Getaherde i Sierra Nevada

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Jag har alltid trott att det där med att vara getaherde, var något mycket romantiskt. Vandra runt med sin flock, sova under stjärnorna och kunna alla växter, höra skillnaden på fågelsången och känna till alla djurspåren på marken. Min föreställning av en getaherde är en man som funnit frid i själen. Han är anspråkslös och vis och tänker ofta i sitt stilla sinne att människovärlden är trivial och oväsentlig.
Jag måste erkänna att efter jag läst romanen "Alkemisten" av Paulo Coelho, om den andalusiska fåraherden Santiago, fanns det ingen väg tillbaka och min romantiska föreställning blev bekräftat. Jag var frestad till att sälja allt jag ägde, köpa 500 getter och sorglöst vandra land och rike runt.
Jag måste få reda på hur mycket som var ren fiktion och hur mycket som var verklighet, så jag beslutade mig för att tillbringa en hel dag ute i markerna tillsammans med 300 getter, 7 hundar, 12 får och en herde.

En vanlig morgon i stallet
Klockan är lite över nio på morgonen och Miguel har redan varit i gång med mjölkningen i över en timme. Det görs i det gamla stallet som ligger i anslutning till huset där han bor med sin fru och två döttrar. Huset ligger i utkanten av byn och överallt går höns, hundar och katter, som verkar ha det trevligt.
Mjölkmaskinen är urgammal och det finns bara plats för 10 getter åt gången i det trånga utrymmet i stallet som är avsedd för mjölkningen.
Miguel leder de tio getterna på plats, sätter sugkopparna på spenarna, väntar de cirka 5-10 minuter som det tar, leder så de nymjölkade getterna ut till vänster och tar 10 nya getter in från höger. Det tar tre timmar att mjölka de cirka 300 getterna. När han kommit ungefär halvvägs kommer mjölkbilen. Den kommer varannan dag och hämtar omkring 250 liter mjölk som körs till det kända mejeriet, Garcia Baquero, där det görs ost av mjölken.
"Vi får allt för lite betalt för mjölken, och priset går bara ned. Det är dåliga tider för getaherdarna – det är mycket arbete i förhållande till det klena resultatet."
Miguels ögon är lugna och han ser inte allt för bekymrad ut. Överhuvudtaget har jag svårt att föreställa mig denna eftertänksamma man irriterad eller bekymrad.
Klockan har passerat middagstid, mjölkningen är färdig och getterna ska ut och vandra och äta i de omkringliggande bergen. Först måste vi dock korsa den södra delen av byn för att komma upp till bergen. All trafik stannar upp och de stressade chaufförerna får tålmodigt finna sig i att det tar sin tid för 300 getter att passera. Miguel visar inga tecken på oro för den trafikstockning han skapat, utan han går vidare i sakta gettempo.


Herde 365 dagar om året
Att vara getaherde är ett gammalt arbete som är på väg att dö ut. Produktionen av getmjölk och kött flyttar till stora industrialiserade stall. Jag är därför nyfiken på att få veta vad det är som driver en ung man i våra dagar att välja att bli getaherde.
Miguels röst är mjuk när han stillsamt och lite generad börjar förklara varför:
"När jag såg en getaherde med sin flock så såg jag inte annat. Jag vet inte vad det är, men getter är något av det vackraste som finns – de är så uttrycksfulla…"

Miguel, El pastor, som de kallar honom, är 37 år och en av fyra heltidsarbetande getaherdar i Monachil, en liten by utanför Granada. Han har drygt 300 getter och man kan lugnt säga att det är ett heltidsarbete. Miguel arbetar 365 dagar om året och dagarna är långa.
"Sedan jag var liten har min dröm varit att ha en egen getflock. Även om jag tycker om det jag gör, så inser jag också att det är mycket jag går miste om. Jag arbetar ju var eviga dag från klockan åtta på morgonen till åtta på kvällen – även lördagar och söndagar."
Miguel suckar och berättar att han aldrig får tid för konfirmationer, födelsedagar och andra sociala händelser eftersom han alltid är ute och vandrar med sina getter.

Miguel börjar förklara vad gethållningen går ut på och jag försöker följa med.
"Det gäller att ha bra getter som producerar mycket mjölk och fina killingar. Mina getter ger i genomsnitt en och en halv liter mjölk per dag. Och när det gäller killingarna, så vill jag helst att de föds i oktober. För fram till jul är det stor efterfrågan på dem och priset är bra."
Det märks tydligt att Miguel trivs med vad han gör, eftersom han berättar så passionerat om sitt arbete. Den tidigare blygheten är som bortblåst. Och han fortsätter:
"Getterna är dräktiga i fem månader och vissa får killingar två gånger om året. De 17 getabockarna får inte lov att gå ihop med honorna hela tiden. Jag håller noga öga på vem som blir betäckt av vem och när."
Trots att getflocken nu har spridit sig ut över hela slänten är det tydligt att Miguel har full koll på djuren. Han skickar den raggiga herdehunden Limones efter några getter som kommit på avvägar, innan han förklarar att lammen får lov att dia tackorna i tre till fyra månader. Därefter sätter han en slags hemmagjord munkorg på dem. Tackan fortsätter att producera mjölk i 7 till 12 månader och det är den mjölken som säljs till ostfabrikanten Garcia Baquero.

Hundar som tror de är getter
Vi går i ett lugnt tempo uppför backarna, getterna går först och mitt ibland dem i den stora flocken står tre stora mastiffhundar. De tre små raggiga herdehundarna, följder med Miguel. De driver djuren hit och dit på hans kommandon och ser till att flocken är någorlunda samlad och rör sig i rätt riktning. Jag frågar förundrad vilken funktion de stora mastiffhundarna har.
Så vitt jag kan se går de bara slött runt i flocken och ser inte ut att vara till någon som helst nytta.
"Mastiffhundarna är lika viktiga som herdehundarna. De skyddar getterna mot rävar, vildsvin och vilda hundar. Dessa hundar tas från tiken när de är mycket små och sedan lever de bland getterna. De flesta av dem diar till och med getterna. Mastiffhundarna tror att de är getter och att getflocken är deras familj. Därför kommer de alltid att skydda flocken."
Miguel kallar på en av jättehundarna som heter Gordo (tjock). Hunden lutar sig kärvänligt mot herdens ben. Miguel kliar den på huvudet och visar mig ett stort hårlöst vitt ärr som löper längst med hundens huvud
"Han fick ärret efter en hård strid med ett vildsvin." Miguel drar godmodigt på smilbandet innan han stolt berättar att Gordo vann kampen och jagade iväg vildsvinnet som sprang för livet.

Trotsade örfilar och följde drömmen
Vi klättrar uppför de branta slänterna på smala knappt synliga stigar. Den kryddaktiga doften av rosmarin och timjan kliar i näsan. Miguel pratar med getterna och hundarna hela tiden: "Tuuumma, tuuumma, klak, klak, klak… heeyp, heeyp… huuiit, huiit".
Det går inte att ta fel på att Miguel är van vid att gå i svår och brant terräng, fylld av sten och stickiga buskage. Han går säkert och snabbt med sin käpp och trampar aldrig fel. Jag däremot, får verkligen koncentrera mig för att inte snubbla. Då vi äntligen når toppen och ser ner över byn lutar sig Miguel mot ett tjockt knöligt olivträd, där han har full kontroll över flocken. Getterna ser ut att vara allätare, de tuggar lika glatt i sig av stickiga buskar som av saftigt gräs.
Jag sätter mig utmattad i skuggan under olivträdet vid sidan om Miguel och börjar försiktigt och fråga lite om hans historia. I början är han mycket generad. Det är tydligt att han inte är van vid att tala om sig själv.
"Jag hatade att gå i skolan och varje gång vi hade rast och jag fick syn på en herde, så försvann jag. Men varje gång det hände skvallrade lärarinnan för min mor och så väntade en och annan örfil när jag kom hem."
Miguels kraftiga, bruna arbetsnävar fumlar med herdestaven medan han berättar.
"Mina föräldrar ville att jag skulle bli rörmokare som min bror och jag var också lärling hos honom i hela fem dagar – ända tills jag såg en getflock, så försvann jag igen…"
Miguel ler och rycker på axlarna som om han vill säga: "Jag hade inte något val, att bli getaherde var min öde".

Getterna börjar bli oroliga och Miguel gör tecken på att vi måste röra på oss. Han berättar att getterna är ena rastlösa skapelser som hela tiden ska vidare och vidare. Utom på sommaren för då gör värmen dem trötta och slöa. Han berättar också att på sommaren är getterna inte hemma i stallet, utan håller till uppe i bergen där det är svalare och gräset grönare. Under sommaren sätter han upp ett provisoriskt skjul där han mjölkar getterna med hjälp av en generator.
"För mig är sommaren den bästa tiden. Det är inte så mycket fram och tillbaka. Då är jag för det mesta uppe i bergen hos getterna flera dagar i rad och det är verkligen avslappnande."
Den tidigare så försiktiga framtoningen har bytts ut mot ett högt skratt medan han oblygt klappar sig på den runda magen och berättar att under sommaren blir både han och getterna mycket välnärda
"Då ligger vi ju den mesta tiden av dagen och vilar i skuggan under träden."

Jag sluter drömmande ögonen och liksom då jag läste boken om den andalusiska herdepojken Santiagos väg till visdom och frid i själen, är jag igen beredd på att sälja allt och köpa mig en getflock.

 

Av Durita Holm

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco