Kära läsare december 2010

Så är det snart jul igen. Då glädjer jag mig naturligtvis åt att pynta mitt hus, pyssla om min familj och mina vänner och, inte minst, till att julshoppa. Jag älskar att köpa presenter till andra, men också till mig själv, och det absolut jobbigaste under finanskrisen är begränsningen av mina utvecklingsmöjligheter på den fronten. Självklart ska det köpas julklappar, men man blir liksom lite tvingad till hemlighetsmakeri kring det – för att inte verka över-materialistisk (ett av tidens fy-ord) och slösa. Tänk, att det bara är några år sedan, som vi skrattade åt att begränsa julhandeln. Jag kommer t ex ihåg, att jag skällde ut min bank för att vara ruskigt gammalmodig – och nu visar det sig, att de faktiska var mer förutseende än de flesta. Det var vad som hände kring juletid för några år sedan:

Min jul fick en plötslig avspark, tack vare ett brev från banken. Nedstucken i kuvertet med kontoutdrag låg en broschyr pyntad med julgranskulor och mistelkvistar och en bild på den mest avskyvärda plastjulgranen, som jag någonsin sett… (och jag har sett många). Ni vet en sådan där, som man kan packa ihop och lägga i en påse, en liknande påse som trädgårdsparasollet övervintrar i. De hade liksom inte vecklat ut bankens julgran tillräckligt, innan de tog bilden. Den var sned (inte sned på det charmiga sättet, som en julgran kan vara, utan mer sådär slarvigt) och så var toppen alldeles för hög. Jag vet gott och väl att det bland bankens kunder, finns fler representanter från plastjulgranskulturen än från gruppen av äkta-julgrans-entusiaster, dem som jag tillhör, men i alla fall… Det helt absurda var emellertid, att man, för att få lägga vantarna på den förlovade julgranen, så skulle man skynda sig att höja saldot på sitt inlåningskonto med 2 500 euros. Till på köpet lovades också två granar till superspararna, de som satt in 5 000 – men då var gränsen också nådd. Bara två granar per konto, stod det i det finstilta. Åh, kanske man skulle ta och öppna ett konto till?!

Nej, helt ärligt: vem i hela världen tänkte på att sätta in pengar på banken, precis innan årets ultimata spenderarfest sparkades i gång på riktigt? Kanske hade jag missförstått det hela, men under den där tiden på året, brukar det ju vara utbetalningarna, som präglar kontoutdragen. I alla fall mina. Och ja, min bank stod faktiskt helt ensamma med sin livrem-och-tygel-stil det året. Alla andra, butiker, stormarknader och pengainstitut, för den sakens skull, lockade med julkrediter av typen, köp nu och betala till sommaren. Och enligt prognoserna skulle det ju också ha varit en rekordjul, när det gäller handeln. Och var det nu så dåligt? Ja och nej. Ja, för man kan alltid opponera mot kommersialismen kring denna heliga högtid. Och ja, för det är sant, att det finns många, som inte har råd med julklappar och julskinka, men när allt kommer omkring, så lever de flesta av dem i länder där de inte känner till julen. I min drömvärld firar alla djur och människor jul framför brasan i sitt dröm julhus, mätta och glada, men så är det inte, och som prästen i min barndomsförsamling en gång sa i sin julpredikan, så får man gärna njuta av det faktum att man har varit så lyckosam, att födas i ett land där man kan få både julskinka och julklappar på julafton. Det ska man inte ha dåligt samvete över.

Att använda julen som en anledning till att glädja varandra med julklappar och god mat har ju också en sekundär effekt, det hjälper till att hålla hjulen i rullning – ta bankens t ex, där räntorna på kundernas julkrediter säkert klirrar gott i kassan.

Jag är inte säker på, vad min bank tänkte, då 2005-års julkampanj beslutades. Var det ett uttryck för en slags sur antijulsolidaritet – eller låg det lite Nostradamus i det?

Hur som helst: Njut av julen, maten och julklapp-arna!