La Sueca - bröllopshysteri

Bröllopshögsäsongen är över tillika förlovningarnas. Många förälskade par har bytt ringar och lovat varandra evig kärlek. På stränder, i kyrkor och rådhus, i trädgårdar och på golfklubbar, överallt har fingrar smyckats. Vackert och romantiskt. Ja, i alla fall för åskådaren och den inbjudna gästen. För brudparet verkar det mest innebära stress och en mängd måsten.
Jag har under den senaste tiden förundrats över hysterin som uppstår från första dagen någon berättar om sin förlovning till bröllopet, och det slutar inte där. Vänta, jag ska berätta för er vad jag menar.

Många drömmer om den lilla och den stora dagen. Men den lilla menar jag dagen när ens käresta faller på knä, tar fram ringen och ställer frågan – "Vill du gifta dig med mig". Den stora dagen är naturligtvis bröllopet. Åh så romant-iskt! Alla glada, grattar och vill hjälpa till med goda råd och alla vill se ringen.
Vad är det med denna ringhysteri? Börjar vi förväxla verkligheten med Hollywood? Pågår det någon slags tävling om att ha den största, vackraste och dyraste? Det finns till och med riktlinjer att gå efter för hur mycket en förlovnings- eller vigselring bör kosta. Dessa pekar på att en förlovningsring bör motsvara cirka två till tre månadslöner, medan en vigselring bör motsvara cirka sex månadslöner. Jösses! Inte nog med att människor i kristider har ågren över vardagsekonomin och krisbuffert-en om olyckan är framme, ska man dessutom förlova eller gifta sig så får man räkna med att sälja tandguldet.
Denna ringhysteri späs på ytterligare då alla ständigt kräver att få se ringen och den självklara frågan lyder: "Hur många karat? Hur mycket kostade den?"
Jag säger bara: var lyckliga för de två männi-skor som funnit varandra och omvandla inte lyckan till något kommersiellt strunt. Ring eller inte, diamant eller inte, den sanna kärleken blir inte starkare av guld och diamanter.

När vi får nyheten om en förlovning är många av oss snabba med att försöka hjälpa till. Men när jag häromdagen fick höra om alla goda råd som en nyförlovad kvinna fick ta emot såg jag för mig själv ett klipp ur Walt Disneys Askungen framför mig. Ni vet när inbjudan till balen på slottet har kommit och styvsystrarna springer runt i hysteri och sliter kläder och halsband från galgarna och Askungen dignar under berget av tyger och pärlor. Situationen var den samma, men med de så kallade tipsen. Det var bland annat åsikter om klänning, datum, gäster, mat och underkläder som lades fram, och mitt i allt ihop kom uppmaningen "Vi vill se ringen!" igen. Den lyckliga nyförlov-ades leende ebbade ut. När hon försiktigt viskade att hon önskade ett litet bröllop med bara sin blivande make och två vittnen möttes hon av omvärldens ramaskri: "Men så kan ni inte göra, vi vill ju vara med, ni kan inte ta det ifrån oss!".
Här måste jag fråga vad det egentligen handlar om? Är bröllopet ett cirkusnummer som framförs för att tillfredsställa gästerna? Eller är det en kärlekshandling som ska vara den bästa dagen i två människors liv?
Den nyförlovade uttryckte en förtvivlan över alla måsten som regnade över henne medan hon förklarade att datum inte ens var planerat för bröllop och att de tu bara vill göra saker i sin egen takt och vara lyckliga i sitt vanliga vardagsliv. Hon uttryckte också en bedrövelse över att de runtomkring blev stötta när hon tackade nej till de goda råden, men att hon skulle återkomma om hon behövde vägledning.

Plötsligt förstår jag dem som gifter sig under en semester utan pompa och ståt. Det kan ju inte vara hälsosamt för själen eller ett enda förhållande med alla uppdiktade måsten, bör och förväntningar. Tuggummiautomats ring eller 5 karat, ensamma eller 200 gäster, det måste ju få vara upp till var och en.
Och som avslut. I Sverige skiljer sig 54,9 % av dem som gifter sig, motsvarande siffra i Spanien är 15,2 %, orsaken till skillnaden är en annan diskussion, men fakta är att många skiljer sig. Trots det hoppas jag, oavsett hur smutsig skilsmässan än är, att dessa människor i alla fall fick sin egna dag, om inte annat bara för den dagen, utan omgivningens och Hollywoods uppdiktade verklighet.