Spanjorer på kräftskiva

Jag älskar kräftor och varje år ser jag fram emot de ljumma augustikvällarna då jag i goda vänners sällskap avnjuter de härligt djupröda skaldjuren.
I Sverige är ju traditionen kring kräftskivorna ett helt företag. Veckorna innan kräftpremiären lusläses kvällstidningarnas kräfttester om sälta och sötma, kinesiska eller turkiska, ljusa eller mörka, hårda eller mjuka skal. De som vill spendera en mindre förmögenhet går direkt på de svenska kräftorna.
Ja, att bedöma vilka som är ”årets bästa kräftor” är en hel vetenskap. Plus alla tips och förslag på tillbehör; vilken kryddost är godast liksom vilken snaps som gäller i år, alla pajer och dessertostar osv. – och inte att förglömma, sånghäftena – stämningshöjarna.

Jag tillhör dem som gärna fiskar mina egna kräftor. Förväntansfullt ger jag mig ut i natten för att lägga ut kräftburarna. Några timmar senare håvar jag upp dem igen och hoppas på en god fångst som jag tar med mig hem. Jag kokar upp en lag med den finaste krondillen. Krondillen är viktigast för mig, resten av kräftlagen höftar jag – vill gärna kalla det fingertoppskänsla.

Här på Costa del Sol är det dock lite svårare att få till den där ”perfekta svenska kräftskivan”, men jag ville ju självklart inviga mina spanska vänner i en tradition som är så god. Detta hade jag planerat att göra i augusti, men då fick jag hos fiskhandlaren veta att det inte är säsong för de små kräftdjuren, så jag fick gott vänta ett par månader, men den som väntar på någonting gott…

Även när det är säsong kan det vara lite knöligt att få tag i en större mängd kräftor med förklaringen att många spanjorer här på kusten föredrar mat från havet istället för från sötvatten. Genom att jag beställde kräftorna ett par dagar i förväg så gick det ändå bra. Krondillen, pricken över i:t, fick jag ge upp, då jag inte odlat någon egen, så jag fick nöja mig med dillfrö och dillstjälkar, vilket förvisso gick bra det med. Resten höftade jag, igen.
Så kom då den stora kvällen. Jag dukade upp med kräftlyktor och hattar, inköpta under senaste Sverigeresan, röda och vita servetter, kräftknivar, ostpaj, kräfttårta, bröd och ostar, vin, öl och svensk snaps. Allting färdigt precis i tid när mina spanska vänner gjorde entré.

Deras första reaktion, trots att de är spanjorer, var samma som vi alltid säger till varandra i Sverige: ”Gud va fint du har gjort! Inte hade du behövt lägga ned så här mycket tid och arbete! Du måste ju ha jobbat hela dagen!” Jag kände direkt att det uppstod en för mig typisk svensk atmosfär.

Vi satte oss till bords och vin och öl serverades, och så högg vi in på det dukade bordet. Tidigare när icke-svenskar har varit med på mina kräftskivor i Sverige har jag alltid fått visa och ”lära” dem hur man äter kräftor, men inte spanjorerna inte. De sörplade, de åt, de knäckte klorna med tänderna, helt i bästa Svenssonmanér. Efter ett tag tittade de nyfiket på de små snapsflaskorna. På spanska försökte jag förklara de olika smakerna; pors, johannesört, beska droppar mm. men gav snart upp. Mina vänner tittade frågande på mig och jag insåg att jag med min knaggliga spanska skulle få sitta hela natten med ett lexikon om jag ville förklara alla smakerna. Besviken på mina spanska kunskaper gav jag upp och mina vänner valde sina snapsar efter att ha öppnat dem alla och luktat på respektive innehåll.

Medan de hällde upp sina snapsar berättade jag för dem om helan, halvan och rafflan osv. och att volymerna i glasen har olika namn. Detta skrattade de gott åt. Jag fortsatte att berätta om svenskars vistraditioner, att innan man tar sin snaps så hör det till att man sjunger, och så stämde jag upp i ”Helan går, sjung hopp…”. Återigen skrattade de och denna gång tittade de på mig med stora ögon, som om jag var helt galen. Muntert frågade de varför man ska sjunga, vikingarna sjöng väl inte, de grymtade väl bara ”ööhhrrrrr!” och sedan ”skål”. Detta fick skratten att ljuda så högt att skrattmusklerna nästan började krampa. Jag försökte att på ett seriöst sätt förklara att sångerna är en del av stämningen, men knappt innan jag hann säga första meningen bröt mina kära spanska vänner ut i ett högt ”vikinga – skål”. Jag såg mig själv besegrad och förstod att jag behöver fler svenskar kring bordet nästa år för att få till vissången.

Vi återgick till sörplandet, knäckandet och ätandet av kräftorna, och en hela till, några kräftor, och så en halva.

Jag frågade dem vad de tyckte om kräftor på svenskt vis. Under sörpel och fortsatta skratt och leenden, nickade de uppskattande och svarade att det var väldigt gott, dock annorlunda med kombinationen kräfta och dill, samt allt annat som var framdukat. En av dem, vars skalfyllda tallrik avslöjade att han verkligen tyckte om kräftor, sa muntert: ”Ni vikingar vet hur man lever gott, all god mat på en gång, ööhhrrrr, skål!” En annan sa fnissande: ”Vi vet ju att ni svenskar är väldigt naturliga av er. Jag har sett på tv hur svenskar ligger och solar nakna lite hur som helst i Sverige, och att äta kräftor är ju också lite sexigt med tanke på allt pillrande. Måste allt ni gör ha med sådant att göra?” En tredje sade: ”Alla gånger jag har bjudits på svensk mat så älskar jag det, förutom snapsen, den är dödlig. Nu förstår jag varför ni har olika namn på hur mycket man häller upp i glaset, ingen kan ju hålla sig till Helan en hel kväll, tror att det är dags för rafflan!”

Vi satt som sig bör på en kräftskiva till sent in på natten, dock utan vinterjackor och filtar som ofta i Sverige under sensommarkvällar.

Jag log i kapp med mångubben och njöt av sällskapet och vetskapen om att kvällen var uppskattad, att mina spanska vänner hade haft trevlig och att de till och med under en tid haft på sig kräfthattarna, som de för övrigt också hade mycket roligt åt, och att jag nu kan se fram emot att införa traditionen i mitt svenska hem i Spanien.

Den spanska flodkräftan är idag väldigt sällsynt då den under 1980-talet var utsatt för överfiske och virus. Beståndet har också minimerats efter inplantering av okända arter i floderna, liksom inplanteringen av den tåligare amerikanska signalkräftan. Den amerikanska kräftan har större huvud och klor än den ursprungliga spanska kräftan, vilken har större stjärt.