Finns det någon väg ut ur Afghanistan?

Finns det någon väg ut ur Afghanistan?

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Den västliga alliansen är på väg att tappa styrkan och i flera länder talas det om att dra tillbaka trupperna. Det kan få fatala följder då insatsen är något mer än ett demokratiskt korståg.

110.000 soldater från 42 länder sitter fast i Afghanistan. Trots att flera medlemmar av den NATO-ledda styrkan, kallad International Security Assistance Force (ISAF), under det senaste året har ökat antalet trupper räcker det inte. Det går inte bra. Efter åtta års insats har det bara skett små framsteg och striderna fortsätter. Man kämpar inte bara mot Taliban, Afghanistans tidigare terrorregim och nu terrororganisation, utan man brottas också med landets pseudodemokratiska regering.

Opinionen vänder
Även om den allmänna opinionen, inte bara i Spanien utan i de flesta västliga länderna, har varit för insatsen i Afghanistan, har fler allt svårare att se ett slut på det hela. Statsminister José Luis Zapatero anser att man bör anta en tidsplan för tillbakadragandet av trupperna, varefter de afghanska myndigheterna bör överta ansvaret för deras egen säkerhet och landets fortsatta utveckling. Förutom dessa två uppgifter har ISAF’s uppdrag varit att träna de afghanska trupperna.
Zapatero är inte ensam om att mena att man borde börja leta efter exit-skylten.

Vald utan motkandidat
General Stanley McChrystal, ansvarig för NATO:s styrkor i området, anser att man inte kan vinna kriget mot talibanerna utan att landet har en effektiv och samarbetsvillig regering. Men den afghanska presidenten, Hamid Karzai, har inte lyckats att övertyga det afghanska folket om att det är värt att strida mot talibanerna. Hans regering har dessutom varit utsatt för korruption, som han själv anser beror på de stora summor pengar som strömmar in från västvärlden, men även av landets militära inbördes krigande och striden om opiumet.
I november vann den välklädde afghanen dock åter presidentvalet. Det inträffade då hans motståndare, Abdullah Abdullah, drog sig ur efter första rundan som blev förklarad ogiltig eftersom 12 miljoner väljare, vilket motsvarar 70 procent av de röstberättigade, stannade hemma efter mordhot från talibanerna. Abdullah menade att den sista valomgången inte blev rättvist genomförd.
Karzai lovade efter Abdullahs tillbakadragande, att han skulle göra allt för att stoppa korruptionen och de interna stridigheterna. Men hans nya vicepresident är trots det Marshall Fahim, en militär som är beskylld för flera överträdelser av de mänskliga rättigheterna.

Kan bara ISAF/NATO hjälpa?
Motståndarna till våra soldaters närvaro i Afghanistan hävdar att situationen är på väg att utvecklas till det nya århundradets Vietnam. Att den afghanska befolkningen som är sammansatt av stammar, ledda av krigsherrar vilka kämpar inbördes, egentligen inte önskar ett samlat Afghanistan. De anser att afghanerna inte själva är redo för demokrati och fred samt att våra insatser därför är meningslösa.
Med andra ord; soldaterna dör för ingenting.
I stället för att protestera mot att NATO faktisk gör något, borde man i så fall protestera mot bl.a. FN, som precis har dragit tillbaka 600 av organisationens utsända medarbetare från Afghanistan. Många muslimer beklagar sig över den kristna närvaron i ett muslimskt land och de beklagade också den gången NATO försov sig då det gällde att hjälpa muslimer i Bosnien och Kosovo. Vi kom för sent, men vi uteblev inte. Detsamma kan inte sägas om Afghanistans muslimska grannar, som för närvarande har nöjt sig med att se på – och i bland hälla lite av all sin olja på elden.
Talibanmedlemmar och militärer ser gärna att de västliga soldaternas lämna landet, men hur är det med den vanliga befolkningen?
Minns vi inte längre bilderna av kvinnorna som blev skjutna på en fotbollsstadion? Är historierna om nerbränningen av skolorna (inklusive elever) redan glömda? Minns ingen längre bokbålen?

Kärnvapen-beväpnad Taliban
Om inte afghanerna själva vill skapa demokratiska eller åtminstone mänskliga förhållanden, kan vi välja låta dem sitta i skiten. Men huvudorsaken till att vi är i Afghanistan är inte ett demokratiskt ensidig humanitärt korståg. Det handlar om den egentliga tolkningen om bekämpningen av terrorism.
Talibanerna kämpar för att återta makten de förlorade när de västliga styrkorna ryckte in i landet 2000. Regimen stöttade eller åtminstone tillät al Qaidas träningsläger i landet, där männen bakom 9/11 – och senare Madrid och London – fick sin utbildning.
Organisationen härjar inte bara i Afghanistan, utan också i Pakistan, där de om de fick övertaget skulle få tillträde till landets kärnvapen. Ett tillbakadragande skulle bana vägen för talibanernas styrkor också där.
Ett exempel på rörelsens intentioner sågs i oktober, då 105 människor dog i Peshawar, efter att en bomb sprängdes på en marknad. Attentatet skulle ha varit en protest mot den amerikanska utrikesministern, Hillary Clinton, som några timmar senare skulle besöka Islamabad. Ingen har tagit på sig ansvaret för attentatet, men det förmodas att talibanerna stod bakom det, då det hände samtidigt som de pakistanska militärerna gjorde en offensiv mot talibanerna i det norra gränsområdet mot Afghanistan.

Har någon bokat en returbiljett?
Ungefär hälften av de västliga styrkorna är amerikanska och Barack Obama har klargjort att man inte planerar ett plötsligt tillbakadragande. Ändå sprider sig osäkerheten om hans intentioner.
Det är förståeligt att soldaterna efter åtta års krig i det terrorhärjade landet är trötta, men vad förväntade sig regeringscheferna då de skickade iväg dem? Att talibanerna skulle försvinna ut i det blå? Sovjetunionens erfarenheter hade lärt oss för mycket för att kunna tro på det.
Även om man inte bör gradera demokrati och trots att Hamid Karzai visat sig att inte vara den man som man hade hoppats, har det skett framsteg.
Det flygs med drakar igen. Barnen har återvänt till skolorna, kvinnorna kan gå på gatan utan burka, och utan att bli skjutna samt det arbetas med att återuppbygga landets sjukhus och infrastruktur.
Det saknades en exitstrategi när vi kom till Afghanistan. Men kanske vi bör vänja oss vid tanken att om vi inte är beredda att ta till kraftigare artilleri är vi tvingade att stanna för en lång tid framöver.
Annars skulle soldaternas offer ha varit helt meningslöst.
Vi får hoppas att vi med förlängd speltid kan ändra oavgjort till seger. Annars behöver talibanerna inte göra något för att vinna, utan bara se tiden an, tills vi förr eller senare reser hem igen.

Talibans regim
Den sovjetstödda regeringen föll samman 1992 och därefter följde några år av inbördeskrig mellan stammarna. Taliban (islamiska studerande) blev en maktfaktor 1994 och de kontrollerade från 1996 till 2001 huvuddelen av Afghanistan.
Den ultraextremistiska rörelsen regerade självklart efter den islamiska lagen, men också efter 16 egna dekret. Den första och uppenbart allra viktigaste var regeln som förbjöd kvinnor att gå ut utan sällskap av äkta man eller manlig släkting samt att vara iklädd burka. De förbjöd också chaufförerna (taxi och rickshaw) att ha kvinnor som passagerare om de inte bar burka. En överträdelse betydde avrättning eller i bästa fall fängelse.
Därefter kom ett förbud mot musik i butiker, hotell och fordon. Fann talibanerna musikkassetter i exempelvis en butik, blev ägaren fängslad och butiken stängd.
Varje man som rakade sig eller klippte skägget, blev satt i fängelse tills skägget vuxit ut till en knytnäves längd.
Dessutom innehöll deras "författning" förbud mot undervisning och censur av böcker, tidningar och TV. Man fick inte heller använda vita strumpor.
Organisationen har lätt för att rekrytera nya medlemmar från landets koranskolor, som får stöd från Saudiarabien.
Talibanerna intog det globala medvetandet när de 2001 förstörde de två gigantiska Buddha-statyerna i Banyan. Den ena var 38 m hög och 1 800 år gammal och den andra 53 m och 1 500 år gammal. Bara Irans regering fördömde handlingen som skulle ha skett i islams namn.
 

Nästa mål: Pakistan
Den långvariga oron i Pakistan förvärrades då Benazir Bhutto dödades i slutet av 2007. Landets tidigare president (diktator) General Musharraf avgick i augusti 2008 och blev ersatt av Bhuttos änkling, Asif Ali Zardari.
Pakistan får årligen 1,5 miljarder dollar från USA för att rensa upp i den nordvästra delen av landet där talibanerna har sina rötter och där också al Qaida har sin näringslänk.
Pakistan är världens enda muslimska kärnvapenmakt.
 

Styrkorna i Afghanistan
Av de 110 000 soldater i ISAF-alliansen är 65 000 amerikaner, medan Spanien har skickat 1 300 och Sverige vid årsskiftet räknar med att ha 500 soldater där. EU-ländernas befolkning och ekonomi är större än USA:s, trots det har vi bara kunnat ställa upp med totalt 30 000 soldater.
Det är första gången NATO opererar utanför det omedelbara ansvarsområdet runt Nordatlanten.
Ungefär 1 000 soldater har för närvarande dödats i kriget.
General Stanley McChrystal ber om förstärkning med 40 000 man .
 

Opium problematiken
Afghanistan producerar ungefär 80 procent av all opium i världen.
Under talibanerna var odling av opiumvallmo förbjudet, men efter 2001 kom man igång igen med heroinproduktionen och talibanerna har nu valt att acceptera produktionen genom att inkräva "skatt" från bönderna och med det finansiera kriget. Problemet är naturligtvis att lantbrukarna kan tjäna mycket mer på att odla opium än t.ex. vete.
Huvuddelen av opiumet smugglas till opium och heroinmissbrukare i Europa samt Ryssland. Man räknar också med att ungefär 100 000 människor i världen dör av missbruket.
NATO ser det inte som sitt uppdrag att bränna ner vallmoodlingarna eller att bomba laboratorierna.
Enligt FN är det en myt att produktionen stiger. Tvärtemot hävdas det att ungefär hälften av landet återigen är opiumfritt och att bara fyra procent av den odlade arealen används för opium.

 

 

Av Jette Christiansen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco