När Spanien hamnade på världskartan

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Sommaren 1992 fick hela världen upp ögonen för Spanien. Världsutställningen EXPO i Sevilla, Olympiska spelen (OS) i Barcelona och med Madrid som kulturhuvudstad fick det ”nya” Spanien en ny fin placering på världskartan.

”Det var året då vi kom på vad vi var kapabla till. Det var året när vi definitivt kom ut ur de stora nationernas skugga. Och det gjordes med nordspansk punktlighet och andalusisk livsglädje.” Orden kommer från den kända spanska studiovärden och kommentatorn Matías Prats i ett nyligen sänt 25-årsjubileumsprogram om den mest framgångs- samt händelserika sommaren i Spaniens historia.

Hade ingenting

Drömmen om att Barcelona skulle få stå värd för OS började redan i början av 1970-talet men Francos föråldrade och mycket centralistiska diktatur i Madrid tog det aldrig riktigt på allvar.
De första fria valen, och lite mer frihet till de enskilda kommunerna och regionerna, lyckades senare blåsa så pass mycket liv i de gamla drömmarna att Barcelona tillslut kunde presentera ett riktigt välplanerat projekt 1986, när den olympiska kommittén skulle välja värdstad för OS ’92.
”Med handen på hjärtat så trodde vi att vi hade allt, men egentligen hade vi ingenting”, erkänner dåtidens borgmästare i dag.
 
olympics92
 
Under de kommande sex åren genomgick staden en jätteförändring. Nästintill hela stadens vägnät lades om och byggdes ut. Ett halvtråkigt park- och skogsområde gjordes om till idrottsstaden Montjuic med den olympiska stadion, idrottspalatset Sant Jorde, simstadion och mycket mer. Stadens diskreta lustbåtshamn byggdes om till en storslagen olympisk hamn och ett delvis övergivet industrikvarter blev till en OS-stad vari 15 000 idrottsmänniskor från hela världen skulle komma att inkvarteras.
 
Det är i dag svårt att föreställa sig det men i slutet av 1980-talet drevs det lantbruk på stora landområden bara några få kilometer från stadskärnan. All denna mark köptes upp och gjordes om till idrottsanläggningar, hotell och lägenhetshotell, för även alla de nya turisterna skulle komma att behöva inkvartering. Det var dyrt, riktigt dyrt. Att färdigställa Barcelona inför OS kostade inte mindre än 660 000 miljoner pesetas (nästan 4 miljarder euro). Det var tre gånger mer än vad det budgeterades för när staden tilldelades värdskapet. Men inte förstördes festen av det. Både staten, landstinget och kommunen bidrog extra till kassan och redan då visade spanjorerna att de var duktiga på att infinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle när EU-medel skulle fördelas. Så, en stor del av räkningen för den nya infrastrukturen skickades till och med vidare till Bryssel. Där till tillkom att alla på den tiden blint trodde på idén om att investera i stora idrottsevenemang, och det var med stora leenden och nyfikna ögon som publiken fyllde OS-stadion på öppningsdagen.
 
José Carreras och Plácido Domingo framförde vacker opera medan Freddie Mercury och Montserrat Caballé sjöng OS-sången ”Barcelona” så att det fälldes tårar i publiken. OS-facklan skulle tändas med en eldpil, som skulle skjutas av en spansk bågskytt. Under generalrepetitionen hade han missat flera gånger men när det verkligen gällde träffade han rätt vid första försöket. OS i Barcelona blev perfekt, och hela världen såg på.
 
Det har nu gått 25 år men OS i Barcelona blir fortfarande ihågkommet som ett av det finaste och festligaste OS någonsin.

Drömmen i Sevilla

De första gästerna fick färg på händer om de stödde sig mot räcket på den nya bron som ledde till EXPO-området på Cartuja-ön i Sevilla. Fem års kamp mot klockan slutade så intensivt att målarna blev färdiga bara några timmar innan det officiella öppnandet.
 
Man kan se det som klassiskt andalusiskt sista-minuten-ledarskap eller som ett uttryck för en helhjärtad prestation i vilken man värnar om detaljerna in i minsta detalj och in i det sista. Och allt är sant. Arbetet med världsutställningen blev försenat och tvingades göra uppehåll flertalet gånger på grund av att ESPO-ledningen, kommunen och Junta de Andalucía inte kunde komma överens. Å andra sidan blev projektet både större och bättre än man först trodde.
”Vi lyckades överbevisa ’det-blir-aldrig-någonting’-mentaliteten och samtidigt bygga någonting som alla spanjorer kunde vara stolta över”, säger Alejandro Rojas, som var borgmästare i Sevilla fram till 1991 samt en av huvudarkitekterna bakom EXPO-projektet. Han säger, som han gör, för trots att det har gått 25 år blir världsutställningen i Sevilla fortfarande ihågkommen som en av de finaste och mest besökta någonsin. Strax över 40 miljoner personer besökte EXPO under de sex månader som utställningen var öppen under sommarhalvåret 1992.
 
sevilla92
 
Det är svårt att föreställa sig det i dag men innan arbetet började med EXPO var Cartuja överhuvudtaget inte en stadsdel utan bara ett stort öde område. De sex stora och mycket fina broar som i dag korsar Guadalquivirfloden och förbinder staden med Cartuja-ön är tydliga symboler på den utveckling som Sevilla genomgick inför EXPO ’92.
 
