Mitt första spanska bröllop

– stel svensk vett och etikett med eldiga spanska färger och hurrarop

Jag har äntligen varit på mitt första bröllop i Spanien, inte ett klassiskt kyrkbröllop utan ett borgerligt bröllop. Kärlek ska firas!

Jag brukar alltid känna mig säker när det gäller sociala koder av alla de slag, t.ex. kläder, hälsningssätt, allmänt beteende mm. men det är i Sverige. Här i Spanien är jag ännu inte så berest i vett- och etikettvärlden, som jag är mycket nyfiken på, men också lite nervös inför. Kommer jag att vara helt ”miss match” som gäst första gången på ett bröllop i Spanien?

På inbjudan står det dresskod ”cocktail”. Jag ser över mina klänningar och upptäcker att de klänningar jag har med mig från Sverige är väldigt enkla, enfärgade, nästan lite dunkla, även om de är fina. Jag har en bild av spanjorskorna att de är mer vågade i färg och mönster, och kanske har jag äntligen en chans att klä mig i färg utan att människor tycker att jag sticker ut för mycket, vilket jag otaliga gånger har hört i Sverige och har därför anpassat garderoben efter mellanmjölkens acceptansnivå. Nu ska jag ge mig ut och köpa en färgglad kreation. Hem kommer jag med värk i fötterna, med en beige, enkel skapelse, och måste nog erkänna att hur mycket jag än önskar spanjorskornas eldighet så är jag ett mellanmjölksbarn.

När den stora dagen kommer står jag så på rådhustorget i Sigüenza med övriga gäster, jag i beige och spanjorskorna i rött, blått, grönt och andra härligt livliga färger. Först kommer brudgummen och stämningen är på topp. Alla fotar och minglar – så även jag, tills jag ser på klockan och upptäcker att vigseln skulle ha börjat för 20 minuter sedan. Trots den lätta stämningen får jag en klump i magen, tankarna förs till filmens värld – tänk om bruden har rymt! Jag får frågan vad som är fel, att jag ser orolig ut, jag säger att bruden är sen, tänk om hon inte kommer. Tillbaka får jag ett leende och ett lugnt: ”hon kommer”. Och visst gör hon det, efter hela 35 minuter!

Väl inne i rådhussalen sätter jag mig ned, tyst och snällt. Med bruden i sin vita, vackra, stora klänning och brudgummen i svart kostym, liknar det mer ett klassiskt kyrkobröllop än vad jag hade väntat mig. Jag trodde det skulle vara en enkel sal med enkla bänkrader och enkel inredning, men salen är rymlig och fint inredd som i den vackraste kyrka. Dock hinner jag knappt uppfatta att vigseln har börjat innan den nästan är slut på grund av allt lättsamt prat och fotograferande. Återigen får jag frågan om allt är okej då jag ser så tyst och allvarlig ut, och återigen måste jag inse skillnaden mellan mig och spanjorerna, de är här för att fira med brudparet och varandra, medan jag med mina svenska maner sitter som åskådare. Vad som också förundrar mig är att nästan precis alla fotograferar, de vandrar runt för att få bästa vinkeln och ingen tycks störas av alla rörelser vilket vi på ett svensk bröllop skulle hyscha åt. Idag är det ju till och med vanligt i Sverige att man ber att barn inte medverkar under vigslar, bara för att få det så tyst och stilla som möjligt.

Livligheten och fotograferandet fortsätter. Under bröllopsfotograferingen efter vigseln fortsätter alla att delta med sina kameror, alla vill till och med vara med på fotona. Det samma gäller under bröllopsmiddagen i stadens parador. Matsalen är stor och ståtlig och det är dukat till långbord i medeltida stil. Jag är uppfostrad till att man talar med de närmaste vid bordet, men icke här icke. Här talas det vitt och brett även om den andra personen sitter på andra sidan rummet. Plötsligt ropar någon ut någonting som jag inte hinner uppfatta. Chockad hör jag att alla stämmer upp till svar. Vad är det här? Jag vet att spanjorer är mer högljudda än vad jag är van vid, men mitt under en bröllopssittning? Och så plötsligt ropas det igen, denna gång hör jag vad de säger ”Vivan los novios” och jag måste erkänna, att när även jag, dock lite försiktigt, stämmer upp i svarsropet ”Viva los novios” så känner jag att en del av min svenska etikett, liksom en lätt fjäder, flyger iväg. Men så börjar det fotograferas och jag är 100 % svensk igen. För mig liknar det nu mer en paparazziverksamhet, speciellt när bröllopstårtan ska skäras. Alla gäster med kamera rusar upp till bordets motsatta sida av brudparet för att få den bästa bilden. Själv sitter jag snällt på min plats och beskådar spektaklet och tycker synd om den anlitade fotografen som verkligen får kämpa för att få plats att göra sitt jobb.

Festen fortsätter in på småtimmarna. ”Vivan los novios” ljuder titt som tätt, liksom fotoblixtar och skratt. Kanske är det tack vare cavan som också jag ”släpper loss” som vi svenskar skulle säga, men jag hoppas att det är mitt ”jag” som lagt undan en del av mellanmjölksbarnet och blivit lite mer eldig, och jag bestämmer mig för att lägga mina exemplar av Magdalena Ribbings vällästa böcker på hyllan. De har uppfyllt sitt syfte, jag vet hur jag ska bete mig på en kunglig tillställning eller på ett svensk bröllop, men nu är det faktiskt dags för mig bli mer spansk, vänja mig vid tidsoptimismen, skratta högt och ha roligt med mina vänner, inte sitta som en väluppfostrad flicka och titta på, då missar jag ju livet. Och i morgon ska jag gå ut och köpa den där klarröda klänningen som jag inte köpte till bröllopet.