Helene Marianne Bister – Ett kärt ansikte, men vad döljer sig bakom?

Helene Marianne Bister - Ett kärt ansikte, men vad döljer sig bakom?

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Väderleksrapporten lovade sol och mina planer var att börja vårt möte utomhus, nere vid havet, för fotografering. Men som många andra gånger väljer vädergudarna en annan bana än metrologernas och låter regnet falla från en askgrå himmel.
Jag slår mig ned vid ett litet bord på det centrala caféet i stan och beställer en te medan jag väntar. Det är jag som är tidig. Precis när klockan slår halv tolv kliver hon in genom dörren. Hon skiner som solen när hon ler och hälsar sådär varmt som bara Helene Marianne Bister kan, med hela hjärtat, sådär som hon hälsar på alla. Och hon möter verkligen alla, nästan i alla fall. De gånger jag har mött henne har jag känt någonting som är väldigt ovanligt i dagens stressade vardag bland mobiltelefoner, konstant uppkoppling och stress, nämligen att hon har fullt fokus på mig, på oss, just där, just då. Hon inger lugn och trygghet, och hon lyssnar. Så föds min fråga: Helene har en förmåga att lyssna och människor pratar gärna om sig själva, men vad vet vi som möter henne egentligen om henne?

En start som andra
Helene Marianne Bister är född i Stockholm 1978 och som många andra barn flyttade hon till Costa del Sol tillsammans med sina föräldrar, sin mor som arbetat som advokatsekreterare och fadern som var sjukvårdare i FN-bataljonen i Kongo på 70-talet. Föräldrarna hade redan tidigare, 1981, köpt sommarhus i Nerja, så när hennes pappas reumatism blev svårare var inte beslutet svårfattat – att flytta till varmare breddgrader. Förstahandsvalet var Nerja, familjen kände staden och hus hade de ju redan, men då Helene var i skolåldern och föräldrarna inte ville göra flytten mer komplicerad än nödvändigt för deras dotter valde de Fuengirola. 1988 flyttade familjen in i det nybyggda bostadsområdet Tres Coronas och Helene började i Svenska skolan.
Det var så det började, i Tres Coronas, mitt i Fuengirola. Där bor hon fortfarande idag, granne med sina föräldrar och Svenska kyrkan samt sin nuvarande arbetsplats, och även om hon inte själv går i Svenska skolan besöker hon den varje dag när hon där lämnar och hämtar sin fyraåriga dotter Freja på förskolan. Dock har det hänt en massa under åren som har gått.

En kameleont
”Alla som känner kusten vet att överlevnad här handlar om att anpassa sig efter marknaden”, säger hon när jag frågar om hennes yrkesliv och hon fortsätter: ”Jag har arbetat med mycket, och lärt mig mycket den hårda vägen, för det är ofta så det är här på kusten. Här får man lära sig att anpassa sig efter marknaden, men det har också gjort mig till en överlevare”.
Helene är utbildad veterinärassistent. Men efter arbete på en klinik med en assistentlön som inte räckte till ett självständigt liv sökte hon sig vidare. Genom åren har hon bl.a. arbetat inom mobiltelefonindustrin som butiksansvarig i både Fuengirola och Marbella och som advokatassistent på olika kontor. Helene har även arbetat som volontär tolk på bl.a. Fuengirolas polisstation. En volontärtjänst som passade henne mycket bra då hon förutom svenska och spanska även talar engelska, tyska, franska och lite holländska. Dessutom studerar hon arabiska.
”Jag är lite som en kameleont, jag byter inte färg men jag byter jobb och inriktning samt lär mig det som krävs. När jag ser någonting som är bättre än där jag befinner mig och vari jag ser en framtid så byter jag gärna. Och jag är inte rädd för utmaningar eller ny teknik, istället ser jag det som utvecklande”, säger hon och förklarar att hon tyckte om mobiltelefonbranschen då det gällde att hela tiden följa utvecklingen.
”Min far drev tidigare ett eget konsultföretag. En dag frågade han mig om jag ville ta över, men då jag upplevt hur mycket min far alltid rest så tackade jag nej. För även om jag inte hade barn insåg jag att tiden inte skulle räcka till att bilda egen familj med så mycket resande”, säger hon och tillägger: ”Därför har jag för tillfället ett jobb, kontraktet löper ut i maj, med oerhört låg lön. Men Freja är min familj och kommer alltid i första rummet och nu lever jag på hoppet om att hitta någonting bättre”.

Volontär
De flesta av oss känner igen Helene från Svenska kyrkan där hon under en längre tid hållit i barngrupperna. När hon var mellan jobb var hon i kyrkan varje dag, även dagar som kyrkan var stängd.
”Jag var alltid där, som volontär. Jag arbetade i caféet, höll i barngrupperna och städade ibland efter stängning och förberedde ofta innan öppnande”, berättar hon.
Idag har hon av arbetsmässiga skäl inte samma tid som förr men håller fortfarande i tisdagens barntimmar och två saker är hon väldigt noga med under dessa träffar; att barnen alltid själva ska hjälpa till och städa upp efter sig och att aldrig truga på barnen religion. Hon anser att var och en har rätt att tro, eller inte tro. Under det gångna året har hon hållit sig till att sjunga Gud som haver barnen kär som avslutning på barnträffarna och till att läsa ur Barnens Bibel en gång kring jul. Istället pysslar hon och sjunger med dem, alltid med ett tema som t ex nu senaste tidens påskpyssel, pyssel vars material hon betalar ut egen ficka då hon vet att kyrkans resurser är knappa, trots att hon själv inte är rik.
”Jag gör det för att jag tycker att det är kul och givande, och så behöver kyrkan volontärer. Många ursäktar sig med att de inte kan för att de inte är troende, men man behöver inte tro på Gud för att servera kaffe i kyrkan”, säger hon när vi kommer in på bristen av volontärer och fortsätter: ”Jag är visserligen religiös, jag hittade min tro när jag som tonåring gick i bibelskola hos en nunna – för att jag var nyfiken på religionen, men jag jobbar heltid och är ensamstående mamma, trots det hittar jag tid till det. Jag vet hur viktigt det är för att hålla kyrkan i gång. Många tar den förgivet men vill inte själva dra ett strå till stacken”, säger hon och fortsätter: ”Kyrkan här är så mycket mer än en kyrka. Det är en samlingspunkt och någonstans där en medmänniska alltid lyssnar. Många gånger blir jag därför också kvar långa stunder i samtal med människor som behöver det”, berättar hon.

Struntprat och hård yta
Så hur har uppväxten varit på kusten frågar jag henne.
”Jag tror att det är likadant på alla platser där svenskar samlas, att det uppstår en hel del avundsjuka och struntprat till höger och vänster”, förklarar hon, någonting som Helene själv har erfarit.
”I skolan var jag inte som alla andra och blev lite utanför ’gänget’, bl.a. för att jag var ’plugghäst’. Därtill hade jag, tillskillnad från många andra, ingen hård yta utan trodde alltid det bästa om alla. Det gör jag fortfarande idag vilket ibland lett mig in i utsatta situationer då jag inte stänger människor ute. Men å andra sidan har jag lärt mig att våga stå för vem jag är och strunta i grupptryck”. När hon funderar ett tag tillägger hon att det kan var det som även ledde henne in i det äktenskap som för två år sedan ledde till en mycket svår skilsmässa.
”Det är nog också därför som jag trivs bra i kyrkan, jag mår bra av att hjälpa andra”, säger hon och drar en röd tråd mellan de olika delarna. För nog är det så att Helene alltid hjälper andra och är en medmänniska som personer kommer till för att prata, även om hon inte har någon professionell utbildning i det.
”Jag är alldeles för känslig för att kunna arbeta med det, jag tar till mig människor så starkt, men jag mår bra av att se att andra mår bra. Därför vill jag finnas där för dem om de har det svårt”, förklarar hon.

Dags för förändring
Nu känner Helene återigen av sin kameleontådra och att det är dags att göra någonting åt sin situation. Därför skriver hon under våren högskoleprovet då hon sett att Stockholms Universitet har en tolkutbildning på distans och i sommar åker hon till Sverige på semester för att rensa huvudet och förbereda sig för en förändring.
”Det finns en lösning på allt och det är det dags för mig att börja om efter skilsmässan samt ge både mig själv och Freja en ny chans. Jag vill skapa en stabil grund vilket jag inte haft under flera år samt ett ekonomiskt säkrare liv. Dessutom vill jag nu skapa en bra grund för den kärnfamilj som jag drömt om hela sitt liv”, avslutar Helene Marianne Bister innan vi skiljs år, inte för alltid, utan på återseende.

Av Sara Laine

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco