La sueca – och det här med hästkött

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Det känns nästan lite förlegat, passé, nyhetens hetta har svalnat. Men för det släpper inte mina tankar taget. Det handlar om hästköttskandalen som toppade nyheternas rubriker i slutet av februari. Jag hörde det först på BBC:s morgonnyheter. Stor skandal, britterna kan ju absolut inte tänka sig att äta häst – det är ju ett sällskapsdjur. Och likadant tänker nog många, även utanför Storbritannien. Inte jag, jag äter gärna häst. Nu har jag inte gjort det på många år för jag har helt enkelt inte kommit över det. Vad jag minns så smakar det riktigt gott, har en fin rosa färg och i och med att hästkött har en lägre fetthalt än både nöt och fläsk är smaken på något sätt renare. Många tittar snett på mig när jag säger så och säger att jag är barbarisk som kan äta keldjur, speciellt som jag ridit och arbetat med travare under min ungdoms dagar. Men faktum är att jag skulle äta det igen om det skulle serveras, eller om jag skulle hitta en fin bit i disken hos slaktaren.
Tyvärr är det just detta som många valt att fokusera på i diskussionen kring hästköttet, hur hemskt det är att stora matvarukedjor blandat sällskapsdjur i vår mat och tänka sig att en svensk möbeljätte också gjort det, fy rackarns, nu kan jag inte köpa en soffa från dem heller.
Nej allvaret ligger i att producenterna undanhållit information kring innehållet, och jag är inte så säker på att varken Findus eller IKEA har känt till innehållet i sin lasagne och sina köttbullar, trots stränga kontroller. Jag fruktar att det är alldeles för många led från ladugården till vår tallrik för att kunna spåra allt.
Alla har vi rätt att veta vad vi köper och vad som landar i våra kundkorgar. Om hästkött kan slinka in i ”100 % nötkött”, vad mer hamnar då på våra tallrikar? Och om köttet på våra tallrikar spåras till flera olika länder långt utanför gränserna till vårt egna land, hur har det behandlats på vägen och hur många gånger kan det ha frysts om. Kan inte storföretagen hålla reda på innehållet i sina egna produkter hur ska de då kunna garantera en säker hantering?
En annan fråga som dyker upp i mina tankar är att hur kan köttets kvalitet garanteras om köttets ursprung är grumlat? Har dessa djur, oavsett om det är ko, häst eller gris, eller vad än det nu kan vara, fått godkänt foder, godkända vacciner m.m.? Listan kan göras lång.
Och så står jag där hos min slaktare. Jag har för längesedan slutat köpa färdigpackat kött som sägs var förpackat i skyddad atmosfär som garanterar veckolång hållbarhet – färsk köttfärs har idag extrem hållbarhet med tanke på att det bara håller en dag utan dessa skyddande fix och trix, som jag inte litar på. Nej, istället går jag till slaktaren. Jag tittar, luktar och bedömer. Ska jag ha köttfärs pekar jag ut en hel bit som sedan mals framför mina ögon, eller tar hem den och maler hemma. Att gå till slaktaren är en vana jag lagt till efter att ha berikats med kunskapen att en av Spaniens ledande matvarubutikskedjor har köttfärs som bara innehåller 80 % kött (det framgår av innehållsförteckningen), resten är tillsatser, till en viss del majsmjöl. Men majsmjöl har inget i kött att göra om du frågar mig. Och varifrån kommer majsmjölet? Tänk om det är utblandat med träbark.
Jag börjar ifrågasätta allt. Hur kan jag lita på att min slaktare inte ljuger om ursprunget om köttet han säljer? Kanske han handlar i god tro, någon kan ju ha undanhållit information för honom. Hur kan jag veta att de ekologiska äggen inte är uppackade ur en ”vanlig” förpackning och nu bara fått en eko-stämpel? Hur kan jag veta att det närodlade inte är importerat? Jag inser att jag inte längre kan lita på någonting.

Av Sara Laine / Foto Mugge Fischer & Daniel Cross

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco