Många känner henne som en av Sveriges främsta journalister och om man bara har följt med i den svenska samhällsdebatten sedan 1970-talet har man garanterat inte missat henne. Vi talar naturligtvis om Elisabet Höglund. Kvinnan som 1970 började på lokaltidningen Västgöta-demokraten varefter hon flyttade till Stockholm och arbeta som biträdande pressombudsman på LO, varefter hon blev arbetsmarknadsreporter på Veckans Affärer och senare på Aktuellt (SVT). Därefter blev det Rapport som ekonomireporter samt politisk reporter varefter hon blev Europakorrespondent i Bryssel. Och det är bara ett urplock. Hon har också varit placerad i Amman, arbetat med radio, varit krönikör och programledare m.m.
Konstutställning på kusten! Missa inte Elisabet Höglund när hon i november gästar kusten med sin konst, som i nästan två veckor kommer finnas till beskådning i Fastighetsbyråns lokaler i Estepona, på Avenida de España 80. Den 18 november är det vernissage och därefter pågår utställningen fram till den 30 november. Alla är välkomna!
Under Andalusiens sol Att Elisabet valt Costa del Sol för sin nästa utställning är ingen slump. Här njuter hon av tillvaron tillsammans med sin man flera gånger om året, i deras lägenhet i San Luis de Sabinillas. Och kanske kan en del av ljuset i hennes tavlor inspirerats av den andalusiska solen under hennes träningsrundor på hennes racercykel.
I dag har Elisabet lämnat det hektiska journalistiklivet men det går fortfarande att följa henne i hennes blogg, som hittas via hennes hemsida. Med ett besök där märks det snart att hon inte är blyg att visa världen vad hon har gjort och vad hon sysselsätter sig med i dag. Hemsidan är omfattande, lättöverskådlig och noga genomarbetad. Liksom hennes journalistiska arbete alltid har varit. Ingenting lämnas åt slumpen. Allting görs ordentligt. För Elisabet är ingenting färdigt innan hon själv är nöjd. Dessutom tycker hon att man ska bjuda på sig själv om man har någonting att dela med sig av till andra. Hon säger också att hon har blivit mer öppenhjärtig de senaste 15 åren och förstår inte varför hon inte skulle dela med sig av sig själv. Och så är hon glad att hon på bloggen kan uttrycka sig helt fritt, vilket hon inte kunde göra under sitt journalistiska yrkesliv, även om hon på grund av sin öppenhet stött på många kränkande, elaka och hånfulla kommentarer. ”Sitter man snällt och tiger når man inga höjder”, säger hon och fortsätter: ”Man måste våga, och det gör jag. Men sedan får man inte gråta vid motstånd. Det är klart att man blir bränd ibland men man får inte låta sig skrämmas av det”.
Nog är det så att Elisabet, hon om någon, vet vad hon talar om. Sällan har någon kritiserats i den grad som hon har gjorts genom åren. Människor har haft åsikter om alltifrån hennes arbete till hennes person och utseende så till den grad att det varit tal om grov mobbing, någonting som varit en del av hennes liv sedan barndomen. Då var hon ofta rädd att gå till skolan för att hon inte ville bli slagen, men hemma ville hon inte heller vara på grund av hennes stränga mamma. Så hon gick, hon har stått på sig och hon står fortfarande, och om någon är värd att lyfta huvudet mycket högt så är det Elisabet.
”Jag har blivit stark, det blir man när man står emot mycket. Och jag är duktig. Jag har mött mobbningen genom att bli bra på det jag tagit an. Jag var alltid duktig i skolan, jag har alltid haft stora intressen och stora ambitioner för framtiden – det är det som har lett mig framåt”, förklarar Elisabet.
Och så leder samtalet in på en del som alltid funnits med henne i hennes liv men som tidigare fick lämna plats åt hennes yrkesliv, nämligen konsten. ”Måleriet har alltid varit en mycket viktig del av livet men under mina år som journalist gick det mesta av krafterna till det. Jag har alltid målat så fort jag har haft tid, mer eller mindre metodiskt de senaste 30 åren”, berättar Elisabet, och hennes stämma ljusnar en nyans.
