Fuengirola i dag är en pulserande stad mitt på den spanska solkusten. Populär bland semesterfirande skandinaver, engelsmän och andra utlänningar, och inte minst omtyckt av spanjorer från andra delar av landet. Och staden osar turism. Den är långt ifrån en vykortsvacker och mysig stad och spanskheten är till och med svårfunnen, men den finns där. Och faktum är ju att Fuengirola inte alltid sett ut som i dag – med en strandpromenad kantad av hotell, bostadskomplex, caféer och restauranger, och inte heller stranden, där solsängarna står på rad. Det som i dag sträcker sig från Benalmádena i öster till Castillo Sohail i väster, med mycket tät bebyggelse och fler än 77 000 invånare per 10 km2, var en gång en liten fiskeby, som växte upp kring Plaza de la Constitución. Och stranden, den var inte bara lång utan även mycket bred.
Jetsethotell och gles trafik
En som upplevde Fuengirola innan massturismen är Per Hvid-Hansen, ja, han vars mamma var en av dem som startade svenska skolan i staden 1969, för att Per och de andra skandinaviska barnen här skulle få utbildning så som de kände den. Men det var inte för att starta skola som familjen flyttade till Sydspanien.
Det hela började med att Pers föräldrar flyttade hit 1958. Hans mosters man, som drev en resebyrå i Sverige, var på jakt efter att utveckla sitt företag, så när han fick upp ögonen för ett projekt i en liten kustby, bestämde han sig för att slå till. Pers pappa blev bygg- och driftsansvarig för projektet, närmare bestämt Hotel La Choncha, som invigdes som Fuengirolas andra hotell 1961. La Concha låg mitt på den långa strandsträckan, utefter väg N340, som här och var kantades av ett eller annat hus, och där trafiken var så gles att man gott kunde vänta 30 minuter innan en bil passerade. I dag kan man hitta platsen där hotellet låg, precis under tjurkullen. Utgå från Mercandona, mellan Los Boliches och Fuengirola, och gå några kvarter österut. Där ligger två flerbostadshus som heter La Concha I och La Concha II. Just där låg det svenskägda hotellet, som förövrigt var en riktig magnet för dåtidens jetset.
Lång resa
Att på den tiden resa till Costa del Sol från Sverige var ett riktigt äventyr. På 1950-1960-talet hade nämligen inte Málagas flygplats kapacitet nog att ta emot stora flygplan, så de styrde i stället till Gibraltar. Därifrån fortsatte resan med buss, som stannade längs vägen, hela vägen till Fuengirola. Men resan blev längre än så, det krävdes nämligen även två mellanlandningar, i Köpenhamn och i Madrid. Senare var det AHN i Fuengirola som arrangerade de första direktcharterresorna från Malaga till Skandinavien.
Svensk pojk
Och vad gjorde en svensk pojke här när han inte gick i mammas skola eller var på pappas hotell?
”Det som verkligen skiljer sig mycket från min uppväxt här på 1970-talet, när jag började röra mig i samhället, var att alla skandinaver umgicks mycket mer med varandra. Då var det en enda stor skandinavisk koloni, som i dag delats upp i en svensk, en norsk och en dansk. På den tiden var också den skandinaviska kolonin minst lika stor som den engelska, medan det i dag är engelsmännen och spanjorerna som är dominerande. Och så kommer jag ihåg att jag fick cykla överallt, samhället var ju helt annorlunda, och glesbyggt. Mina barn får i dag inte cykla runt som jag gjorde då, se bara på dagens trafik”, berättar Per Hvid-Hansen. Och så minns han att alla kände igen dem som var blonda och blåögda.
Per Hvid-Hansen har alltid trivts på Costa del Sol. Som barn och ungdom bodde han här mellan 1962-1982 och sedan 2001 är han tillbaka med familj. Tillsammans med sin fru Catharina (som är tandläkare) äger och driver han Clinica Dental Noruega i centrala Fuengirola. Han har alltid upplevt en vänlighet och tolerans från spanjorerna mot utlänningarna och att deras bemötande fortfarande är trevligt, liksom det också var förr, förvånar honom, då inte alla utlänningar alltid beter sig speciellt bra. Han upplever inte alls någon infekterad debatt kring invandrare (eller utlänningar om man hellre kallar svenskar för det) likt den som råder i Sverige.
Nostalgiska minnen försvinner
Trots att Per Hvid-Hansen tycker att det är bra att Fuengirola utvecklas skulle han önska att kommunen skulle bevara en del av det gamla, för både nostalgi och för att visa hur det såg ut förr. Ett exempel är förnyandet av paseon i Carvajal. Han önskar att en liten del del av den vit/röda gatubeläggningen skulle få finnas kvar, de som minns den minns också att man om sommaren bara gick på de vita stenarna, för att inte bränna fötterna på de röda, när solen stod som högst.
