Aroucas geopark och Europas längsta hängbro

Aroucas geopark och Europas längsta hängbro

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

I Portugals nordöstra del hittas geoparken Arouca, som verkligen är värd ett besök. Där finns nämligen flera intressanta platser som både har geologiskt, naturmässigt, historiskt, kulturellt och arkeologiskt värde. Här kan man lätt spendera fyra dagar men vi hade tyvärr bara två. Följ med och läs om vad vi såg och upplevde. 

En geopark är ett naturområde med viktiga geologiska egenskaper som är erkänt som enastående av både det europeiska och Unescos geoparknätverk. Målet för en geopark är att bevara geologiska egenskaper samt utbilda inom hållbar utveckling och turism. I parken i Arouka finns 41 geoplatser, så det finns mycket att se. Parken är 328 km2 stor och omges av bergen Freita, Montemuro och Arada. Det finns åtskilliga floder som löper genom parken och här går det att roa sig med canyoning, att paddla kanot och kajak och så finns det också goda förutsättningar för bergsvandring. Geoparkens webbplats är: http://aroucageopark.pt/en/ och den är på portugisiska, spanska och engelska, och ger försmak på härligheterna. Men webbplatsen är stor och möjligheterna oändliga, så det kan vara svårt att bestämma sig för vad man vill se. Vi väljer att huvudstupa kasta oss ut i härligheterna och det blir en väldigt bra upplevelse. 

Huvudattraktionen i geoparken Arouca är utan tvekan den relativt nya hängbron som hänger 516 meter över Paiva-flodens ravin. Bron öppnade i maj 2021 och har sedan dess lockat massor med turister. Denna vill vi naturligtvis se och som tur är har vi i förväg fått veta att man MÅSTE förboka sitt besök på följande länk: https://516arouca.pt/en/. I det övre högre hörnet står det: ”Buy ticket” och det gör vi till fyra pensionärer (seniores) vilket kostar 10 euro per person. Men då parken är så stor finns det inte så mycket mer att se just där hängbron finns, så för oss krävs det åtskilliga samtal till geoparkens turistkontor (de pratar engelska) innan vi får hela vårt besök på plats. 

Vi kommer fram till byn Arouca vid 12-tiden och går direkt till turistkontoret för att få en karta över geoparken, och så köper vi en bok som berättar om området. Vi får veta att vi ska köra mot Areinho och sedan bara följa skyltarna som visar mot Passadicos do Paiva. Vi får också veta att vi måste vara på plats minst 15 minuter innan tiden som anges på biljetten, och räkna med minst 30 minuter plus lite till för att ta oss till hängbron från Areinho.

Efter att ha kört i 20 minuter hittar vi fram till Areinho, men då det inte finns några lediga parkeringsplatser här tvingas vi parkera på vägen, där det visserligen står vakter och visar oss var vi ska parkera. Nere vid floden finns det en bar där man kan köpa med sig lite proviant, men detta har vi redan förberett för vi har läst att det varken finns mat eller dryck att få tag på längs rutten – och det stämmer. 

Saken är nämligen den att man bara kan besöka hängbron genom att promenera en bit på ”Passadicos do Paiva”-rutten, som är en stor attraktion i sig. Här handlar det nämligen om en 8,7 kilometer lång träkonstruktion som följer den vackra floden. Utan denna konstruktion är det helt omöjligt att följa floden till fots, för det finns inte ett enda ställe där man ens kan anlägga en stig på 20 meter. I stället har det alltså byggts en jättehängbro och det är

en bedrift och verkligen en upplevelse. Efter ca 40 minuters promenad på stigen kommer man fram till bron. I början är stigen helt jämn och följer floden Paiva men efter att man korsar en väg börjar det gå uppför, i trappor, ca åtta våningar upp. Erik och Tue ger snart upp så det är bara Hanne och jag som beger oss ut på den 11 kilometer långa vandringen från Areinho till Espiunca, där träkonstruktionen slutar. När man väl börjat finns det ingen plats där man kan svänga av – här är det allt eller inget som gäller.

Vi tar det lugnt på vägen upp mot hängbron med ordentliga pauser och tillslut kommer vi fram. Väl framme får vi information om vissa tekniska detaljer om bron, bland annat får vi veta att den håller för 1 000 personer samtidigt. Det låter ju tryggt, för vi är i alla fall en 50 personer som nu ska ut på den samtidigt. En sådan här hängbropromenad kräver nerver av stål, för det är 175 meter ned och man kan titta ned genom ”golvet”. Jag vänder om halvvägs, för jag lider lite av höjdskräck, men Hanne klarar hela turen. Det som är lite underligt är att bron bara leder över till andra sidan och där finns det ingenting, inte ens en stig. Så denna bro har bara byggts för turister och har inget egentligt annat syfte. Det kan man ju fundera kring. Men det är EU som betalat 80 procent av priset och Arounca kommun har betalat resten. Och om syftet är att locka turister så får man lov att säga att det lyckats. Man får också lov att säga att denna helt okända och glesbefolkade del av Portugal förtjänar en massa besök, för det är fantastiskt här. 

Efter bron fortsätter den härliga trästigen ytterligare ca 8 kilometer till Espiunca och då den följer floden går det jämnt nedåt, så det är inga fler trappor som man behöver gå upp för, men det är i stället många man ska nedför. Detta är en bedårande stig som jag ger 7 av 5 möjliga stjärnor. Efter 11,4 kilometer och fem timmar kommer vi trötta fram till Espiunca, dit Tue och Erik kört med bilen för att hämta oss. Här finns det en lite bar där vi får något kallt att dricka för att svalka oss, för nu är vi trötta på att bara dricka ljummet vatten. Har man inte samma lyx som vi, att man blir hämtad, finns det taxi i området hela året runt, så det går alltid att få tag i en taxi. 

Vi stannar två nätter på hotellet San Pedro i Arounca. Detta är ett utmärkt, opretentiöst hotell där ett dubbelrum kostar 65 euro inklusive frukost. Hotellet erbjuder inte middag, men i centrum (bara 500 meter från hotellet) finns det många restauranger att välja mellan. 

Nästa dag vill vi se några gruvor och gå en tur. Här i området var det en del gruvdrift under andra världskriget och både tyskarna och engelsmännen byggde gruvstäder där man utvann både tungsten och volfram. Volfram användes till vapenproduktion men de två fiendegruvorna kom väl överens, så det var inga problem. De stora investeringarna som gjordes i infrastruktur, telefonledningar och elektricitet kom så området tillgodo efter kriget. 

En enorm stig (PR 13) leder genom gruvområdet, från Covelo de Paivó till Regoufe. Stigen är bara 5 kilometer lång. Vi parkerar i Covelo, som är bara en fläck på kartan med sina 50 invånare. Här hittar vi stigen som en gång i det förflutna byggdes som en väg mellan Covelo och Regoufe. Gruvan låg just i Regoufe, så stigen kanske användes av gruvarbetare. I dag är stigen mycket ojämn och den är svårt att gå, så det tar inte lång tid innan Tue, Hanne och Erik ger upp, så jag fortsätter själv, medan de andra tar bilen till Regoufe, där vi senare möts upp. Min vandring är fin och stigen, som går ca 50 meter över floden Ribero de Regoufe, får 6 av 5 möjliga stjärnor. Det är vacker, överväldigande och ensamt. Jag möter inte en enda levande själ under min vandring, vilket inte är dåligt, då det förstärker upplevelsen av naturens storhet. Detta är en av de bästa stigar jag gått hittills. Mitt på rutten leder stigen genom en övergiven liten by, och snart är jag i Regoufe, som också bara är en liten fläck på kartan, även om den är aningen större än Covelo. 

Strax utanför byn hör jag att Tue ropar på mig. Våra mobiler har ingen mottagning, så vi har inte kunnat kontakta varandra, men de sitter på en restaurang och väntar på mig. Här på restaurangen äter vi nu lunch och denna kan rekommenderas, för här känns det verkligen genuint och enkelt. Det finns tre rätter att välja mellan: pommes frites med kött, pommes frites med stekt ägg samt pommes frites med kött och stekt ägg. Det fanns också sallad. En härlig restaurang. 

Och nu ska vi ta en titt på gruvorna som ligger lite utanför Regoufe. Det handlar om ruinerna efter de engelska gruvornas administrationsbyggnader. Här bodde alltså gruvcheferna med sina familjer, men det ser inte mycket ut för världen. 

Men dagen är inte slut än, så vi har tid att ta en titt på några fossiler utanför byn Canelas. Här bröt man under många års tid skiffer. Skiffer är en ganska mjuk stenart som bland annat används till golv och tak. När man, när det begav sig, bröt de stora stenblocken hittade man ofta fossiler efter trilobiter. Trilobiter var havsdjur som bodde på vår planet för 465 miljoner år sedan och här har de alltså blivit till fossiler i skiffern, och här har man dessutom hittat världens största trilobiter. Den största är 70 cm lång. 

I Canelas finns det ett museum där de bästa exemplaren av dessa fossiler finns. Det är ett fint litet museum, där vi först får se en kort film som förklarar lite kring upptäckten, om trilobiter samt processen vid fynd av fossiler. Efter filmen kan man titta in i det lilla museet samt köpa med sig skifferföremål hem. Det är ett trevligt litet museum som man absolut bör se.   Nu börjar dagen lida mot sitt slut och det är dags att bege sig till hotellet. I morgon beger vi oss till Oporto, bara ca 60 km norrut. Läs mer om detta i nästa nummer av En Sueco! 

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco