Kära läsare juni 2011

Härom dagen var världen emot mig. Inte sådär jätteallvarligt, utan bara på det irriterande sättet. Innan mina biorytmer drog ned mig helt och hållet ringde jag till en god väninna. Inte för att vräka ur mig mitt, utan för att rädda min dag genom att låta henne berätta om sin dag – någonting som alltid får mitt liv att kännas som en dans på rosor. Om hennes hem skulle porträtteras i ett av de läckra magasinen med hus och bostäder, skulle ingen kunna gissa att hon har fem barn, två hundar och en katt, ledarposition med 25 personer direkt under sig – och en man, som bedrar henne. Hon bor i en av de stilfulla nästan-vita hus med eleganta möbler, antik- och modern konst i en perfekt kombination. Man tänker: Bor det någon här överhuvudtaget? Har de verkligen barn? Var gömmer de gosedjur, skolväskor, tvättberg och glömda matsäckar? Har de kanske ett hemligt rum som inte visas i artikeln?
Till råga på allt är hon lång, smal och vacker, bakar själv brödet till barnens matsäck varje morgon, har en garderob ”to kill for” och hon finns alltid där och är redo att hjälpa allt och alla. Därför protesterade hon inte heller när hennes makes exfru nyligen gick ned i en jättedepression, vilket resulterade i att hans två tonåringar från det äktenskapet nu också flyttat in…
Hon är på dagiset och hämtar den yngste när hon svarar i telefonen och säger: ”Hej söta du… hoppsan, nu trampade jag precis i något som ser ut som köttbullar i tomatsås”. Jag kan se henne framför mig, balanserandes på pärlprydda Blahniks. Helt rätt, för sedan säger hon: ”Benvita pärlor och tomatsås går helt enkelt inte ihop… hur har du det sötnos?” Jag hinner inte svara – som tur är, för det är ju inte heller därför jag ringer. ”Jamen Carl, hur är det med din framtand? Han har tappat den… Han är bara tre år, men bara sådär, så har han en tand mindre att tappa när han fyller sju…” Och det är precis så hon är, min väninna. Hon ser allt från den ljusaste sidan. Dessvärre också när det gäller hennes makes utomäktenskapliga affärer. Han är supercharmerande och helt oansvarlig, och till sådant finns det alltid en publik.
Damerna står i kö, och flera gånger har hans fru precis hunnit rädda honom ur älskarinnornas klor. Jag har naturligtvis försökt att tränga in bakom hennes vackra fasad, men hon klara helt enkelt inte av att kasta ut honom. Det är liksom för mycket att ta hand om redan som det är, säger hon. Kanske är det också lätt för mig att säga – jag, som bara har en man, en hund och ett hus, var det helt enkelt inte finns någonting vitt (läs: enkelt att sköta om). Hur som helst har jag lust att ta tag i hennes man och ge honom en ordentlig spark i r…
Är det inte rimligt att begära att folk över 40 (nu för att vara lite generös här), själva tar ansvar för sina handlingar, oavsett om det sker på personlig eller professionell nivå? Också utan att det står en fadersgestalt och förklarar för dem var gränsen går? Och det gäller oavsett om man är far i en svensk kärnfamilj, kungen eller en svensk ”gerillachef”…
Är vi tillbaka till den versionen som våra mödrar, med en överseende skakning på huvudet, accepterade: Män kommer alltid att vara pojkar.
Jag säger frigörelse. Jag tycker om både små pojkar och vuxna män. Men när de, som borde vara vuxna bara har bytt ut ranglet mot en Rolex och imponerar på unga tjejer, dom klarar jag mig utan. Jag tänker i alla fall inte varken trösta eller städa upp efter dem. Det finns också ganska mycket som tyder på att de unga tjejerna inte heller gillar det. De svassar vidare till nästa sportbil, om de kan hitta någon i dessa hårda tider.
Tillbaka till min väninna – för jag vet ju att det krävs två för att splittra ett förhållande. Och om inte min väninnas överdrivna förhållande till perfektionism helt och hållet har knuffat ut hennes man till en förbisedd plats på åskådar-bänken? Hon bär helt klart också en del av skulden. Men trots allt, han kunde fanimej ta och uppföra sig vuxet. Han kunde till exempel begära skilsmässa. Om han inte är nöjd.

Helle Espensen