem
”Toppstyrning”. Ett ord som närmast känns ologiskt när det sätts i sammanhang med det annars så demokratikämpande och frihetsorienterade partiet. Trots det är det här som grunden till den interna polemiken ska finnas. I slutet av juni proklamerade Pablo Iglesias och ledningen i Podemos att medlemmarna under juni skulle rösta om de 350 kandidaterna till parlamentsvalet i december. Valsystemet i Podemos är således uppbyggt så att alla partiets drygt 374 000 medlemmar kan rösta på antingen enskilda personer eller sätta ett kryss vid de så kallade öppna listorna (listas plachas) bestående av de kandidater som ställer upp, och på så sätt ger man en röst till alla på listan. Det är här som kritiken börjar. Flera medlemmar i ledningen har nämligen sagt att listorna favoriserar de mediekända kandidaterna, alltså Pablo Iglesias och hans ”vänner”, som därför otvivelaktigt kommer att få flest röster. På Iglesias lista var 65 personer inskrivna, alla valda av honom själv, och i grova drag kan det sägas att om man har Iglesias med sig (dvs. är med på listan) är sannolikheten stor att man blir vald till parlamentet. Kritiken nådde ut i hela landet och i juli röstade endast 59 724 av drygt 375 000 medlemmar – och Iglesias lag vann, vilket kanske inte var överraskande.

Podemos kommer naturligtvis inte att sitta på alla 350 platser i det spanska parlamentet, men det blir i alla fall 100-120 platser och här är det de personer som får flest röster, Pablo Iglesias och de 65 kandidaterna, som är första som får ta plats på de eftertraktade parlamentsstolarna.

 

Utöver detta finns det inom valsystemet två undantag; nämligen kön och region. Skulle t ex majoriteten av kandidaterna komma från en region eller att det skulle vara få kvinnor, kan ledningen, el Consejo Ciudadano, byta ut några kandidater. Ur det perspektivet är det således inte svårt för Iglesias att sätta ihop sitt eget parti. En av de ledande kritikerna är Teresa Rodríguez, ledare för Podemos i Junta de Andalucía, som har försökt att få tillräckligt många röster för att frågan om valsystemet ska kunna tas upp i el Consejo Ciudadano i Podemos. Men här uppstår ett annat problem. För att en sak eller ett förslag till partiprogrammet ska kunna tas upp i Rådet, ska personen som framför det kunna samla ihop minst 10 procent av alla Podemos-medlemmarnas röster – alltså drygt 37 500 ja-röster – vilket är många, speciellt när man inte vet hur många av medlemmarna som faktiskt är ”aktiva”. Vem som helst kan gå med i partiet genom ett onlineformulär helt utan något ekonomist bindande och därför kunde också Podemos få det enorma väljarstödet när partiet började. Men konsekvensen av det fria medlemssystemet är att man inte vet hur många medlemmar som fortfarande finns eller är aktiva. Teresa Rodríguez lyckades således ”bara” samla ihop drygt 8 000 röster. Det väckte dock stor uppmärksamhet då ca 1 000 av dessa kom från partiets styrande krafter. Således finns det alltså ett tydligt missnöje med systemet, men dessvärre för Rodríguez och de andra medlemmarna, är det en lång bit kvar till de 37 500 röster som krävs för att få till en förändring.

 

Podemos i grekiska Syriza
Till en början var de nära vänner, Pablo Iglesias och greklands premiärminister Alexis Tsipras, men nu hänger vänskapen på Tsipras förmåga som ledare av landet – för om han felar med sin vänsterorienterade och nationalistiska politik, och driver landet ännu djupare ned i problemen, kan det mycket väl få negativa konsekvenser för Podemos. Omvänt kan framgångar i Grekland kanske lyfta Iglesias till makten i Spanien. I januari vann Syriza valet i Grekland och Pablo Iglesias var inte sen med att förklara segern som en stor succé samt som ett exempel på den så efterlängtade förändringen som Europa och Spanien behöver.
”Podemos kan utvecklas till ett annat Syriza för Europa; till det spanska Syriza”, har Iglesias bland annat sagt i media. Men i dag är orden inte lika positiva och Podemos försöker ta avstånd från det grekiska partiet: ”Grekland är inte Spanien. Spanjorerna vet, och det är ett faktum, att situationen i Grekland inte kan jämföras med Spaniens”, har Iglesias högerhand, Íñigo Errejón, sagt till tidningen La Razón.

