Kära läsare december 2011

Tror du egentligen på Gud? Den frågan fick jag i samband med ett samtal om julen. Mitt korta svar är nej! Och varför är det så att jag känner att jag bör ge ett utförligt svar? Oroar jag mig över konsekvenserna av mitt ”nej”? Är det mitt egna fel att jag har förlorat tron (om den någonsin har varit någonting annat än en del av min kultur)? Och är det mitt fel att ingen har lyckats övertyga mig om den igen? När jag debatterade saken med mig själv gav jag mig ut längs ”down Memory Lane” och fick en glimt av barndomen, när firandet av jul och påsk var älskade traditioner. Jag kan inte komma ihåg att vi inom familjen talade om tron på Gud, men vi fann ro och trygghet i att fira några årliga återkommande högtider. Daglig samsång och morgonbön i skolan samt julavslutning i kyrkan blev inslag i mitt liv i sjuårsåldern tillsammans med min mors fina förlängda aftonbön om ängeln som gick kring vårt hus. Faktiskt byggde jag själv på min bön så till den grad att den utvecklades till en återkommande tvångstanke. Varje gång jag som lärde mig någonting nytt (vilket i sakens natur skedde dagligen på den tiden), skulle det inkluderas i bönen innan jag fick lägga mig ned och sova. Bönen blev längre och längre allteftersom jag hörde om allt från pyromaner och fattiga barn i Afrika till skilsmässor och fruktansvärda sjukdomar. Mina morföräldrar hade en medicinhandbok som innehöll de mest fruktansvärda bilder på missbildade barn och oläkta sår. Jag studerade den i hemlighet och kände mig sedan förpliktigad att be för att sådana sjukdomar inte skulle finnas. Jag var otroligt rädd för att somna innan jag hade fått med allting. Med tiden förstod jag att det skedde mängder av grymheter oavsett hur mycket jag bad och en dag bestämde jag mig för att det fick vara slut på bedjandet. I kölvattnet av beslutet började jag ställa kritiska frågor till vår religionslärarinna om allt i Gamla Testamentet, som jag menade, helt enkelt inte kunde vara riktigt. Det var liksom tillräckligt att ta tag i. Med blossande kinder och rodnande hals kämpade hon mot min vantro, medan de andra barnen tittade på med stora ögon. Jag gav upp efter ett tag och började lägga ned min energi på utmaningarna i livet här och nu. Och det är nog egentligen det som är min grundinställning, min livsfilosofi, om man vill. Livet här och nu. Jag anser nämligen att man inte kan skylla varken fel och misstag eller framgångar på historien och tro, och jag behöver inte De 10 Budorden för att klura ut hur jag ska bete mig för att vara en anständig människa. Om det trots allt bottnar i en kristen uppfostran är någonting som jag inte helt och hållet är överens om med mig själv. Utmed vägen dök drömmen om att bli präst upp. Jag sökte och sökte, men under loppet av gymnasieåren fick jag återigen ge upp och jag valde en annan yrkesväg. Innerst inne handlar det väl om att vi alla har fått en fantastisk möjlighet: Ett liv, som vi kan leva här på jorden. Är det så att Gud ska ha äran för det så går jag inte på att det bara var det. Så är vi tillbaka till Gamla Testamentet och Första Moseboken … och Gud vilade på den sjunde dagen – och det har han alltså gjort sedan dess? Eller? Till min mors begravning sa prästen ett och annat om att han visste att vi satt inne med massor av frågor. Vad rätt han hade! Och det gör vi fortfarande. Och nej, jag har inte lärt mig någonting användbart av att se min mor lida under nästan fyra år för att sedan dö som 59-åring. Ingenting! Och det är inte för att jag inte har försökt att hitta någon mening i det. Jag diskuterar, läser och lyssnar gärna, så länge som ingen försöker att fundamentalisera sig in på mig. Det må vara befriande att tro att någon eller någonting håller en vakande hand över eller under en – lite beroende på situationen. Å andra sidan är det också alldeles för lätt att på så sätt avsäga sig ansvaret. Kan man kanske göra bägge delarna? Tja, men innan jag möter någon som kan förklara det för mig så fortsätter jag att leva mitt liv på bästa sätt, så bra jag bara kan utifrån Martinus: Meningen med livet är upplevelsen av livet.
Jag ser fram emot att julstöka och fira Jesusbarnets födelsedag, även om jag nog egentligen tror mer på jultomten.

God jul till er allihopa!
Helle Espensen