Tjurfäktning

Katalanska anhängare vägrar att ge upp tjurfäktningen, men politikerna som ser den urgamla fiestan som en icke-katalansk symbol, vill införa förbud.

Nej. Vi vill inte. Vi har haft tjurfäktningar under åtskilliga generationer och vi har inte tänkt sluta med det. Varken nu eller i framtiden. Det anser över 60 procent av invånarna i Katalonien som under de senaste åren upprepade gånger fått chansen att slutligen avskaffa detta fenomen, som några kallar en sport.
Redan 2004 förklarade djurskyddsföreningarna att Barcelona nu var en "anti-tjurfäktningsstad". Även om det inte var fallet, följde flera katalanska städer efter. Sedan dess har detta självklara antagande ofta blivit utbasunerat och fått många att tro att det skulle vara riktigt. Men när man som bäst glädjer sig över att det nu skulle vara slut, ser man fortfarande långa köer av anhängare utanför La Monumental, Barcelonas gamla arena. Dessa fans är beredda att betala över 3.000 euro för att se sin senaste tjurfäktningsstjärna, José Tomas (Román Martín) göra sig av med en flock förskrämda djur. Alla de 19.500 platserna på arenan, är ännu en gång utsålda.

Gemene man vs. myndigheterna
Efter ovannämnda höstdag med corridas, då José Tomás tilldelades hela tre öron, och publiken sjöng lovsånger om hans charm, hans många talanger och hans lugn när han skulle se den hemska tjuren i ögonen, måste katalanerna åter vakna upp inför hotet om förbud mot tjurfäktningen.
Hade de kanske sett säsongens sista eller den sista tjurfäktningen någonsin i La Monumental?
Den katalanska lokalregeringen är av djurskyddsorganisationerna, som har samlat in 180.000 namnunderskrifter i protest mot tjurfäktning, tvingade till att hålla en omröstning om man ska införa ett förbud. Det ska ske någon gång i december (datumet är ännu inte fastställt). Omröstningen skulle mycket väl kunna resultera i ett "ja". De konservativa är emot ett förbud medan den yttersta vänsterflygeln och lokala gröna partierna är för, så avgörandet ligger hos det socialistiska och det nationalistiska partiet.

Föreningen för katalanernas beskydd
Det finns naturligtvis ett inslag av oro över tjurarna i den åter uppstådda debatten. Det är för tidigt att ge katalanerna äran att slutligen ha blivit djurvänner, för saken handlar minst lika mycket om katalansk identitet. Motpolen till denna är den spanska, den som inkluderar inte bara tjurfäktning och flamenco utan också en mystisk, mörk och mycket katolsk identitet, speciellt i den centrala och sydliga delen av landet. Under Francos regim fick "sporten" statsstöd och var i hela landet en symbol för nationell stolthet och kulturell enighet.
En del katalaner tar avstånd ifrån det och bland de yngre generationerna sätter man likhetstecken mellan anhängare av tjurfäktning och fascister. Man vill vara nyskapande, som regionens huvudstad, och man vill se framåt. Regionens önskan om politiskt såväl som kulturellt oberoende är som bekant inget nytt, tjurfäktningen har bara blivit en av symbolerna för detta.
Icke-nationalistiska katalaner vill ha rätten att inte behöva bry sig om tjurfäktning, precis som de hänvisar till rätten att inte behöva gynna Almodovars filmer.

Kulturellt blodbad
Undertecknad hör några läsare tänka att jag inte förstår mig på spansk kultur eller den "spirituella intensitet" som den snacksalige Hemingway använde för att beskriva tjurfäktning och tjurrusning. Jag har sett åtskilliga corridas för att skapa mig en egen uppfattning men för varje gång fann jag det alltmer osmakligt, fram till det en dag gjorde mig helt illamående.
Andra tänker kanske, att det inte är värre än det som sker i nordeuropeiska länder, där vi t.ex. behandlar mink som burhöns för att sedan slaktas för att värma fina damer, transporterar grisar som om de var svin, köper kött från slakterier som tillåter halal-slakt o.s.v. Men åtminstone försöker vi inte medvetet att slakta dem så att det blir så smärtsamt som möjligt och vi betalar inte upp till 3.000 euro för nöjet att se på.
Så långt tillbaka som 1567 har många försökt att förbjuda tjurfäktning. Påven Pius V, befallde att tortera tjurar för underhållningens skull gick emot "kristen plikt och fromhet." Folkets våldsamma reaktioner tvingade hans efterföljare att dra tillbaka dekretet.

Rött skynke för anhängare
Om inte förbudet antas fortsätter Barcelona vara en av tjurfäktningens viktigaste städer. Bara i Madrid och Sevilla dödas det fler tjurar.
Inför omröstningen i december är de katalanska anhängarna beredda att betala nästan vad som helst för att se matadorer som José Tomás, men kanske de inte får den julklapp de hoppats på.
Det skulle då vara en tur till någon av landets andra regioner. Inga andra lokalregeringar – där centralregeringen inte blandar sig i – har planer på att sätta ett rött skynke framför ögonen på anhängarna. Så på alla andra orter – oavsett vad som beslutas i Katalonien – är banderilleros fortfarande beredda att plantera små färgglada banderillas i djuren, picaderos sitter klara på försvarslösa hästar för att sätta spjutet i tjurarna så de knappt har en chans mot den plötsligt Goliat-aktige matadoren.
Allt medan publiken jublar av glädje, ropar ¡Ole!, och orkestern spelar vidare.