En del ler men de flesta gråter. Självständighetsvalet i Katalonien den 1 oktober varken blev av eller ställdes in. I stället utvecklade det hela sig till en fars utan dess like, som fortfarande pågår för fullt.
Relationen mellan centralregeringen i Madrid och regionalregeringen i Katalonien har länge varit spänd, och söndagen den 1 oktober brakade den ihop helt. De katalanska politikerna försökte med alla medel att genomföra självständighetsvalet som både regeringen i Madrid och domstolarna flera gånger förklarat olagligt, samtidigt som de även förklarat att ett sådant val strider mot grundlagen. 4 000 kravallklädda poliser skickades till Katalonien för att förhindra valet samt för att hålla ställningarna i regionen. Men det lyckades bara delvis.
Och nu?
Tumult, stora folkmassor och lätt skadade katalaner var det som prydde mediernas rubriker tiden efter ”valet”. Men det är också det som ”säljer” i dagens medievärld. Faktum är att den spanska polisen, dagarna inför den 1 oktober, konfiskerade allt valmaterial och alla röstkort samt grep många av de ledande organisatörerna bakom valet. Dessutom tog de även kontrollen över det center som skulle stå för logistik och räkning av rösterna. Detta var de spanska myndigheternas drag för att förhindra valet. Utöver detta drog de stora polisstyrkorna också ytterligare ett strå till stacken då de hindrade vallokalerna från att öppna. Av de 1 300 vallokalerna var det bara 165 som öppnade och dessa bara under en kort stund innan polisen stängde dem.
Men de ivrigaste katalanerna gjorde allt de kunde för att rösta. Med hjälp av skrivare hemma i sina egna hem skrev privatpersoner flitigt ut röstkort och på gator och torg sågs valfunktionärer stå och ta emot röster med valurnor i händerna, innan polisen hann fram. Dagen efter meddelade den katalanska regionalregeringen att 2,2 av de 5,3 miljoner röstberättiga katalanerna hade röstat och att 91 procent hade röstat ja till självständighet. Dessa siffror ska naturligtvis tas med en nypa salt, eller rättare sagt med ett saltberg.
Den stora frågan: vad händer nu?
Så som landet fungerar i dag finns det tre möjliga scenarier:
Kataloniens ledare, Carles Puigdemont, har ännu (i skrivande stund) inte lämnat ett tydligt besked gällande om han ska utropa Katalonien som en ny självständig republik eller inte. I stället söker han nu en ny dialog med Madrid, där tålamodet med den katalanska regeringsledaren tycks ha tagit slut. Fås inte ett tydligt besked från Kataloniens ledare i slutet av oktober (efter tryckstopp för detta magasin) kommer centralregeringen att ta till den omtalade paragraf 155 i den spanska grundlagen. Detta skulle innebära att Puigdemont grips, vilket blev fallet för de två ledarna av den avsatta val valkommittén som greps i mitten av oktober, och ställs inför riksrätt. Det låter hårt men det är onekligen det mest troliga scenariot.
En annan möjlighet är att Carles Puigdemont drar sig tillbaka. Han har upprepade gånger sagt att han inte kan tänka sig att vara politiker hela sitt liv och han har fortfarande möjlighet att dra sig ur utan att riskera att bli åtalad. Sker detta skulle det vara hans efterträdare som står kvar med ansvaret för vad som ska ske.
En tredje möjlighet går ut på att Puigdemont utlyser nyval i Katalonien och på så sätt också drar in svansen mellan benen i tid.
Politik och splittrade känslor
Sett utifrån är det svårt att förstå konflikten men historien och den politiska situationen i landet kan förklara en stor del av den splittrade spanska nationskänslan.
För 500 år sedan bestod Spanien av flera små kungariken och ända fram till starten av Francos diktatur 1939 bestod landet av flera små nationer och regioner med stor kulturell och språklig mångfald, som inte försvann bara för att landet samlades till ett. Baskien och Kataloniens vilja till självständighet är ingenting nytt och har nu alltså nått nya höjder i Katalonien.
Den politiska situationen i Katalonien spelar här en viktig roll för den förändrades mycket vid de två regionalvalen åren 2010 och 2012. Fram tills dess var socialistpartiet, PSOE, utan tvekan det näst största partiet i Katalonien. PSOE utgjorde den ena delen av parhästen med storebrodern, det borgerliga katalanska nationalistpartiet CiU (i dag PDeCAT), som alltid har fört en moderat ton mot centralregeringen i Madrid. Därifrån var avståndet långt till övriga partier, bland annat det vänsterorienterade och mycket radikala nationalistpartiet ERC liksom till Partido Popular som aldrig haft speciellt stort stöd i Katalonien. Men under 2011 fick ERC en ny partiledare, Oriol Junqueras, som la en mycket aggressiv linje för partiet. Bland annat lovade han väljarna att han var villig att gå den långa vägen för att Katalonien återigen skulle bli en självständig stat. Det gav partiet så mycket stöd att ERC närmade sig CiU nämnvärt vid regionalvalet 2012. Detta skedde samtidigt som CiU:s popularitet minskade på grund av att partiet inte lyckades få Katalonien ur den ekonomiska krisen som hela Spanien befann sig i. Allt tyder på att CiU:s dåvarande ledare, Artur Mas, därför förändrade sin annars moderata kurs. Även han lovade nämligen sina väljare att utlysa ett självständighetsval under den kommande regeringsperioden, precis som ERC. Till historien hör också att PSOE denna tid hade stora problem. Väljarna flydde från partiet på grund av den djupa krisen som dåvarande statsminister Zapatero och hans regering i Madrid hade dragit ned landet i. Det var alltså en strid om de besvikna PSOE-väljarnas röster.
Resultatet blev att PSOE förlorade nästan hälften av sina mandat i det katalanska parlamentet och därmed även sitt inflytande. Detta samtidigt som ERC blev Kataloniens näst största parti efter CiU. Tillsammans med några småpartier samlade de två partierna ihop en majoritet i det katalanska parlamentet. Med samma huvudfråga och trots olika positioner på varsin politisk kant hade de ett fint samarbete med CiU:s nya partiledare, Carles Puigdemont, som president. Vilket ERC inte motsatte sig, bara han inte bröt sitt stora vallöfte om att utlysa ett självständighetsval.
Den tysta majoriteten
Det katalanska självständighetsvalet är över. Ingen har vunnit – alla har förlorat. De senaste fem åren har präglats av politisk och juridisk brottning, som inte gjort någon klokare. En debatt kring Katalonien hade annars varit bra och kunde naturligtvis ha fört de mycket nationalistiska katalanerna lite närmare de andra spanjorerna – och vise versa. Å andra sidan skulle man utan problem kunna föreställa sig en ny nation med sju miljoner katalaner. Det nya landet skulle kunna bygga upp en ny, enkel och smidig administration som skulle kunna agera snabbt utan att först behöva ha kontakt med Madrid. Katalonien skulle också bli en rikare nation än övriga Spanien. Det finns inga officiella siffror men det är i alla fall allmänt känt att Kataloniens BNP är högre än övriga Spaniens. De har även en arbetslöshet som är tre-fyra procentenheter lägre än Spaniens totala arbetslöshet.
Men det finns en annan och mycket mer oroande sida av situationen. Katalonien är, som det övriga Spanien, starkt skuldsatt och mycket beroende av kapitaltillskott från Madrid. Hur skulle Katalonien klara sig utan detta? Och hur skulle det gå för ett nytt land utan en hjälpande hand från EU och den europeiska centralbanken? De tre stora branschorganisationerna i Katalonien har redan sedan början rekommenderat sina medlemmar att glömma varenda lilla tanke på självständighet med det tydliga beskedet att man inte kan överleva på att hugga av handen på sin hemmamarknad. Branschorganisationerna har dokumenterat att över hälften av den katalanska ”exporten” går till övriga Spanien varför det inte är speciellt klokt att sätta sig själv i dålig dager.
Ett Spanien som en federal stat – likt den amerikanska modellen med stort lokalt självbestämmande – skulle kunna vara en lösning för Katalonien. Men då är frågan om Spanien inte redan i dag nästan är en federal stat? Det går ju helt klart att säga att det redan nu finns markanta skillnader när det kommer till viktiga frågor såsom skatt, utbildning och sjukvård i Spaniens 17 regioner. Och speciellt i Katalonien som under de senaste årtiondena också fått sin självständiga poliskår (Mozos de Escuadra), sjukvård och så är ju också katalanska erkänt som officiellt språk i Katalonien.
En vänlig påminnelse om allt det positiva som har skett i Katalonien sedan det första fria valet 1977 skulle knappast göra någon skada. På samma sätt skulle en debatt om en revidering av den spanska grundlagen vara bra att ta upp. För även om grundlagen i detta land bara är 40 år gammal haltar den något i relation med verkligheten. Spanien och spanjorerna har förändrats mycket under de senaste fyra årtiondena och lösningen på konflikten i Katalonien ligger knappast i att ta till en gammal lag.
Ska vi få igång en bra, saklig och konfliktlösande debatt krävs det att nej-sägarna visar sig. Man kan med rätta kalla dem för ”den tysta majoriteten” för under det senaste regionalvalet 2015 röstade 52 procent av katalanerna på de partier som menar att Katalonien ska förbli en del av Spanien. Det är uteslutande valsystemets mandatfördelning som i dag ger nationalistpartierna en ytterst liten majoritet, den är bara två mandat. Fördelningen är skev och hela situationen i Katalonien är skev, för Spanien står just nu i sin värsta kris i demokratisk tid någonsin.
Enorm företagsflykt
Den stora oron och säkerheten gällande Kataloniens framtid har gjort att drygt 1 000 företag nu lämnat regionen under de senaste två månaderna. Bland dessa hittas 28 av de största bolagen som t ex Banco Sabadell och CaixaBank. Men det är inte bara bankerna som sökt nya hemadresser. Det gäller t ex även elbolaget Gas Natural Fenosa, textilfirman Dogi, teknologibolaget Eurona, investeringsbanken Mediolanum, tryckerikedjan Service Point, försäkringsbolaget Occidente Catalana, hotellkedjan Derby Hotels och bodegan bakom den kända cavan Coderníu. Hittills har de flesta flyttar av administrativ karaktär och har därför inte kostat några arbetstillfällen, men det förväntas det göra successivt under de kommande åren. Madrid. Alicante, Valencia och Mallorca är de städer som bolagen som redan lämnat Katalonien verkar föredra.
Av Henrik Andersen, henrik@norrbom.com
