Vindkraftverk i kampen mot klimatförändringar

Efter flera år som ledande inom kapacitet för grön energi följde några år av stagnation, men nu har Spanien återigen börjat tänka i gröna och hållbara banor.

 

I Spaniens sydvästra hörd, kring Tarifa och Cádiz, blåser det allt som oftast in en stark vind från Atlanten. Därför är det här som man på 1990-talet lät konstruera några av landets första vindkraftverk. Under de följande årtiondena installerades det fler, vilket det även gjordes i andra delar av landet där vindarna är kraftiga, speciellt i Galicien och Navarra, närmare bestämt i Perdón-bergen. Här lät spanska EHN och Gamesa i samarbete med danska Vestas installera 40 vindkraftverk i slutet av 1990-tale, någonting som på den tiden blev Europas största vindkraftverkspark. Samtidigt installerades även andra källor till hållbar energi, såsom t ex solceller, till glädje för naturen och framtiden.

 

Spaniens energisektor var alltså en av pionjärerna på marknaden. Under åren 2007-2010 hade landet världens näststörsta produktion av grön energi, endast Tysklands var större. En bra dag kunde de förnybara energikällorna leverera så mycket som 40 procent av all ström i landet och 16,2 procent av all energi, vilket bland annat inkluderar fjärrvärme. Vindenergi producerade två tredjedelar mer än sol, vars gigantiska potential man så smått hade börjat utforska. Under flera år gick utvecklingen framåt och 1998 sysselsatte industrin över 40 000 människor. I dag är den siffran halverad.

 

Från 2010 har satsningarna inom detta område varit minimala. Under hela 2015 ökade t ex den utvunna gröna energin bara 0,01 procent, visar siffror som publicerades av Eurostat i slutet av 2017. De spanska producenterna har överlevt genom att exportera majoriteten av produktionen av t ex vingarna.

 

De uteblivna investeringarna har gjort att Spanien hamnat på en femteplats när det kommer till kapacitet och landet ligger nu efter både Indien, Kina, USA och Tyskland.

 

Från att vara en solskenshistoria om grön energi gjorde den ekonomiska krisen från 2008 att regeringens fokus flyttades från hållbarhet och innovation till besparingar och än fler besparingar. Och när statsminister Mariano Rajoy och hans PP kom till makten i landet 2011 fortsatte de på samma kurs. Så sedan dess har fokus i stället legat på att hålla liv i de pensionsmogna atomkraftverken och CO2-syndarna som kolkraftverken är.

 

Klimatförändringar ses naturligtvis globalt men även lokalt i Spanien. Här i landet har inte färre än drygt 1 300 personer omkommit på grund av naturkatastrofer under de senaste 20 åren, katastrofer som beror på klimatförändringar. En del av dödsfallen har orsakats av översvämningar medan andra orsakats av värmeböljor och skogsbränder. Att våra föroreningar påverkar klimatet är ingenting nytt och FN samt flera vetenskapsinstitutioner varnar återigen om att klimatförändringar inte bara påverkar temperaturerna utan även ökar antalet naturkatastrofer och intensiteten i dem. Dessutom finns den självförstärkande effekten som konverterar land till öken och förlusten av land i och med stigande hav.
Från 2016 började det dock ske någonting. Parisavtalet gav en knuff i rätt riktning och Spaniens ekonomi gick bättre.

 

I slutet av 2017 ingick Gas Natural och Vestas ett avtal om att uppföra fem nya vindkraftsverksparker som uppskattningsvis kommer att producera 85 megawatt grön energi varje år. Arbetet förväntas börja under det andra halvåret 2018. Samtidigt ska de snart 25 år gamla vindkraftverken vid Tarifa, varav vindkraftverken i parken El Cabrito är de äldsta, ersättas. Det tyska bolaget Norex har fått i uppgift att göra det. Det är ett par lovande exempel på att ambitionerna växts till liv igen.

 

Dock är det fortfarande långt till de mål som pinnats upp på anslagstavlan i samband med Parisavtalet. I detta avtal enades år 2015 inte färre än 195 av världens länder om att den genomsnittliga globala temperaturökningen inte får överstiga 1,5 grader. För att nå det måste alla reducera sina CO2-utsläpp till en nivå som träd, växter och hav kan klara av. Detta ska gärna uppnås mellan år 2050 och 2100. Avtalet innebär bland annat även ett frivilligt Robin Hood-element i vilket rika länder ska finansiera fattiga länders omställning till grön energi.

 

Detta avtal trädde i kraft år 2016 men är inte gällande som så förrän år 2020. Än så länge har 147 länder låtit punkterna bli en del av deras lagstiftning medan Nicaragua, Syrien och senast USA har dragit sig ur. Efter det att USA president, Donald Trump, meddelade att landet drog sig ur har flera experter låtit uttala att trots att det först hade ett stort signalvärde för avtalets giltighet är man nu inte speciellt bekymrad över det då majoriteten av USA:s stater har egna handlingsplaner som gott och väl kan mäta sig med Parisavtalet.

 

Spanien har skrivit under Parisavtalet och landet är naturligtvis uppmärksamt på att det är viktigt att eliminera användandet av fossila bränslen, som ju ligger bakom utsläppen av drivhusgaser. Men i stället för att reducerade utsläpp förväntas en ökning under de kommande 20 åren, då ekvationen även inkluderar en ökande förbrukning. År 2040 förväntas landet ha ett utsläpp på 357,7 miljoner ton CO2 i atmosfären. Det är 18 miljoner ton mer jämfört med år 2015.
Det officiella målet är dock att 20 procent av all energi år 2020 ska komma från hållbara energikällor.

 

Regeringen arbetar på ett lagpaket som statsminister Mariano Rajoy lovar ska vara färdigt den nuvarande regeringsperioden. Trots regeringens minoritetshandikapp och en något splittrad kongress har alla partier fokus på miljö, och omedelbart ses bristande ambition vara det enda hindret för att det ska genomföras. Utmaningarna ligger bland annat inom området för transport då endast en obetydlig del av fordonen på de spanska vägarna kör på elektricitet. Mellan 1999-2015 ökade utsläppen från transportsektorn med 41 procent.
På den positiva sidan har priserna på produktion av ström från hållbara källor fallit, primärt på grund av teknologiska framsteg, men ett kvanthopp skulle kräva en överenskommelse inte bara mellan de politiska partierna utan även med industrin. Det saknas även satsningar på privatpersoners produktion från solceller, någonting som drabbats hårt av en mycket hatad avgift.
Dock är man på väg att återfinna viljan till att finna lösningen. Kunskapen har man redan.

 

På det nationella centret för hållbar energi, CENER, som har sitt huvudkontor i Navarra, vidareutvecklas metoder för förvaring av ström, så att det ska finnas ström även när solen inte gassar över solcellsanläggningarna i Andalusiens inland och när vinden en gång emellanåt mojnar vid Tarifa. Med detta finns det inga hinder för att Spanien en dag skulle kunna fungera 100 procent på grön energi.

 

PS20 är det poetiska namnet på en stor solcellsanläggning i Sanlúcar la Mayor i närheten av Sevilla. Denna består av 1 255 rörliga solpaneler, så kallade heliostater, som speglar solstrålarna upp i det 165 meter höga tornet där turbiner konverterar det till elektricitet.
Den står bredvid sin föregångare, PS10, och är utrustad med flera betydliga teknologiska förbättringar jämfört med PS10.
PS20 invigdes år 2009 och var världens mest produktiva soltorn fram till 2014, då ett större torn togs i bruk i Kalifornien.
Under en solig dag lyser PS20 upp och kan ses på långt avstånd samtidigt som den levererar energi till 180 000 bostäder.

 

Av Jette Christiansen