Isländska ögonblick

 

När den isländska vulkanen Bardarbunga fick sitt utbrott i slutet av augusti, efter flera veckors varnande jordskalv, gav sig En Sueco iväg till det nordiska landet för att se fenomenet, och, innan landet eventuellt blir avskärmat från omvärlden, utnyttja resan till att ge sig ut på en upptäcktsresa runt ön längs landsväg 1 som har det förnuftiga och beskrivande smeknamnet ”Ringvägen”.

Där de eurasiska och amerikanska kontinentalplattorna möts och skapar jordskalv samt vulkaner, vilket får det att påminna om Ragnarök, dök Island upp ur Atlanten för knappt 20 miljoner år sedan. Kontinentalplattorna arbetar fortfarande vilket ses i lavaöknarna med vulkaner och svart sant, vid marksprickor och glaciärer, älvar och vattenfall, gejsrar och varma källor.
Här känns det helt självklart att naturkrafter och övernaturliga fenomen har inspirerat våra nordiska föregångare till att berätta alla de historier som vi idag kallar sagor, som, speciellt när man befinner sig på Island, berör alla.
Och med vanlig, enigmatisk energi fortsätter naturens krafter att inspirera och inge respekt.

 

Bardarbunga under Vatnajökull, världens tredje största glaciär
Eld och lava kastas upp ur Bardarbunga-vulkanen under Vatnajökull. Denna glaciär, på ca 8 200 km2, är världens tredje största platåglaciär – bara Grönlands inlandsis och Antarktis är större – ligger som ett tak av is och snö lagt som ett lock över världen, som den brer ut sig framför oss på sydöstra Island. Vatnajökull återspeglar solen och elden i den gigantiska, upp till 1 000 meter djupa isen, varav det mesta är gammalt nog för att ha sett händelserna som återberättas i de isländska sagorna.
Vatnajökull kan översättas till glaciärsjöar; jökull eller jökel kallas också glaciärer som snor sig ned från ismassorna.
Bardarbunga är en av de vulkaner som gömmer sig under isen och en av landets mest aktiva vulkaner. Det är inte bara den storslagna isen som ger en gåshud.
Under glaciären ligger Laki-vulkansystemet och 1783 orsakade blev resultatet av ett utbrott här att över 50 procent av landets får och kor omkom, syreregnet ödelade skörden och 25 procent av landets befolkning dog av hungersnöd.

Grimsvötn, som ligger under en vulkanisk sjö gömd i glaciären mullrade 1996 vilket resulterade i ett gigantiskt jökellopp vars enorma vattenmängder på väg utöver slätten Skeiðarársandur mot Atlanten rev med sig allt, inklusive den intilliggande bron som förbinder ringvägen, den enda vägen runt ön.
I genomsnitt får Grimsvötn utbrott var tionde år, senast skedde det i november 2011 då den sprutade ut eld och rök i upp till 12 km. Nu är man rädda för att Bardarbunga ska sprida sig till de andra vulkanerna, så vi fortsätter vidare.

Isberg i lagunen
Ett ljud, som skulle det skapats av Tor, når oss från Vatnajökull. Det är glaciärtungorna som på grund av den starka vinden faller ovanligt hårt ut i lagunen Jökulsarlón. De är som vita lavaströmmar.
Båtturen som vanligtvis görs i amfibiebåtar på den 18 km2 stora lagunen har därför ställts in idag. Av säkerhetsskäl sägs det. Och det är förståeligt. De många isbergen fyller lagunen. Färgerna på ismassornas översta 10 procent skiftar mellan genomskinligt blåvitt och grått från vulkanernas lavasand där de skvalpar nära lagunstranden – just inom räckvidd.
En smal landtunga skiljer Jökulsarlón från Atlanten, dit de efterhand smältande isbergen rör sig. Sakta försvinner de på den svarta stranden medan feta, solande sälar och vi tittar på.

Eyjafjallajökull och de andra vulkanerna
Island har 130 vulkaner varav 18 har varit aktiva sedan 870-talet. Bland dem finns den oförglömliga, den vi känner som Eyjafjallajökull. Men faktiskt har vulkanen i sig själv inte något officiellt namn utan refererar till glaciären på berget Eyjafjall, där det finns en vulkan. Eyja betyder också ö, så det skulle kunna vara ö-fjäll-jökel. Jökel är för övrigt ett gammalt namn för glaciär.
Men låt oss hålla oss till Eyjafjallajökull, som, när vi alla lärde oss det 2010, uttalas: Ay-hu-fyat-luh-yoe-kuutl. Eller kanske inte riktigt fick lära oss. Men vi fick ett nytt ord – askmoln, då vulkanen under våren satt en jättekäpp i turbinerna på flygtrafiken i Europa och Nordamerika när omkring 100 000 flygningar tvingades ställas in. Ironiskt nog kunde man gott och väl flyga till och från Keflaviks flygplats, då vulkanen ligger nära öns sydligaste spets.
Katla, under glaciären Myrdalsjökull, i söder, är dock den som orsakar mest bekymmer just nu för geologerna, och därmed även oss andra. Även Hekla, landets minst återhållsamma vulkan, är nära ett nytt utbrott.
Idag gömmer hon sig bakom ett hav av moln. Surtsey gömmer sig däremot bakom Västmannaöarna och det är en av de yngsta öarna i världen, och uppstod ur havet efter en rad vulkanutbrott på 1960-talet. Den har fått sitt namn efter Surt – en jätte med ett brännande svärd. Ön är bara tillgänglig för forskare som undersöker evolutionen.
Men på flera andra platser kan man däremot gå upp till vulkankratrarna, som Grábrók, som ligger vid Bifrost i landets västra del, och Bifrost skulle ju vara bron mellan himlen och jorden, mellan Asgård och Midgård.

Valar mot Grönlandshavet
66 grader nord. En vikval sticker upp nosen ovanför vattenytan för att sedan dyka ned igen. Den ska äta upp sig inför den kommande vintern då den gärna ska behålla idealvikten på nio ton fördelade på sina elva meter.
Vi har seglat ut från Husavík, inte så långt från Akureyri, den största staden utanför Reykjavikområdet, och invånarantalet är ca 17 500 personer. Fiskestaden ligger i slutet av fjorden Eyjafjärdur. Några kilometer längre ut ligger Grimsey, Islands nordligaste ö, och precis bakom den ligger polcirkeln.
Man kan ge sig ut på valsafari från flera platser i landet, bland annat från Reykjavik, och alltså Husavik, där flera valarter håller till. Vi är ombord på en gammal valfångstbåt och turen görs i överlevnadsdräkter och med varm choklad.
Och ja, man fångar valar på Island. Tre fjärdedelar av islänningarna är för jakten som är laglig och flera experter menar att de valar som fångas, bland dessa vikvalen, inte är utrotningshotade. Valkött exporteras och flera av landets egna restauranger serverar det stekt, gravat eller rökt. Det smakar bättre än den traditionella, fermenterade hajen.

Lunnefåglar, polarrävar och renar
På valsafarin rundar vi lunneön som är hem till tusentals av lunnefåglar. De skapar små prickar på havet och de lyfter när de anar att en val är på väg upp.
Denna vackra fågel med den intelligenta blicken håller till vid kusterna och på de mindre öarna, där islänningarna fångar dem med ett nät som sitter på en lång stång. Dessutom samlar de in äggen från fåglarnas bon i upp till en meter långa hålor genom att hänga i linor ut över branta klippkanterna.
Fågellivet är otroligt och det finns även silgrisslor, örnar, svanar och olika änder. Klimatförändringarna skapar dock något av kaos i deras vanor.
När vikingarna kom var det enda landgående djuret här polarräven, och de finns fortfarande. Med sig hade våra nordiska föregångare, närmare bestämt från Norge, får, varav det sägs finnas fler än det finns islänningar, samt getter och andra ätliga eller på andra sätt användbara djur.
De hade dock inte med sig renar på vikingaskeppen. De kom hit först på 1700-talet och medan vi inte ser skymten av de nu omkring 5 000 renar som främst lever på den östra delen av ön påminner vägskyltar längs ringvägen oss om deras vistelse.

Vikingarna tog dock med sig hästar.

Töltande hästar
Inte ponnys, säger man det riskerar man att hamna på kant med islänningarna. De isländska hästarna är trots sina små 140 cm i mankhöjd kategoriserade som hästar. Det är den enda ras var hästöverheten, vem det än må vara, har gjort detta undantag.
Hästarna var många olika i utseende och färg varför det idag finns stora variationer i rasen. Deras gemensamma drag, som en liten men härdig ras, kommer av att de traditionellt sett alltid varit utomhus.
Omkring år 1920 började man föra stamtavla över hästarna. Nu finns det officiellt ca 80 000 hästar, men det verkliga antalet sägs uppgå till närmare 100 000 hästar. De används till ridning, utflykter och många exporteras. Andra hamnar på tallriken.
Gemensamt för dem är också deras långa manar, som närmast täcker deras ögon och påminner om en reklam när de springer över lavaöknen. Springer eller töltar. Hästarna kan ju upp till fem gångarter, som utöver skritt, trav och galopp är passgång och tölt, som är en fyrtaktsgångart vari de tar långa och höga steg.

Vattenfall och den ursprungliga gejsern
Älvarna forsar ned från glaciärerna. De skapar frodiga områden, där lavan tillåter det. Och där naturens nycker i topografin leker med har det skapats några fascinerande vattenfall.
Vi ser Godafoss i norr, där en Thorgeir Thorkelsson skulle ha gett namn till det genom att kasta ut de sista hedniska gudastatyerna i vattenfallet år 1000. Tre i en får man på köpet. Dettifoss, längre norrut, är Europas vattenrikaste vattenfall och det bullrar och väsnas med en vattenföring på 193 m3/s, medan vi vid Seljalandsfoss i öster går bakom vattengardinen, och vid Gullfoss i söder letar efter guldet vid slutet av regnbågen.
Ordet gejser härstammar från den av samma namn i den sydöstra delen av Island och medan själva Gejser, eller Geysir, nu är stilla on oberäkneligt, sprutar Strokkur, granngejsern i detta geometriska område, ut vatten och ånga i en 20 meter hög stråle var 5:e eller 15:e minut.
På flera platser kan man bada i naturliga bassänger, dock inte här.
Vädret är klart och Islands näst största glaciär, Langjökull, kräver vår uppmärksamhet.

Sagornas eviga närvaro
Egil och Njál. Det är två av de största figurerna i de isländska sagorna. Egil kommer från området omkring Borgarnes i väster medan Njál är från Vik i öster. Och gudarna Oden och Tor, Freja och Loke, och alla de andra, härskade naturligtvis över allt mellan himmel och jord, och så lite till.
Skulle det inte vara för de isländska sagorna skulle vi veta mycket lite om de tidiga nordborna och den nordiska tron – asatron.
Sagorna om människornas jordbruk, deras dödliga strider och övertygelser, pågår under de första århundradena efter bosättningen, medan ingen kan precisera gudarnas vistelseort. Gemensamt för dem är dock att islänningarna, när vi nordbor avancerade från att kunna skapa primitiva runor till att kunna skriva i dagens förståelse av begreppen, valde att skriva ned sagorna som hade förts vidare genom berättelser i generationer. I andra länder var det mest präster som kunde skriva och de fokuserade på att återberätta bibelhistorien. Men det gällde inte islänningarna. Först och främst var det Snorri Sturlosson som på 1200-talet såg till att ord skrevs ned på kalvskinn. Dessa samlades in på 1700-talet och fördes till Danmark, men hamnade till slut på ön igen 1971 efter krav från Island.
Dessa sagor ses idag som några av världens största, litterära verk och här på Island lever de alla vidare, och islänningarna skapar nya sagor med hjältar, troll och älvor samt annat småfolk.

Islands själ i Thingvellir
Sentimentalt kanske, men en näst intill andaktig känsla sprider sig då vi närmar oss området Thingvellir nordost om sjön Thingvallavatn.
Redan år 930 grundade bosättarna här det första Alting, en slags riksdag, där man (mest hövdingarna) samlades till ting och rättsmöten två veckor varje år. Så för enkelhetens skull fanns även här även en plats för drunkning och en galge – vikingarna var ju pragmatiska.
Platsen användes för möten fram till 1798 när Altinget flyttades till Reykjavik. Thingvellor är dock fortfarande en betydelsefull plats för islänningar, här finns deras själ och det var här, från lövhögen där den isländska republikens flagga gungar, som landet officiellt utropades till republik 1944.
Islands ryggrad finns också här. Det är den mittatlantiska ryggen som har skapats genom havsbottenspridning mellan de eurasiska och amerikanska tektoniska plattorna, de möts och drar åt varsitt håll. Och det gör Island i genomsnitt fyra cm bredare varje åt. Ryggen ligger för det mesta under havet, men ibland dyker den alltså upp på Island, var man bokstavligt talat står mellan de två kontinenterna vid just Thingvellir.

Reykjavik, plåttak och hypermodernt
Medan islänningarna aldrig helt förlorade deras själv under den ekonomiska kollapsen, här känd som kreppa, som, även om det för en sydlig nordbo är oförståeligt, verkar träffande, har de återhittat sitt sunda förnuft och man märker att det återigen går ganska bra för dem.
De pråliga plåttaken har inte ersatts med andra, och varför skulle de det, medan det futuristiska konserthuset, Harpa, nu står präktigt vid hamnen, som invånarna, efter det förväntade motståndet, idag är stolta över. Det övergår Hallgrimskyrkan, inspirerad av naturen, bland annat pelarbaserad, medan den påminner mer om en rymdraketsplattform, vilket kanske inte är meningen.
Generellt sett är islänningarna ett stolt folk; huvudet hålls högt, och det är ett charmigt karaktärsdrag. Ingen jante här inte.
1986 möttes Ronald Reagan och dennes sovjetiska motsvarighet Mikael Gorbatjov i Reykjavík, i ett hus kallat Höfdi, nu ett museum, och de tog de första stegen mot slutet av det kalla kriget.
Det var passande, och det var också den tid då Vigdís Finnbogadóttir som världens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud var president – islänningarna är, trots att de är mycket traditionsbundna, även i framkant jämfört med de flesta andra nationer.
Inget kallt krig i Islands huvudstad. Här är allt annat än kallt. Golfströmmen hjälper och det samma gör trottoarer och uppfarter som värms upp av den konstanta geometriska energin och islänningarnas förnybara dito.

Isländsk fakta
Areal: 103 200 km2.
Invånarantal: 318 000, varav drygt 185 000 bor i Reykjavikområdet.
Befolkningstäthet: 2,9.
Reykjavík: 120 000.
Island är världens artonde största ö och den näst största i Europa efter Storbritannien.
Hvannadalshnúkur är med sina 2 119 m den högsta punkten.

Årtal
Före 870: Några irländska munkar bor här.
870: De första norska vikingarna ankommer, munkarna försvinner.
874: Ingolfúr Arnarson från Fjaler vid Dalsfjorden bosätter sig som den fösta.
1000: Kristendomen införs.
1200-t: Sagorna skrivs ned.
1200-t: Stridigheter bland islänningarna, landet hamnar under den norska kronan.
1380: Kalmarunionen innebär att Island nu tillhör Danmark.
1550: Danskerna halshugger den sista katolska biskopen.
1602: Danmark inför monopol på handel längs landets kuster.
1700-t: Koppepidemier och vulkanutbrott orsakar befolkningsminskning.
1800-t: En nationell självkännedom och självständighetsrörelse blomstrar.
1918: Den dansk-isländska federala lagen träder i kraft. Island bliv erkänd som en suverän stat. Det kommer att gälla i 25 år.
1943: Den federala lagen löper ut.
1944: I en folkomröstning säger 98 procent av befolkningen ja till att kapa de sista banden till Danmark.
17 juni 1944: Island utropas formellt till republik med Sveinn Björnsson som landets första president.