Följ med till grottmuseet i Sacromonte

– en pärla i det mytomspunna Granada

Med spektakulär utsikt över Alhambra ligger hemmen till det mytomspunna folket Los Gitanos – zigenarna. I detta karga landskap formade de sina liv och skapade sin konst. När man går genom de smala gränderna i Albaycín är det lätt att föreställa sig den tid då städer inte byggdes för bilar och turistbussar. Gatorna är fyllda med butiker med färgglada mattor, kläder och smycken, och de leder fram mellan små barer och restauranger där man kan röka vattenpipa. Arkitekturen vittnar om hur tiderna har förändrats. Vackra arabiska fasader blandas med lägre, vita stenhus med ojämna väggar samt högre tegelhus.

Vi går uppför sluttningarna, förbi restauranger med utsikt mot Generalife, sommarpalatset för sultanen i Alhambra och floden Darro till dess vi kommer fram till ett kluster med vita och blåmålade hus, som förr varit små hem till familjer och djur. En del är traditionellt byggda medan andra är uthuggna ur berget. När vi tar oss upp för ännu en brant backe kommer vi till grottmuseet i Sacromonte.

Granadas grottbostäder

Detta har varit ett zigenarkvarter redan sedan morerna och judarna fördrevs härifrån efter Alhambras fall. De var inte alltid ensamma, eftersom de ibland levde sida vid sida med bland andra afrikanska slavar som blev kvar här när araberna lämnade landet.

Zigenarna kom hit med de katolska monarkernas härar och bosatte sig utanför stadsmurarna, där de arbetade i stallen och som smeder. De var inte underlagda det katolska styret men efter införandet av en ny lag 1499 tvingades de ge upp sin nomadiska livsstil och skaffa sig ett yrke. De slog sig ner på Sacromonte med sina djur, odlade jorden och levde av att fläta korgar, vävning, keramik och smide.

Bostäderna var alltså uthuggna ur berget och hade relativt låga tak, och draperier skiljde sovrummen från resten av bostaden. Ofta var bostäderna vitkalkade både inuti och utanför, på så sätt blev de ljusare och lättare att hålla rena. Kalkmetoden, som kom till Spanien med araberna, har en desinfektionseffekt, dödar svamp och håller skadedjur borta, samtidigt som det absorberar fukt. Inuti murades eldstäder som hade ett rör som ledde ut röken och veden transporterades från sluttningarna runt Granada. Golven kunde utgöras av allt från hårt trampad jord till sten, tegel eller cement. Väggarna var dekorerade med familjebilder, religiösa motiv, köksredskap eller dekorativa mattor. Runda bord med en kolpanna nära golvet blev med tiden vanliga. Således satt familjen runt bordet med en filt som täckte det och som gick nästan hela vägen ner till golvet för att värma benen under kalla kvällar.

Oavsett temperaturen utanför håller grottbostäderna 18–23 grader. För att dra nytta av värmen från hästar och åsnor var det vanligt att hugga en passage från stallet upp till huvudbostaden så att värmen från djuren kunde spridas dit. Grisar, getter och kycklingar bodde i separata grottor, på grund av hygieniska skäl. Ofta delades stallen upp i flera smårum med djuren i en del och utrustning, verktyg och torkat spannmål, nötter och kryddor i andra.

Vittnen från det förflutna

Att i dag strosa runt och titta på bilder på dem som har bott här, och sätta sig i solen och andas in dofterna av rosmarin och timjan, är som att göra en tidsresa tillbaka till något magiskt och svunnet. På den öppna platsen utanför bostäderna ligger ett trevligt café där man kan ta en fikapaus medan man låter intrycken sjunka in.

Det sägs att det var här som flamencon föddes. Musiken som uppstod på 1700-talet fick influenser från både morisk och afrikansk kultur, men främst av zigenarnas egen kultur. Bilderna inne på museet visar att flamencon inkluderade alla i detta samhälle, från små barn som klappade takten till de vuxnas passionerade dans. Det är nästan som om rytmerna och sången fortfarande sitter i väggarna.

Det är lätt att romantisera zigenarnas tillvaro men sanningen är att de levde ett hårt liv. De var utstötta från det övriga samhället och andra folkgrupper såg ofta ner på dem. Därför rådde det en stark sammanhållning mellan dem samt en stark känsla av identitet.

Tidlöst hantverk

I urminnes tider har människor gjort lerkrukor för att förvara mat, oljor, vatten och vin. Araberna förde med sig kunskapen om glasyr till Spanien på 800-talet och här fördes denna konst sedan vidare. Man gjorde fat, skålar, kannor och små amforor i blått, grönt och brunt på vit bakgrund. Korgar som flätades av olika sorters gräs, grenar och agavefiber användes för att transportera varor och för att förvara saker som de samlade. Kvinnorna satt ofta utomhus och arbetade med sådant här för att utnyttja ljuset, medan de pratade om sysslor, barnuppfostran, hur hopplös mannen var eller att sonen borde ha hittat sig en bättre fru.

Vävtekniken kom till Spanien tillsammans med morerna och spreds sig senare till andra i området. Ull, bomull, hampa, siden och linne användes till att göra vackra mattor, tyger, sängkläder och tapeter. Det användes både vertikala och horisontella vävtekniker, och de utvecklade också egna tekniker och mattknutar, som kom att identifierade varifrån hantverket kom. Värdet bestämdes av antalet knutar, material och hur vackert dekorerade de var.

Yrket som smed har varit ovärderligt för människans framsteg, även om det var länge sedan som den sista glöden slocknade i smedjan i Sacromonte. Här tillverkade männen verktyg, vapen, hästskor och dekorativa föremål. När vinterns kalla vind drog in från Sierra Nevada var det inte dåligt att arbeta som smed men värre var det nog när sommarvärmen steg över 30 grader.

I de torra jordarna runt Sacromonte växte ätliga växter, som man började odla, eller som växte vilt; bland annat vildsparris, oliver, mandel, granatäpplen och kaktusfikon. Invånarna använde örter i medicin och för att smaksätta mat och brännvin. Växter torkades eller användes till eteriska oljor och en del kokades till sirap för medicinskt bruk till människor och djur. Rosmarin blandades med alkohol och smordes på ömma leder och blåmärken, och ringblommor torkades, blandades med ister och smordes på brännskador.

Det sista kapitlet

Sacromonte nådde sin befolkningstopp på 1940–1950-talet, när bönder från Granadas utkanter tvingades ge upp sina gårdar och således sökte sig hit på grund av det spanska inbördeskriget. Detta blev även en plats för flyktingar från Francos regim och man kan fortfarande hitta avskilda grottor som har använts av flyktingarna.

1963 tog allt slut. Efter flera månaders regn och som ett resultat av att några av grottorna riskerade att kollapsa, beordrade de spanska myndigheterna zigenarna att flytta ifrån sina bostäder och aldrig återvända till dem. Grottmuseet är således ett bevis på en svunnen tid, där man i dag bara kan föreställa sig barnen som dansar och skrattar, mulorna och männen som sliter ute på de solsvedda slätterna och kvinnorna som flätar korgar och lagar mat i de stora grytorna.

(Källor: sacromontegranada.com, turistinformationen, Wikipedia och Store norske leksikon)

Visste du att?

– Sacromonte betyder heligt berg, detta på grund av relikerna.

– På 1950-talet fanns det 3 682 bebodda grottor i området.

– Det finns en legend om en nergrävd arabisk skatt.

– Flamenco är med på Unescos världskulturarvslista.

Text och foto: Heidi Haaland