Kungen av Katalonien i fritt fall

 

Under en novemberkväll 1986 är det en självsäker Jordi Pujol som står segrande på balkongen till Barcelonas tingsrätt. ”Centralregeringen gör allt de kan för att knäcka oss. Men det får de aldrig lov till. Vår nation, flagga, språk och stolthet kan de inte slå ihjäl”, ropar han ut till tusentals jublande katalaner. Jordi Pujol har inte vunnit ett val denna kväll, istället rör det sig om ett fall mot statsåklagaren i Madrid. Ett fall som är minst lika viktigt för honom. Han har oskyldigförklarats i ett fall rörande svindleri av tillgångar i Banca Catalana, banken som har varit katalanernas flaggskepp i den finansiella sektorn fram till början av 80-talet. Banken Banca Catalana som hans egen far och som Jordi Pujol själv stått i spetsen för.
Pujol hade på alldra listigaste sätt gjort fallet politiskt – och segern var övertygande.

 

Banca Catalana
Man behöver bara göra en snabb tillbakablick för att förstå vikten av Jordi Pujol i modern katalansk historia. Under Francos regim, närmare bestämt år 1960, tvingades den då 30-åriga katalanen sitta i fängelse under två år för att ha organiserat en demonstration mot styret. Det tystade dock inte den unge Pujol. Han höll kvar vid sin katalanska identitet och fortsatte kampen för demokrati och uppbyggandet av Katalonien som en självständig nation. Därför var han också med aktivt när hans far köpte den lilla provinsbanken Banca Dorca 1959, som snabbt fick ett namnbyte till Banca Catalana, och som hade en tydlig vision om att bli det finansiella navet i Kataloniens ekonomi. Därav sloganen: ”Banca Catalana – till tjänst för den katalanska ekonomin”. Banken blev en symbol för den katalanska självständigheten då den var 100 procent katalanskt ägd och styrd. Under 70-talet expanderade banken stort och år 1981 var den Spaniens 10:e största bank, med 352 filialer och över 5 000 anställda. Men det skulle visa sig att det fanns många ruttna äpplen bakom kulisserna och plötsligt gick Banca Catalana i konkurs 1982. När den spanska centralbanken tog tag i fallet upptäckte man till sin stora förvåning att banken mellan åren 1974 och 1976 hade betalat ut aktieutdelningar till aktieinnehavarna (alltså Pujol-familjen) på 515 miljoner pesetas (ca 3 miljoner euro) trots ett totalt underskott på 1 076 miljoner pesetas (ca 6 miljoner euro). På 70-talet var detta stora summor och mer än tillräckligt för att ligga som grund för ekonomisk brottslighet. Fallet vändes emellertid till seger för Jordi Pujol. En politisk seger.

 

Den katalanska fadern
Det var först 1974, efter Francos död, som Jordi Pujol kunde visa sina politiska muskler. Det osade demokrati i Spanien så Pujol grundade partiet Convergencia Democrática de Cataluña, som senare kom att bli Convergencia i Unión (CiU), som vi känner det idag. Som (med)stiftare av en katalansk bank – under denna tid fortfarande framgångsrik – och ett lokalt politiskt parti, hade Pujol skapat sig själv en stark profil inför regions- och kommunvalet år 1980. Att han därtill ”offrat sig” genom att sitta i fängelse i två år under Francoregimen, gjorde att många väljare såg honom som Den katalanska Fadern. Pujol och CiU blev valets stora vinnare och den ambitiösa politikern blev Kataloniens president. Men hans makt skulle visa sig bli ännu större.

I Madrid satt centralregeringen och kunde inte låta sig hamna på tvären med den region som visade sig ha landets högsta BNP, och som dessutom leddes av ett parti som i framtiden kunde visa sig sitta i vågskålen i den spanska politiken. ”Det gav CiU, som var lika med Pujol, en oerhört stark position. Kanske så stark att statsåklagaren inte vågade döma honom för ekobrott i Banca Catalana-fallet 1986″m skriver Xavier Horcajo i sin bok ”La Pasta Nostra”.
Det går inte att läsa någonstans, men det är mer eller mindre allmänt känt, att de spanska domstolarna påverkas enormt av politik. Xavier Horcajo är katalansk journalist och har under årtionden följt Pujol-familjen och den katalanska politiken på nära håll. I sin bok beskriver han Katalonien som en direkt maffia uppbyggd omkring Jordi Pujol och hans söner och därav har den fått titeln ”La Pasta Nostra”: Pasta är en spansk term för pengar och Nostra det italienska för Vår. Den sicilianska maffian kallades ”Cosa Nostra”. Boken släpptes våren 2013 men blev inte någon stor bestseller, dock har den hittat vägen till sin plats på bokhandlarnas hyllor under de senaste månaderna.

 

De berömda tre procenten
Om Jordi Pujol var energisk som politiker och bankman under sin aktiva tid kan man inte säga annat om hans barn. Han har sju stycken, varav fem söner, som alla är multimiljonärer. ”Sedan 80-talet har de byggt upp ett imperium av företag som sysslar med allt från privata och offentliga byggprojekt till investeringsbolag, försäljning av medicinsk utrustning och mycket, mycket mer. Många offentliga kontrakteringar i Katalonien har gått till ett eller annat bolag som helt eller delvis ägs av en Pujol-familjemedlem”, skriver Xavier Horcajo i son bok och fortsätter: ”Vill du som företagare göra stora affärer i Katalonien kostar det 3 procent av omsättningen till Pujol-familjen. Det är en fin form av utpressning. Många vet att det är så det fungerar, men ingen pratar om det.”

Den katalanska journalisten och författaren är helt klart inte rädd för att tala. Det samma kan sägas om Jordi Pujols före detta svärdotter, María Victoria Álvarez, som i augusti erkände att hon gömt undan 3,4 miljoner euro i utlandet. María Victoria Álvarez var tillsammans med hans son, Jordi Pujol Ferrusola Junior mellan åren 2006 till 2008 och hennes medverkan i tv har inte gått obemärkt förbi. Hon har i detalj förklarat hur hon, tillsammans med sin före detta man, upprepade gånger kört över gränsen till skatteparadiset Andorra för att sätta in svarta pengar från bygglicenser. Det var inte ovanligt att de hade en halv miljon euro med sig i bagaget. I tv har hon också visat e-mail vari hennes före detta man påminner företagare om att betala honom hans kommission (underförstått de tre procenten). Man kan naturligtvis påstå att den före detta flickvännen hyser agg mot honom och att man inte ska lyssna på hennes ord. Dock står hon fast vid att allmänheten hittills bara har sett toppen av ett isberg. Det samma menar organisationen ”Manos Limpios” (Rena Händer), som redan pekat ut Jordi Pujol. De menar sig bland annat kunna bevisa att han har gömt undan 18 miljoner svarta euro på hemliga konton i Schweiz. Pengar som rent fysiskt ska ha körts till Alplandet i regionens ministerbilar.

Man frågar sig själv: Vad kommer härnäst? Det vimlar av rykten och stora siffror. En sak är dock säker: Jordi Pujol är skyldig, för han har redan erkänt sig ha 3,4 miljoner icke-deklarerade euro på ett konto i ett skatteparadis. Det är nu upp till skattemyndigheterna, rättsväsendet och katalanerna att avgöra om deras före detta fader bara – i ett svagt ögonblick – glömt att uppge ett gammalt familjearv på 3,4 miljoner euro. Eller om han och familjen, genom årtionden, har mjölkat deras bank och region på grövsta tänkbara sätt.