Las Tablas de Daimiel – en vacker liten plats på Spaniens karta

Enligt min ordbok kan ordet ”tabla” betyda bräda, planka, tavla och 21 andra saker, så visst kan det vara aningen svårt att förstå vad Daimiels ”tablas” syftar på. Jag kände också att jag hade behov av att åka dit för att själv ta reda på det, innan jag förstod att det handlar om en översvämmad slätt. Här betyder alltså ”tabla” vattenslätt, platt vattenområde, kanske vattenspegel eller plan vattenyta. Las Tablas de Daimiel är Spaniens minsta nationalpark. Den är bara 30 km2 och ligger där bifloden Gigüela förenas med den väldiga floden Guadiana. Dessa två floder översvämmar den plana slätten söder om Los Montes de Toledo och detta grunda vatten är mycket populärt bland flyttfåglar, för här kan de både hitta föda och övernatta säkert.

Las Tablas de Daimiel är alltså en populär plats bland fågelskådare, för här kan man se mängder med olika fågelarter. När vi är här ser vi både skarv, silkeshäger, fiskehäger, vit stork, flamingo, trana, gräsand, stjärtand, bläsand, kricka, skedand, gravand, vigg, rödhuvad dykand och brunand. Men det är inte bara fåglarna som gör besöket till Las Tablas intressant. I detta område vilar det ett riktigt skönt lugn. Terrängen som man går i här är platt, men i fjärran reser sig Los Montes de Toledo och lockar de äventyrslystna. Över dessa berg, där den högsta punkten ligger 1 603 m ö.h., finns det åtskilliga vandringsleder, men då ska man också tänka på att den spanska högslätten (även kallad La Meseta Central) i sig ligger på ca 650 m ö.h., så Los Mones de Toledo reser sig ”bara” ca 950 m över det omkringliggande landskapet. La Meseta Central täcker över hälften av Spaniens areal och här är det, på de flesta platser, platt som en pannkaka. Därför är detta perfekt för lantbruk och majoriteten av det vete som odlas i Spanien växer just här. Men lantbruk kräver vatten och trots att det finns massa vatten i marken (La Meseta vilar på ett kalklager som kan innehålla oanade mängder vatten i sin svampliknande struktur) så har det nu börjat bli brist på tillräckligt mycket vatten för att översvämma Las Tablas de Daimiel.

Vi har bokat en guidad tur i nationalparken, och det är vi glada för. Bokningen har vi gjort här: http://www.ecodestinos.es/las-tablas-de-daimiel-(parque-nacional)_fichaActividad_73.html. Den guidade turen är riktigt bra och vår guide är både sympatisk och kunnig. Tack vare den guidade turen får vi ut mycket mer av vårt besök än vi hade fått om vi bara promenerat runt i nationalparken på egen hand – vilket man är välkommen att göra och det är gratis. För den guidade turen som vi väljer kostar det 15 euro per person.

Las Tablas ligger ca 10 km norr om Daimiel och från hotellet Doña Manuela har vi fått en karta som visar oss rätt till nationalparken. När vi är här i mitten av november är det kallt i Daimiel – bara ca 2 grader, så tänk på att ta med varma kläder.

Vi börjar vår guidade tur kl. 9.30, så vi lämnar vårt hotell kl. 9 och är framme vid Las Tablas 25 minuter senare. Här möter vi vår trevliga guide Manolo, som står och väntar på oss, beredd med kikare, så det är helt perfekt. I vår lilla grupp på fyra personer är det Tue och Hanne som är fågelfantaster och de är upprymda, för när vi var på väg hit såg vi en stor flock tranor som stod och åt. Tydligen är tranor i stor flock en ovanlig syn, så begeistringen är verkligen stor. Vår guide förklarar att tranorna som landat här kommer från norra Skandinavien och är på väg till Afrika, där de ska övervintra. Tranor seglar helst på termalvindar och dessa vindar uppstår bara över land. Det är därför som dessa stora fåglar flyger ner över Centraleuropa och Spanien, och undviker att flyga över Medelhavet. Och här har de alltså mellanlandat, för en sådan våtmark som detta är kan förse dem med både föda och skydd för natten. Saken är nämligen den att tranorna sover stående i vattnet. På så sätt kan de både höra och känna om rovdjur närmar sig tack vare det plaskandet som det skulle orsaka, vilket skulle väcka dem. Dessutom håller tre tranor i flocken vakt varje natt och kan varna flocken om det skulle vara fara på färde.

Vår guidade tur följer en gul led runt i nationalparken och vi börjar med att se en massa änder i en så kallad acklimatiseringssjö. Här finns det ett nät som skyddar änderna mot hot och de ser ut att ha det riktigt bra.

Den gula vandringen leder över fyra småöar mellan vilka det går träbroar, och då vi har tur med vädret är det en fantastisk upplevelse. Det är inga andra besökare i nationalparken när vi är här. Orsaken är att det är lågsäsong, och dessutom tidigt på dagen, så det vilar ett sällsynt lugn över platsen.

Trots bristen på vatten är de flesta platserna här översvämmade. Men vi ser också torra områden. Manolo menar att det är lantbruket som använder för mycket av vattenresurserna och då nederbörden också minskar på grund av klimatförändringarna är han lite dyster när det pratas om framtiden. Saken är nämligen den att det på 1990-talet kanaliserades enorma mängder vatten genom stora vattenledningar från ”svampen” under Castilla la Mancha till Almería, som på sätt fick vatten till sina grönsaksodlingar, som förser stora delar av Europa med just grönsaker. Så, Las Tablas de Daimiel är alltså det område som får böta för det politiska beslutet, vilket vi i dag ser konsekvenserna av.

På en av de fyra öarna har det byggts en liten informationsstuga och här sätter vi oss ner ett litet tag och njuter av lugnet och synen av en stor flock storkar som skymtas bakom lite vass.

Vid ett tillfälle går vi förbi ett litet hus som en gång i tiden var hem till en fiskarfamilj, som på sin tid bodde i denna härliga omgivning. På den tiden kunde man nämligen fiska flodkräftor i det låga vattnet och dessa var det stor efterfrågan på bland Madrids överklass. Men när Las Tablas förklarades som nationalpark 1973 var det slut med fisket – ingen får ju bo i en nationalpark, som ju är det naturområde som har bredast skydd.

Man kan besöka parkens webbplats här: http://www.lastablasdedaimiel.com/el-parque_elparque_25.html

Växligheten i nationalparken präglas av det ovanliga trädet el taray, som har tunna, cypressliknande blad, som denna årstid står riktigt vackert. Om ett sådant träd välter skjuter det bara upp nya, lodräta skott och fortsätter att växa. På så sätt uppstår en del underliga trädformer som är spännande att se. Förutom fåglar ser vi en gato montés (en vildkatt som är betydligt större än vanliga huskatter) och vi ser även spår efter vildsvin.

Jag frågar Manolo var Guadianadloden löper ut och får veta att den gör det i naturparken Las Lagunas de Ruidera, ca 100 km sydost.

Det som är speciellt med Guadiana är att den från dess källa och fram till Las Tablas rinner under jorden, nere i svampen, och dyker upp igen i ”ojos” alltså ögon, som är grottor i berget där floden tränger upp. Denna flod, som är Spaniens fjärde största och på en 100 km lång sträcka i väst utgör den gränsen mot Portugal. Under vårt besök i staden Monsaraz, i västra Portugal, såg vi Europas största vattenreservoar i form av sjön Alqueva, som täcker 250 km2, som har bildats av en fördämning av Guadiana.

Vårt besök har tagit ca tre timmar och vi har gått 3,7 km. När vi säger hej då till Manolo går vi in i besökscentret, som är fint och informativt. Härefter skyndar vi till närmaste bar, för vi har blivit hungriga efter att ha skådat efter fåglar och vandrat runt på träbroar.

Innan vi lämnar Daimiel tar vi en snabb avstickare till sjön La Laguna de Navaseca, som ligger alldeles intill. Här finns det många fåglar, särskilt flamingor. Vi promenerar runt denna lilla sjö och stigen är 2,7 km lång. Och nu, efter ytterligare en härlig utflykt, är vi redo att styra näsorna hemåt mot La Herradura.