Konsten visar en mjuk sida av Elisabet. Hon målar figurativa landskap som närmast kan beskrivas som lyriska och mystiska. Gemensamt för alla hennes tavlor är att de speglar ljusets funktion i naturen och att ljuset alltid övervinner mörkret. ”Jag börjar alltid måla i mörka färger. Därefter lägger jag på ljuset allteftersom. Jag vill att man ska se ljuset”, förklarar Elisabet om sitt arbetssätt, varefter hon fortsätter berätta om att hon alltid har strävat efter att förbättra sin teknik. Med det i tanken är det inte förvånande att hon är så duktig – varje penseldrag, varje färgval, tycks noga planerat – hon har ju faktiskt målat i olja sedan hon var tolv år och har hunnit ha ett 70-tal utställningar! ”Det kan många gånger kännas trögt i starten, men när jag väl kommer igång känns det underbart. Att måla är en obeskrivlig njutning!”, säger hon och fortsätter: ”Förr hade jag svårt att hitta det ljusmåleri som jag har i dag och jag tycker också att jag allt oftare får det som jag vill ha det.”
Att det ibland varit svårt för Elisabet med ljuset i hennes konst kan hon i dag se går parallellt med hur hon har mått i livet, att olyckliga stunder avspeglats i hennes konst under perioder då hon använt dovare färger. I dag är tavlorna friska och starka, och ljuset bryter verkligen igenom, liksom att man vill sträcka ut armen och försöka fånga ljuset i handen. Detta syns allt mer i de senaste årens tavlor och förklaringen till det ligger inte långt borta, 2011 upptäckte nämligen att hon hade svår bukspottkörtelcancer, som hon tack och lov, efter flera mycket svåra operationer, friskförklarades ifrån i våras. Den perioden i jämförelse med annat hon gått igenom hon får allting annat att blekna, berättar hon. Då är det också lätt att förstå att dagens tavlor fylls med ljus och lycka. Motiven, dem hämtar hon ute i naturen för att sedan måla dem hemma, i lugn och ro, i sin ateljé, där det ofta händer att motiven omvandlas i hennes fantasi.
Elisabet vet vem hon är. Hon står stadigt. Hon vet vad hon vill måla, hur det ska se ut. Måleriet är ett arbete som ska utföras och målet arbetas fram allteftersom, det är en process, som blir som hon vill tillslut, även om hon stundtals kan vara tveksam. Men hon fortsätter, hon ger inte upp, inte ens om det känns dystert och fult. Hon är inte klar förrän hon är nöjd. Och det är här som det som genomlyser hela hennes väsen verkligen kommer fram, liksom det gör i allt annat hon åtagit sig i livet, även cancern – Elisabet ger inte upp, hon är en fighter, det ligger i hennes natur, liksom solens strålar som alltid lyckas ta sig igenom skogen tak av grenar – som så tydligt ses i hennes tavlor.
Inget slarv För Elisabeth tar en målning vanligtvis en till två månader att färdigställa, vilket kräver oerhörd uthållighet. Hon är gnetig och slarvar aldrig. Hon vill att köparen av hennes konst ska känna att det är det bästa köpet i dennes liv, och hur ska köparen kunna bli nöjd och inte Elisabet själv är nöjd – är hennes filosofi.
På spåret Se Elisabet medverka i På Spåret där hon tävlar tillsammans med Jesper Rönndahl, någonting som hon tycker är otroligt roligt. Hon har varit med tidigare, för två år sedan kom hon och Jesper på andra plats och förra året vann de. Så nu är det spännande att se hur det går i år. I skrivande stund pågår årets inspelningar för fullt men Elisabet kan dock avslöja att hon och Jesper kommer att vara med i programmet den 20 november samt den 2 december. Missa inte det!
På Spåret är efter Melodifestivalen Sveriges mest sedda program med hela 5 miljoner tittare.
Kort info: Namn: Elisabet Höglund Född: 1944 i Göteborg Bor: Tungelsta, utanför Stockholm Familj: Maken Bosse Gör: Journalist, författar, bloggare och konstnär, trots att hon är pensionär Hemsida: elisabethoglund.se Övrigt: Hon har även skrivit fem böcker, varit med i Let’s Dance och vunnit inte färre än fem SM-guld i cykling, varav tre lagguld och så har hon cyklat i VM i både Gap och Barcelona.
Planerat underhållsarbete:
Lördagen den 5 augusti 2023 från kl. 08.00 kommer det att göras uppdateringar på ensueco.com. Under tiden som underhållsarbetet utförs kommer sidan att vara otillgänglig och detsamma gäller för En Suecos app. En Sueco ber om överseende med detta.