 

Partierna påminner om varandra på många plan men det finns också skillnader. Podemos har aldrig velat klassificera sig som ett tydligt höger- eller vänsterkantsparti utan försöker visa sig som ett oberoende parti. Syriza å andra sidan är mycket tydligt i sina mål och kan betecknas som ett radikalt vänsterorienterat pari – i kollation med Oberoende Greker, som är ett högerkantsnationalistiskt parti. Där Syriza går in för koalitioner har Podemos tydligt uttryckt att de inte vill samarbeta med nuvarande föråldrade partier. Även på nationell nivå håller Podemos sig för sig själv medan Syriza är en del av den europeiska kollationen Europeiska Vänsterpartiet. Men där Podemos bara har ett och ett halvt års erfarenhet har Syriza, som förening, funnits i mer än 25 år – parti blev de dock först 2012.

 

Båda parter vill omstrukturera statsskulden, öka investeringarna i offentliga institutioner, ”återerövra” strategiska privata sektorer, sätta stopp för ökade skatter och nedskärningar i den offentliga sektorn, båda har vunnit röster grundat på missnöjet i samhället och båda vill omförhandla nedskärningar och skulder med EU.

 

Podemos partiprogram: ”Programmet för Förändring”
”215 lösningar för landet” står det på Podemos partiprogram som offentliggjordes i maj. I programmet står det bland annat vilka politiska förändringar allmänheten kan förvänta sig om Podemos kommer till makten, det är bland annat:
1)    Offentliga utgifter: Mer kontroll i oberoende organisationer, föreningar och förbund som ska presentera ett årligt dokument över tillgångar och vinster samt månadsvids redovisning över utgifter i förhållande till deras funktion.
2)    Korruption: En anonym ”brevlåda” ska inrättas vari funktionärer kan lämna dokument och bevis på eventuella korruptionsfall. Dessa kommer dessutom erbjudas en ”arbetsförsäkring” som ska skydda dem mot repressalier. Det ska upprättas ett arkiv över tidigare korruptionsdömda företag och personer, så att de inte ska kunna arbeta administrativt igen. Det kommer även upprättas ett antibedrägerikonto som ska ta sig an bedrägerifall.
3)    Kontroll av institutioner: Revidering av bokföring så att det städas upp i pappren och blir en effektivisering inom den offentliga sektorn.
4)    Reglering av ”renta basica” till minimilön: Hjälp till dem som inte klarar sig varför renta basica gradvis ska regleras så att miniminivån blir 650 euro per månad.
5)    Tomma bostäder: Det kommer att upprättas ett system till vilket man kan anmäla personer eller organisationer som har fler än tio tomma bostäder. Det kommer då att utställas en bot och ägaren kommer att tvingas låna ut bostaden till det offentliga under en period.
6)    Skatt på platspåsar: Engångsplastpåsar kommer att beskattas liksom att stora butiksområden ska betala en ”grön skatt”. Dessutom ska turiststäder betala en miljöskatt som kompensation för de sociala, kulturella och miljöskadliga kostnaderna.
7)    Energi till fattiga: Utgifterna för ljus och gas ska ej få överstiga tio procent av en familjs inkomst och leverantörerna får inte stänga av försörjningen om det handlar om en permanent bostad. Det kommer att upprättas en oberoende fond som ska lösa problemet.
8)    Fri abort och tillgång till preventivmedel: Alla som vill göra en frivillig abort ska få tillgång till det genom sjukvårdsystemet och så ska kvinnor få tillgång till alla former av preventivmedel.

Fototexter:
Det spanska parlamentsvalet kommer att hållas senast den 20 december 2015.

Pablo Iglesias är 36 år, född och uppvuxen i Madrid och han var bara 14 år när han blev medlem av det kommunistiska ungdomspartiet UJCE.