shutterstock 115143193Visserligen kostade det 200 000 miljoner pesetas (ca 1,3 miljarder euro) att färdigställa projektet men så hamnade även Sevilla på världskartan och fick ny infrastruktur samt en ny stadsdel, som staden fått stor nytta av sedan dess. Det sistnämnda återkommer vi till, först riktar vi blicken mot alla de fina paviljonger, utställningar, nöjen, föreställningar och museer som Sevilla presenterade för världen sommaren 1992. Stora delar av världen finna presenterat och turister från alla håll och kanter reste till Sevilla. Lokalbefolkningen klagade å sin sida lite över det dyra inträdet men erkände att det trots allt var värt det.
”Först fick vi höra att projektet aldrig skulle bli av. Därefter att det skulle bli försenat. Och tillslut skulle logistiken vara åt pipsvängen. Men vi motbevisade kritiken. Och det kan alla ta åt sig äran för”, säger den förre borgmästaren.
 
Logistiken bakom EXPO var ett projekt utan dess like. Under de häktiska dagarna mottog världsutställningen 250 000 besökare och det ställdes några ditintills aldrig sedda krav för bland annat transport, säkerhet och varuleveranser. Men lösningen hittades och betyget blev ett ”utmärkt” med en guldstjärna i kanten. Den nya linbanan transporterade upp mot 100 000 besökare till och från EXPO-området. Säkerheten var så hög och välkoordinerad att ETA – som på den tiden var i sitt esse – inte lyckades spränga så mycket som en enda ballong, och de nybyggda förrådsbyggnaderna och lagersystemen säkrade de dagliga leveranserna, bara Cruzcampo sålde 7 000 liter öl om dagen.
 
Med detta resultat går det också att fastställa att en stor del av investeringen bakom världsutställningen tjänades in via försäljning och inträden, men det högsta värdet låg i de handelsavtal som utställningen ledde till. Stora delar av EXPO ’92 var nämligen en direkt mässa, där företag etablerade kontakter över landsgränserna.
Världsutställningen blev en riktig succé – på många sätt och vis.

Efter festen

Sedan kom baksmällan. Men den var inte så stor som en del media uppgav den vara. Både stadsrådet i Sevilla och självaste ledningen för EXPO fick under flera år efter evenemanget ta emot hård kritik för att inte ha en plan för det stora EXPO-området den dagen som världsutställningen var över. Men redan två år innan EXPO tagit emot den första gästen var redan projektet ”Cartuja ’93” i full gång med planeringen för vad som skulle hända med den nya stadsdelen efter festen. Dock var landet i en djup kris åren mellan 1990-1993, en kris som kan jämföras med krisen som bröt ut 2008/2009. På grund av detta var det många av planerna som lades på is, och det är korrekt att det var deprimerande att besöka det gamla EXPO-området i mitten av 1990-talet. Men därefter började det tillslut att gå åt rätt håll och planerna som en gång i tiden legat på ritbordet började tillslut sättas i verket.
 
Cartuja-ön är i dag indelad i tre zoner med teknologipark, nöjespark samt administrations- och servicecenter för både privatpersoner och offentliga verksamheter. Den nya stadsdelen sprudlar av liv, precis som sommaren 1992.
 
Barcelona hade liknande problem. I den katalanska huvudstaden hade man problem med att få sålt och leasa de stora hotellen samt lägenhetskomplexen, där alla idrottsmänniskor hade varit inackorderade. Men det har tillslut lyckats.

Madrid blev kulturellt

Men i Madrid fick man ingen baksmälla. Utnämnandet av Madrid som europeisk kulturhuvudstad hamnade lite i skuggan av de två världsomfattande projekten i Barcelona och Sevilla. Men trots det bjöd landets huvudstad på ytterst attraktiva kulturprogram på nya teatrar, museer och kulturhus under hela sommaren 1992. Man lyckades också övervinna den tryckande sommarvärmen genom att ha förlängda öppettider till långt in på natten. Framgången var stor och Madrid lyckades visa omvärlden att man kunde mer än att bara dansa och dricka, Madrid hade nämligen varit känt som Europas mesta feststad under 1980-talet. Det i sig var ett resultat av den gamla borgmästaren Enrique Tierno, som efter sin valseger 1997 lovade fest och glada dagar efter 40 år av trist diktatur, vilket Madridborna väl kommer ihåg. Enrique Tierna strödde pengar över allt som överhuvudtaget liknade fest, men 1992 blev det lite mer kulturellt. Och det passade staden väl.
 
madrid92
 
Även 500-årsfirandet av Columbus upptäckt markerades naturligtvis också med pompa och ståt 1992, men detta får bara några få rader här. För det är en händelse som historien skapat. Däremot skapade Spanien själv OS i Barcelona, Världsutställningen i Sevilla samt kulturhuvudstadsvärdskapet i Madrid.
Efter fyra decennier med militärdiktatur visade landet sig vara en modern och nytänkande nation. Sommaren 1992 skapade Spanien sig en ny plats på världskartan.
 
Av Henrik Andersen, henrik@norrbom.com

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco