När 2014 började hoppades jag att det skulle bli ett lååångsamt år – vilket, jag gott och väl vet, i högsta grad har varit upp till mig själv att se till. Nu närmar vi oss midsommar i rasande fart och jag får lov att konstatera att årets första hälft har gått lika snabbt för mig i år som alla tidigare. Med två heltidsjobb är det kanske inte så konstigt… Men i alla fall, det handlar om att bli bättre på att sätta gränser. Och det med gränser är inte några lätta saker, speciellt inte att sätta upp sina egna. Dem som man inte satt, dem som man upptäckte för sent och dem, som andra överträder. Ja, det är komplicerat, för gränser har vi, men av en eller annan anledning är det oerhört svårt för många människor att följa dem. Det kan handla om vad som helst. T ex om man har sagt till en person att man har mycket att göra och inte har tid att dricka en kopp kaffe, och personen trots allt dyker upp vid ens tröskel och säger att det bara är för en snabb kopp (det känner visst de flesta igen). Vad gör man i en sådan situation? Säger man till personen i fråga när denna står i dörren att han eller hon inte kan komma in, för att man inte har tid? Enligt mig, ja, men långt ifrån de flesta gör så i verkligheten. Men i det ögonblick som vi öppnar dörren, släpper in personen och serverar henne eller honom en kopp kaffe blir vi innerst inne rasande. Vi gör det för att vi ber oss själva hålla ut med någonting som vi i grund och botten inte ville. Och här kommer den fina flickan in i bilden. För vi är nämligen uppfostrade till att lyssna mer på andra än oss själva. Uppfostrade till att tillfredsställa andra före oss själva. Ända sedan vi var små har vi bombarderats med att vi inte får tänka på oss själva (vara egoistiska, fy fy), vi ska tänka på andra. Vi får inte stänga ute någon ur leken, oavsett om det finns plats till fler i den eller inte. Vi får inte låta bli att dela med oss av vår kaka, även om den är liten och inte beräknad till två. Vi lär oss helt enkelt att inte lyssna på oss själva eller känna var gränsen går för leken, kaffet, kunden eller chefen. Enligt min mening borde det felet omgående rättas till och ”Gränser” borde sättas upp på skolschemat! Jag känner nämligen ingen som inte har problem med att få dem markerade eller satta.
Okej, nu har jag så cirka ett halvår kvar till att få rätsida på sakerna, så att 2014 kan hinna bli det lååångsamma år som jag drömde om. Jag börjar idag med att säga nej till att behandla en klient i min BodyTalk-klinik på torsdag kväll, för då ska jag träffa en god gammal vän från England. Så trots att torsdag kväll passar min klient så får vi lov att hitta en annan tid. Avtalet med min vän kom först och jag har länge sett fram emot det kära återseendet. Idag avtalar jag med mina sommargäster att jag inte hämtar dem på flygplatsen som jag brukar när de kommer för att fira semester hos mig. Det är helt enkelt en pain in the a… att parkera vid flygplatsen, långt ifrån ankomsthallen, stå där och vänta och vänta (för jag kommer alltid i riktigt god tid) på flyget, som naturligtvist är försenat, och väskorna, som aldrig kommer.
Inne på terminalen stressar mina gäster för att de vet att jag står och väntar. Helt ärligt, då är det mycket bättre för oss alla att de tar en taxi i lugn och ro när de kommer ut från terminalen, och så står jag där hemma – i lugn och ro – med välkomstdrinkarna färdiga på terrassen. Och är det problem med pengar till taxin, så betalar jag gärna! Wow, så mycket tid jag plötsligt fick till att leva lååångsamt – bara genom att säga nej två gånger. Kalla mig egoistisk om ni vill. Men lova mig också att se på scenarierna en gång till: Min engelska vän blir glad då även han har sett fram emot återseendet. Min klient blir glad för att vi hittar en tid för hans BodyTalk-session vid en tidpunkt när jag faktiskt kan vara en bra behandlare. Och mina semestergäster blir glada för att de kommer hem till mig helt utan stress. Det må vara det som man kallar win-win…
Glad midsommar!
Helle Espensen
Av Helle Espensen
