La Sueca – tar tåget till Málaga

När jag flyttade till Spanien för snart fyra år sedan så kunde jag, som många av er nu vet, ingen som helst spanska. Av den anledningen anmälde jag mig genast till universitetet i Málaga för en nybörjarkurs i språket. Under fyra månader tragglade jag mig så igenom steg A1 och A2, innan jag gav mig ut på arbetsmarknaden.

Men nog om det – ni vet ju vad jag jobbar med idag. Vart jag vill komma är att jag under dessa fyra månader tog tåget mellan Fuengirola och Málaga, varje vardagsmorgon och -eftermiddag.
För mig som rört mig med buss och tunnelbana hela mitt liv var det en självklarhet att ta tåget, jag hade inte en tanke på att ta bilen.

Idag när jag skriver det här sitter jag på Fuengirola-Málagatåget igen, för första gången sedan jag sa ”hej då” till mina spansklärare. Sedan dess har jag kört bil och gått till fots – de gånger som avståndet tillåtit (jag tycker om att promenera).

Så varför sitter jag här idag? Jo, jag har en inbokad intervju i centrala Málaga och just när jag var på väg att lämna redaktionen ringde min sambo och berättade om trafikstockningar på väg in till stan. Snabbt insåg jag att jag skulle bli sen om jag tog bilen. Istället sitter jag nu här på tåget och jag kommer att komma i tid och jag får tillbaka en känsla som jag glömt bort, som bara kollektiva färdmedel ger – en känsla av gemenskap, nyfikenhet, avslappning, tidseffektivitet – den är svårdefinierbar. Visst kan det vara trångt och varmt, ibland illaluktande, men faktum är att Málagatåget är rent och luftkonditionerat och jag har alltid upplevt människor som trevliga och välmenande. Men det bästa av allt är att jag istället för att behöva koncentrera mig på bilkörning får 46 minuter över till att dagdrömma, fantisera, hämta inspiration, jobba eller bara vara lat. 46 minuter som det ändå skulle ta att köra in till staden, hitta parkering och sedan stå utanför El Corte Inglés (om man kör enligt hastighetsbegränsningarna, vilket vi alla naturligtvis alltid gör). Plötsligt inser jag hur mycket jag har saknat mina tågresor.

Jag tittar mig runtomkring. Människor, en del som inte känner varandra, sitter och talar med varandra, andra vilar, många lyssnar på musik eller ljudböcker. Jag har aldrig tröttnat på att gissa vilka mina medresenärer är, vad de har för yrken, familjeförhållanden, öden och vart de är på väg – det var faktiskt en uppgift som mina klasskamrater och jag fick i småskolan, att skriva berättelser om människor vi inte kände. Tänk om jag skulle skrivit ned alla historier jag kommit på, undrar hur många volymer jag hade fyllt? Men så är det ju inte bara fantiserandet som är kul, jag har också en vana, eller ovana, att sitta och tjuvlyssna på andras konversationer – fult, jag vet, men erkänn att det ofta kan vara underhållande. Vi ska inte heller glömma alla läxor och arbetsuppgifter som blir avklarade under kollektivtrafikresor – tänk hur många timmar fritid jag har sparat!
Men sist och inte minst, för snart är jag framme och måste sluta skriva, tänk hur mycket egentid jag har fått, försjunken i böcker eller dagdrömmar, som jag i min nuvarande bilburna vardag helt går miste om. Egentid som jag vet att många säger sig sakna.

Nu är det dags att stiga av, jag är framme. Jag har hunnit mycket, till och med vilat och jag har inte en gnutta trafikstress i mig, för jag vet exakt när jag anländer och att jag kommer i tid till min intervju.

Så summa summarum, vi har en mycket bra tågförbindelse på kusten som bestämt inte ska glömmas bort. Kanske kan både min sambo och jag njuta av ett gott vin nästa gång vi äter middag i vår vackra provinshuvudstad, för då ska jag bestämt lämna bilen hemma, blir vi sena kan vi ju faktiskt ta en taxi hem.
Och för att vara lite grön – kollektiva färdmedel är ofta bra naturvänliga alternativ.

Om du som jag vill veta priser och exakta tidtabeller, gå in på: www.renfe.es, där hittar du även mängder med annan information.