Opus Dei – sekt, hemligt sällskap eller katolsk organisation?

Opus Dei - sekt, hemligt sällskap eller katolsk organisation?

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email


Ismael Martínez Sanchez, journalist och fotograf i Uganda vid Kongos gräns.

Avhoppare vittnar om självspäkning, hjärntvätt och isolering. Medlemmar menar att de är vägen till Gud. Dock är inte Opus Dei för alla. Organisationens dörrar är stängda för de som vill in och öppna för de som vill ut. Medlemslistan hålls hemlig. De är förbjudna att verka i Norge på grund av allt för nära likheter med en sekt. Hur kunde Opus Dei då kunna godkännas av Vatikanen som en katolsk organisation?

Definition – en tolkningsfråga
Prästen Josemaría Escrivá de Balauger grundade Opus Dei i Madrid den andra oktober 1928 efter att ha fått, vad hans efterföljare kallar det, en uppenbarelse. Han påstod sig vara den utvalde av Gud för att sprida krist-endomens sanna lära och skapade därför Opus Dei – Guds verk. Till en början bestod medlemmarna enbart av män och deras fäste fanns i Madrid. Efter inbördeskriget spred sig Opus Dei till andra städer i Spanien och rekryteringen inkluderade nu även kvinnor. Med tiden utökades medlemmarna till andra länder och idag har de ca 87.000 anhängare.
Enligt egen utsago är de en katolsk organisation med apostoliska mål. De vill hjälpa kristna, främst katoliker, att bli bättre människor och låta kristenheten genomsyra vardagen. Genom utbildningar och seminarier som hålls vid sponsrade privatskolor, och genom informationsresor till andra länder, lär de ut den kristna läran. Dock skiljer sig värderingarna som lärs ut markant från den traditionella kristendomen vi är vana vid. Medlemmarna lever efter stränga levnadsregler och normer, och det är lätt att argumentera för deras likheter vid en sekt. 20 % av dem lever celibatliv i ett kollektiv. Resterande lever självständiga, men fortfarande i ett slags familjeförhållande till varandra. På grund av deras kontroversiella levnadssätt befinner de sig i konflikt med sin omgivning och många håller gärna sitt medlemskap hemligt.
En plats hos Opus Dei ska förtjänas, och kan fråntas de medlemmar som inte lever upp till förväntningarna. En uppenbarelse från Gud är nyckeln in, dessutom ska man kunna uppvisa tillräcklig självdisciplin för att kunna leva upp till organisationens krav på medlemmarna. Att spendera tid och pengar på sin grupp kommer naturligt då man lever ihop och arbetar för varandra. I en sekt får grund-aren ofta profetstatus, i detta fall blev han helgonförklarad av påven Johannes Paulus II. Det enda, och mest häpnadsväckande, som skiljer Opus Dei från en sekt är Vatikanen godkänt dem som katolsk organisation.
Ismael Martínez, informationsansvarig och medlem i Opus Dei sedan 20 år tillbaka, avfärdar alla likheter vid en sekt. Idag är han 38 och lever i ett kollektiv i Granada. Han säger att de inte har modifierat bibelns ord, som sekter brukar göra. Inte heller knackar de dörr eller delar ut flygblad för att sprida sitt budskap. Vid frågan om varför en så pass ny religiös grupp då väljer att leva efter uråldriga värderingar svarar han med all säkerhet att det är katolicismens grundvärderingar som följs och att det är vägen till Gud.

Två sanningar om samma organisation
Avhoppare vittnar om svårigheterna att ta sig ur gruppen. Jag berättar för honom om vittnesmålen jag läst, om hur medlemmar blir fråntagna rätten att tala, rätten att tycka och rätten att kritisera. Om hur all brev-, telefon- och mailkommunikation bevakas noggrant. Om svårigheterna som upplevs när man varje vecka måste rapportera vad man känner för en utvald mentor. Hur vänner utanför gruppen inte är vänner, utan potentiella medlemmar och hur det främsta målet blir att rekrytera. Martínez skrattar, mest för att betona det absurda i mitt uttalande. Tydligen är medlemmarna i Opus Dei fria att leva hur de vill, göra vad de vill och umgås med vilka de vill. ”Det finns alltid två sanningar och jag kan inte ansvara för att alla medlemmar lever som vi gör här”, men han tycker bestämt att man ska lära känna organisationen innan man dömer den. ”Vi kontrollerar inte våra medlemmar, säger han. Ändå dröjde det endast ett par timmar från det att jag kontaktade deras flickskola La Caleta i Málaga med ett par frågor till att han ringde upp mig från Granada.
Den mest kontroversiella Opus Dei praktiserar är självspäkning. Det kan ske på olika sätt, men alltid i syftet att känna Jesus smärta. Det kan handla om att sova på ett hårt golv, avstå från något man älskar eller att fästa en metallrem försedd med piggar runt benet för att påminnas om hur Jesus led för oss på korset. Martínez menar att de gör det av kärlek till Gud och jämför det med när vi gör oss fina av kärlek till oss själva. Jag försöker kontra med att det inte står i bibeln att självspäkning är ett bevis på sin kärlek till Gud. Han citerar Jesus och menar att ”ta ditt kors och följ mig” är något de tolkat bokstavligt och något de efterlever idag. Cilice heter verktyget, och två timmar om dagen går de runt med det. I själva verket är det bara medlemmar som lever i celibat som använder verktyget, ändå har det blivit ett av Opus Deis kännetecken. Jag frågar om cilicen gör ont och Martínez säger att det som smärtar mest är att detta framhävs som ett karaktäriserande drag hos Opus Dei när det egentligen bara står för 0,1 % av läran. Jag tolkar det som ett ja.

Opus Dei kan upplevas som en stängd och hemlig grupp. Deras budskap som något diffust man inte förstår. Rykten säger att medlemskapet är något för eliten. Martínez vill dock göra skillnad mellan hemlighetsmakeri och diskretion, ”bara för att man väljer att vara diskret med vilket samfund men tillhör betyder det inte att man håller det hemligt. Hur många går runt och skriker ut sin religiösa övertygelse?”, undrar han. Inte många, tänker jag. Men samtidigt har de flesta människor en traditionell religiös övertygelse. Han avfärdar snabbt uttalanden om att Opus Dei endast skulle ha medlemmar med bra ekonomi, och berättar om hur gruppen växt efter att ha missionerat i Afrika. Visst kan fallet vara så idag, men med en snabb internetsökning får jag fram att Spaniens premiärminister har band till Opus Dei, och att påven godkände organisationen för att han själv var medlem. Martínez menar att den informationen var mer än han själv visste, men att det inte borde spela någon roll.”Opus Dei är ingen sekt. Vi är katoliker som lever efter den katolska läran”, menar Ismael Martínez bestämt. Jag själv förväntade mig inget annat svar.

Av Mary Touma

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco