Teknik-freak: svensken i världen

"Spot the Swede" brukade vi säga under gymnasietiden i Nairobi där jag bodde då; ungefär "spana svensken". De svenska turisterna var inte svåra att identifiera bland hantverksstånden på marknaden där vi gick och drällde efter skolan på fredagarna. De hade sin alldeles egna stil; knälånga lite utställda shorts och kardborresandaler. Dagens svenska familj på Barcelonas flygplats är inte heller svår att upptäcka. Telefonen – Iphone – ligger glänsande på cafébordet. Med jämna mellanrum samtidigt som han pratar med sönerna, fingrar pappan på sin "nalle", spanar in skärmen, tittar om någon skickat något eller kanske för att se så ingen ringer utan att han hör. Så plötsligt, mitt i samtalet på semestern med barnen, ringer det. Telefonen flyger upp till örat. Ena sonen, som var mitt i en mening, tittar nu tyst på sin pappa med snopen, förvirrad blick. Pappan pratar nu med sin kompis om vad de ska grilla när familjerna träffas när de kommit hem, det är kobebiff och Weber – ganska Solsidan.
Min blick dras oupphörligt till familjen med pappan i telefon. Jag menar inte att människor inte ska prata i telefon. Jag menar inte att jag inte själv gör precis som den pappan ibland. Det är inte det enstaka samtalet som är problemet, utan den genomgående trenden av att telefon och teknik alltmer tar över människors liv. Telefonen är ett fantastiskt verktyg. Men ibland måste man också få – och kunna – stänga av. Låt inte telefonen ersätta livet "irl" – in real life, som det så fint heter i internetvärlden. De där ögonblicken med de nära och kära som sitter livs levande mittemot oss. Låt inte ögonblicken alltför ofta avbrytas mitt i en mening. Hela samhället blir så rastlöst. Det är som att det inte finns tid att lyssna – på riktigt. Telefonen tycks ha tagit över livet för många svenskar. Det är I-phone som gäller. Varje I-phone vårdas ömt, undersöks och klappas av sin ägare; vid fikabord, middagsbjudningar, under djupa samtal. De djupa samtalen blir allt oftare I-phone till människoöga. Som om verkligheten är telefonen och inte människorna runtomkring.

Olika telefonvett
På ett flygplan med många svenskar plingar det som en orkester om telefonerna innan planet hunnit parkera. Så är det inte riktigt med andra nationaliteter. Visst, överallt i världen i såväl rika som fattiga länder breder mobiltelefonin ut sig. Det är fantastiskt för människor att kunna ha kontakt med omvärlden. Men beteendet skiljer sig lite. Jag upplever att i många andra länder kan människor fortfarande se förbi telefonen; se människan som står framför dem som mer viktig än den I-phone de har i handen. Ta Spanien; ringer jag en vän som visar sig vara i sällskap med andra blir samtalet kort och vi bestämmer att höras vid senare tillfälle. Ringer jag någon i Sverige är det annorlunda. De som befinner sig runtomkring blir mindre viktiga än jag trots att jag bara är en röst i luren. Jag tycker det är så synd. Jag minns i slutet av 1990-talet då mobiltelefonerna blev allt vanlig-are bland oss. Redan då kunde jag fascineras över hur vissa tar telefonen på större allvar än verkligheten. En del vänner och kollegor hade helt missat att människorna som sitter mittemot dem som sällskap vid lunchbordet eller bardisken, bör gå före den som befinner sig på samtals- eller sms-avstånd. Det kunde då som nu i mina ögon bli rent pinsamt, när hälften av människorna runt ett bord är helt upptagna av sin telefon, av att ringa eller skriva till NÅGON SOM INTE ÄR DÄR. "Men alla som är här då?" vill jag fråga; "betyder inte de som fysiskt sitter mittemot dig lika mycket?"
För ett tag sedan åt jag middag med vänner i Sverige. Det slog mig återigen; vilket märkligt scenario det är. Emellanåt blir de vuxna människorna frånvarande, de har plockat up sin I-phone, klickar och kontrollerar – jag vet inte; sms, e-mail och Facebook kanske. Det verkar vanligt att människor är inne på Facebook när de sitter middagsbjudningar, inte sällan ser jag statusuppdateringar på Facebook i stil med "njuter av underbar middag toppad med fantastiskt vin"… Jag vet inte, om middagen är så underbar borde de väl inte ha tid att uppdatera Facebook samtidigt? Betyder det på middagen hos mig, att mina vänner inte har trevligt i mitt sällskap? Det kanske är så det är och det är ju i sådana fall såklart tråkigt. Men jag tror inte att alla uppdateringar och sms:anden under tiden människor umgås innebär att de i så stor utsträckning är uttråkade.

Stressen
Jag tolkar det istället som stress och rastlöshet. Människor – inte minst i Sverige (för att inte säga allra mest) – missar här och nu. De är någon annanstans, fokuserade på någon/något som pågår någon annanstans. De vill inte missa det de INTE är med på så de missar det de ÄR med på istället. Härom året såg jag en grupp på kanske 20 personer som stod och väntade vid en tågstation i Sverige; kollegor på väg till en jobbkonferens. Samtliga stod med huvudet nedböjt och höll på med sina telefoner. Synen var komisk men tragisk på samma gång.
Telefonen är ett underbart och praktiskt verktyg. Det som sker i verkligheten runtomkring är däremot livet. Många missar det. Mindre så i många andra länder. Det finns en grundinställning som är annorlunda än den som alltmer verkar breda ut sig i Sverige. Det finns en stund över att stanna och bara prata i några minuter med den man möter. UTAN att kontrollera telefonen samtidigt som man pratar. En stund att bara vara, se personen framför sig och lyssna till vad den säger, att lyssna och höra 100 procent. Spanien är mycket bättre på det än Sverige. Hur mycket sms:ande och mobilpratande som än förekommer i Spanien så går människorna oftast före tekniken upplever jag. Människor kan så populärt "multitaska" i Sverige, de trycker in alltfler saker att göra samtidigt, simultant. Det är effektivt tycker de. Jag tror inte alls det. Jag tror det är helt urvattnande. De åstadkommer säkert mycket men jag vill påstå att de missar desto mer. Helt enkelt eftersom människor inte är med på riktigt i sina liv; de är upptagna av något annat.

Livet
På Mercadona har jag ibland hört någon gå runt och prata högt, ljudligt och länge i mobil; svensk! Det är standard på ICA i Sverige, telefonen sitter klistrad mot örat på en del, men positivt nog är det en ovanlig syn på Mercadona. Jag tänker på en svensk jag såg på planet till Barcelona. Han hann inte resa sig för att gå av innan han hade uppdaterat sin Facebookstatus (för alla som var kvar i Sverige?) "just landat i Barcelona, härligt…" Facebook är inte det första jag tänker på när jag landar någonstans. Jag hoppas att det inte ska bli det heller. Jag hoppas att mina barn, som vare sig jag vill det eller ej blir barn av sin tid, ändå ska minnas och veta att I-phones, I-pods, I-pads, Nintendospel, portabla DVD-spelare, och alla framtida uppfinningar till trots, så är det människorna de möter som utgör livet – livet som pågår i varje stund. Fånga den, stunden, för den försvinner så fort. Sitt som spanjorerna gärna kvar en extra minut, lyssna efter vad den mittemot dig säger. Om din I-phone ringer; ja, är det riktigt viktigt så provar de säkert att ringa upp snart igen. Tänk hur sällan det faktiskt är något riktigt viktigt någon ringer om. Och njut av att leva ditt liv. Om inte annat så kan du ju också glädjas åt att du automatiskt blivit så mycket svårare att "spotta" som svensk!
Carpe diem.