Jolúcar – kustens senaste hängbro

Det har blivit modernt bland spanska kommuner att ha en egen hängbro. Hängbroar är spännande och lockar turister, så mottot verkar vara ”So ein Ding müssen wir auch haben”. Nu har den kanske lite okända kommunen Torrenueva, som ligger bara fyra kilometer öster om Motril, således byggt en hängbro över en liten ravin vid den mäktiga klippan Peñon de Jolúcar. De har till och med fått en 10 kilometers led markerad i anslutning till hängbron och detta har resulterat i en spännande vandring. En Suecos skribent har testvandrat leden och har svårt att hejda sina hurra-rop.

Jag måste, med svansen mellan benen, erkänna att jag inte kände till kuststaden Torrenueva förrän jag läste om hängbron. Det har visat sig att Torrenueva är en mysig liten stad med en fin strandpromenad och härlig strand. Allt är ganska icke-turistiskt och känns lätt och enkelt. Att kommunen tagit initiativ till att bygga den nya hängbron och anlägga den tillhörande vandringsleden måste definitivt rosas, för här har det spenderats en hel del pengar, dels på bron, dels även på markeringar, trappor, staket och en mirador – en utsiktsplats. Alltså en massa beröm till Torrenueva för detta fina initiativ.

Leden börjar vid den östra änden av Torrenuevas strandpromenad och nås lättast genom att man kör genom staden på väg N-340 och sedan svänga höger vid den sista rondellen, där det står ”Peñon de Jolúcar”. Sedan kör man bara ner till stranden och parkera. Här i slutet ser man en stor skylt som berättar om vandringen, som har fått beteckningen PR-A 420. PR står för pequeño recorrido (liten vandringsväg) till skillnad från GR, som står för gran recorrido (stor vandringsväg). Man kan se leden här: www.torrenuevacosta.org/rutas-turisticas/.

Vandringen är som sagt 10 kilometer och har cirka 200 höjdmeter totalt, och den är markerad med en vit och gul rand. Leden består av två delar. Den första, som går längs kusten, har branta uppförs- och nedförsbackar och bjuder på de största attraktionerna längs leden: hängbron, jätten Jolúcar, el Mirador de Hondurón, nudiststranden La Joya, en hel del bergsgetter och fyren på Punta de Sacratif. Den andra delen av leden går på andra sidan huvudvägen på en helt plan och vacker grusväg cirka 150 meter över vägen. Här kan man som vandrare verkligen sträcka ut och eftersom sådana här jämna leder är sällsynta är dessa cirka 6 plana kilometrarna ett fynd.

Man börjar med att gå uppför trappan som leder upp till hängbron, vars officiella namn är: Pasarela Colgante de Jolúcar. Det ser ut som om den hänger mellan två klippor. I mitten har bron har det lagts ett glasgolv som är cirka 4 meter och för personer som inte har de nerver som krävs för att gå över bron finns det som tur är en alternativ väg. Själv blundar jag när jag går över glaspartiet, för det är helt klart en utmaning. Väl över på andra sidan fortsätter stigen först ner och sedan upp för ganska branta sluttningar, så det är ett absolut måste att ha vandringsstavar med sig.

På vägen upp till El Mirador de Hondurón, om man vänder sig om, ser man att klippan Jolúcar ser ut som ett troll med en spetsig näsa och öppen mun. Trollet ser ut att vilja äta upp en liten sten som ligger precis framför näsan på det. Det är en ganska lustig syn.

Uppe på utsiktsplatsen – miradoren – finns det en stor plattform med bänkar och informationsplank som berättar om intressanta fenomen här som t ex att det finns en undervattensflod strax under miradoren, och den har ett stort värde för det marina livet under ytan. Här på plattformen bör man sätta sig ner en stund och bara beundra havet, bergen och landskapet i allmänhet.

I detta område finns det ett antal inplastade växthus, vilket många rynkar på näsan åt. Men jag tror inte att någon skadats av att titta på plast, och vi bör komma ihåg det välstånd som dessa växthus har inbringat till trakten. På en plats där fattigdomen förr var stor, när man bara kunde leva på fiske, finns det nu välstånd bland befolkningen, så hurra för det.

