Man skulle kunna tro att det är svårt att hålla masken i 12 år. Varje gång det yttras någonting nytt kring tunnelbanan i Málaga, alltså Málaga metro, så flankeras det av storleende politiker, tekniker, ingenjörer och annat fint folk. Och även staden log när det första spadtaget togs år 2006. Med en modern och välfungerande tunnelbana skulle gamla Málaga få en ansiktslyftning utan like och den geografiskt sett mycket långa staden, från universitetet och teknologiparken i väster till El Palo i öster, skulle äntligen ”knytas ihop”. På bara 20-25 minuter skulle man kunna ta sig från väster, över centrum, till öster. Ambitionerna och illusionerna var stora. Det var också budgeten. Totalt 403 miljoner euro skulle tunnelbaneprojektet kosta kommun, landsting och Junta de Andalucía. I dag skulle detta ha varit ett kap, men det återkommer vi till snart.
Då, på 00-talet, var alla glada. Och jag var (och är fortfarande) en glad Málaga-bo, som hamnade i motvind när jag under privata sammankomster uttryckte min skepsis kring projektet. Jag har aldrig kunnat förstå hur en skulddrabbad kommun samt likaså landsting skulle ha råd med en tunnelbana. Dessutom är en tunnelbana, i min värld, någonting som hör till storstäder. Men Málaga är ingen storstad, Málaga är betydligt mindre än t ex Stockholm. Dessutom har Málaga länge haft ett riktigt bra bussnätverk som lätt kan byggas ut om staden växer. Och till slut, Málaga är platt som en pannkaka, vackert inpaketerad med cykelstigar från öster till väster, så de friska kan snabbt och enkelt ta sig runt. Jag har därför aldrig tyckt att staden varken har råd eller behov av en tunnelbana, och speciellt inte nu, när sanningen kommer fram. För Málagas tunnelbana blir inte bara en dyr historia. Priset har kommit att bli omänskligt högt.
År 2013 meddelade kommun och landsting, med unison stämma, att tunnelbaneprojektet nu skulle sträcka sig till 870 miljoner euro. Det är mer än dubbelt så mycket som presenterades i den första budgeten. Någonting som bortförklarades med lite ytligt politiskt snack. Fokus under den storstilade presskonferensen riktades i stället snabbt på en fin videopresentation av hur fin, modern och praktisk tunnelbanan skulle bli för invånarna. Men på kartan i presentationen saknades nu en ”arm”. Linje 2, som skulle gå hela vägen till El Palo i öster var borta, bortsparad. Med andra ord får vi nu bara en halv tunnelbana, som kommer att kosta dubbelt så mycket – minst! För nu ska kommun och landsting, fram till 2020, även betala en ersättning på 450 miljoner euro till bolaget som står för driften av tunnelbanan. Men inte ens de mest inbitna optimisterna tror väl på att tunnelbanan kommer att vara färdig till år 2020 liksom att det är väl ingen som tror att den totala utgiften kommer att hamna under 1 500 miljoner euro?
Nuvarande ledare för projektet har sagt att det är mer realistiskt att hinna färdigt till år 2022 samt att slutsumman nog snarare landar på 2 000 miljoner euro. Det handlar om så stora penningbelopp att vi vanliga dödliga knappt kan förhålla oss till siffrorna. Omvänt behöver man inte ha speciellt stor fantasi för att se att man med dessa pengar i stället skulle kunna minska två av provinsen största problem. För Málagainvånarnas problem handlar inte om hur de ska ta sig från punkt A till punkt B. I stället handlar det om en skyhög arbetslöshet som nu når 21 procent, ännu fler som lever på en låg minimilön och 49 000 invånare som dagligen söker sig till ett av stadens alla soppkök för att få sig en varm måltid. Det handlar om sociala problem som finns i hela provinsen men som man måste dyka ned under den skinande Málagabilden för att se. För 1 500 eller 2 000 miljoner euro skulle vi kunna få starta-eget-bidrag, löneökningar, exportbidrag, vidareutbildning och andra insatser för att bekämpa arbetslösheten. I stället har bidragen till företagsfrämjande insatser i hela Málagaprovinsen för nästa år reducerats till några blygsamma 33,5 miljoner euro, samtidigt som Junta de Andalucía bestämt sig för att dra in sitt årliga bidrag på 500 000 euro till Bancosol. Detta är den organisation som står bakom insamlingen och utdelningen av mat till provinsens behövande. Bancosol baseras främst på frivillig arbetskraft och ett nära samarbete med flera matbutiker, men organisationen har ett 20-tal människor på lönelistan, en jättelagerlokal samt ett industrikök, som behöver betalas. Det görs för totalt 850 000 euro om året. Men utan landstingets bidrag hänger dagens varma måltider till de 49 000 invånare som dagligen söker sig till ett Bancosol-soppkök i en tunn, tunn tråd.
Fördelas sol och vind lika? Knappast! Det görs kraftiga nedskärningar – och de är omänskligt kraftigta. Samtidigt investeras det blint i en tunnelbana. Eller rättare sagt i en halv tunnelbana. Efter 12 år är statusen att Málagas tunnelbaneprojekt bara är ett stort, svart hål, både ekonomiskt och visuellt.