Från miradoren leder en annan brant stig ner mot nudiststranden La Joya (juvelen), som är en mycket fin strand. Från stigen har man anlagt en helt ny och fin trappa, som leder ner till stranden. När jag är här i januari, är det ingen som badar, trots att vädret är fint nog för ett dopp. Sommartid är stranden å andra sidan mycket populär. Därefter fortsätter stigen längs en mur och slutar vid en bred väg ganska nära huvudvägen. Här ska man svänga höger och efter cirka 20 meter kan man se de gul-vita-markeringarna. Här finns det många parkeringsplatser, vilket vittnar om hur popoulär Las Joyas är under högsäsong.

Nu går vägen uppåt en bit innan den går ner till huvudvägen igen. Här blir jag osäker på var leden fortsätter varför jag frågar två kommunarbetare som står och jobbar på en träplattform som tydligen hör till leden. Jag frågar om en vägbeskrivning. Den ena har ingen aning, då han inte är från trakten. Den andra, å andra sidan, vet en hel del, men han är stum. Han är dock mycket angelägen om att förklara för mig var rutten går och med gester förklarar han att leden går på en smal stig längs en lång mur, och därefter kommer man upp till fyren Sacratif. Det var ett mycket rörande möte som värmde hjärtat.

Stigen är välmarkerad där den går längs muren och snart går den uppåt längs en brant sluttning. Här har kommunen byggt ett stort staket så att man inte riskerar att falla över kanten. Stigen uppåt är så brant att jag hade dött av skräck om jag inte hade haft mina stavar att hålla i. Så kom ihåg dem. Här står det en geodetisk stolpe, och härifrån kan man se fyren.

På väg till fyren blir stigen allt jämnare och nu, till min glädje, ser jag några bergsgetter (cabras monteses) stå och äta gröna växter. De är helt lugna och låter sig gärna fotograferas. När jag går fram till staketet vid fyren ser jag en stor bock med stora horn som passera förbi. Det går så fort att jag inte hinner vända på huvudet innan han är borta. När jag kommer fram, så att jag står vid muren och staketet till fyren, ser jag att en ung bock (förmodligen en avkomma till bocken som just gick förbi) har hamnat på fel sida av staketet och nu försöker komma ut. Den unga bocken hoppar med lätthet upp på staketet gjort av hönsnät, tar några steg på den millimetertunna kanten och hoppar ner på andra sidan, allt utan problem. Är man bergsget så är man. Den unga geten lyckades jag i alla fall fånga med kameran när den stod på kanten av staketet.

Efter detta lilla intermezzo fortsätter jag gå på vandringsleden, som nu följer muren fram till fyren och här kan jag bara konstatera att en liten flock bergsgetter har valt detta område, väster om fyren, som sitt territorium.

Nu fortsätter leden ner till huvudvägen, som man ska korsa där det står en skylt på vilken det står: Faro de Sacratif. Mitt framför näsan, på andra sidan huvudvägen, står en stolpe med den vit-gula-markeringen, så det går inte att gå fel. Från stolpen går det en liten kort stig till vänster, där det finns ytterligare en markering, och sedan leder leden upp till höger. Här möter man återigen den stora skylten som man såg i början av vandringen, och nu är det enkelt: leden vänder nu västerut och följer en gammal grusväg de nästa 7 kilometrarna. Här är det lite si och så med markeringarna, men man ska bara fortsätta på vägen utan att ta någon av sidovägarna. Här går man högt över havet, och jag verkligen njuter. Vägen går bakom Torrenueva och vid ett tillfälle kommer leden förbi en plats där det står några fina picknickbord. Här vänder vägen norrut, bort från havet och leder genom en fin skog.

I en sväng börjar vägen äntligen gå nedför och det är tur, för nu har en viss trötthet dykt upp. Det är återigen lite snålt med markeringar men det finns bara en väg ner, och inom kort svänger den till vänster. Nu lämnar jag markeringarna och styr stegen rakt ner mot havet och stranden. Här svänger jag vänster och den sista sträckan känns som en ökenvandring, för nu är jag trött. I slutet väntar min bil och hurra för den. Och hurra för en trevlig vandring för mig i okänd terräng öster om Motril.

PS. Man kan naturligtvis göra vandringen kortare genom att bara gå till fyren Sacratif och tillbaka. På så sätt får man se den mest spännande delen av rutten men man missar å andra sidan många vackra, jämna kilometer.