Stor, större, El Escorial

Tågstationen i San Lorenzo de El Escorial ser ut som vilken tågstation som helst i Spanien. När jag kliver av vid denna estación de tren – tristess, möts jag dock av en annan verklighet; en vacker, rofylld och ganska liten stad, omgiven av barrskog och bergskedjan Sierra de Guadarrama.
Drygt en timme tidigare klev jag på lokaltåget i centrala Madrid, som tuffade nordväst, genom förort efter förort, för att tillslut lämna miljonstadens kosmopolitiska kaos och mindre charmerande avgaser. Kanske är det kontrasten som får det därpå följande öppna och omfamnande spanska landskapet och San Lorenzos bergsluft att kännas så uppmuntrande. Jag kunde gott och väl gått en promenad genom staden och upp för backarna till målet för mitt besök, längre än så är det inte till El Escorial. Men utanför tågstationen väntade kön av hoppfulla taxichaufförer med deras bilar och bara några minuter senare fick jag ont i nacken allteftersom den något överdimensionerade byggnaden tronade upp sig över staden.

Det var en gång
Det var den gången när kung Felipe II regerade över hela Spanien och den delen av världen. De sista morerna, och med dem även judarna när man ändå var igång, var på väg att bli antingen avrättade eller utvisade. Kungen skickade även närgångna fransmän över Pyrenéerna. Och så gjorde han Madrid till sin huvudstad den 12 juni 1561.
Sedan då, må han ha tänkt, han saknade en enorm byggnad för att symbolisera denna makt. Stort skulle det vara. Och stort blev det, det som är El Real Sitio de San Lorenzo de El Escorial, eller om man vill, bara El Escorial.

Eviga jaktmarker
San Lorenzo ligger knappt 50 km utanför Madrid och på den tiden tog det kungen två dagar att färdas sträckan. Han använda El Escorial som en typ av sommarpalats, och området som sina privata jaktmarker. Några få fem kilometer från El Escorial kan man fortfarande se hans jaktstuga – herrgård, La Granjulla de La Fresnada, men mer om det en annan gång.
El Escorial ramas in av en gigantisk, majestätisk mur, som gömmer på detta sammelsurium till palats, borg och kloster – tre i en och mer därtill, som kungen ville ha det. Ett palats till sig själv och familjen, en borg, om fransmännen skulle vända tillbaka och så ett kloster, inklusive en kyrka, då allting annat skulle ha varit otänkbart i det mycket katolska och inkvisitoriska Spanien på 1500-talet. Det var monarken och kyrkan under samma tak, var med man även kunde hejda hotet från protestantismen.
El Escorial byggdes mellan åren 1563 – 1584 med pengar från det guld som strömmade in från ”Den nya världen” och den arkitektoniska äran tillskrivs dåtidens Santiago Calatrava, Juan Bautista de Toledo, som valde att skapa en rektangulär byggnad på 205 x 160 meter.
Bakom utsmyckningarna, och av det finns det mycket, stod bildhuggare och konstmålare som Jacopo de Trezzo, Luca Giordano, Pompeo Leoni och Alfonso Sánchez Coello.

Nutidens El Escorial
Idag används anläggningen fortfarande som kloster med munkar från orden San Agustín, det finns också en skola, och här hålls mässor i den kupoltäckta kyrkan i byggnadens mitt.
Resten av El Escorial är idag ett museum. De skiftande monarkerna har genom åren samlat verk här från både El Greco, Rafael, Velázquez m.fl. Dessa, liksom utsmyckningarna, bland dessa några enormt imponerande väggmålningar, är i sig själva värda ett museum. Biblioteket, kallat det kungliga biblioteket, har efter Vatikanen den största samlingen av antika skrifter.
Byggnaden upptogs på UNESCO:s världsarvslista 1984.
Och så är planen, att El Escorial även ska vara den nuvarande kungen och de kommande monarkernas sista viloplats.

Kungliga souvenirer
Det är lite makabert att gå genom den del av byggnaden, närmast en krypta, där sarkofag efter sarkofag står tätt intill varandra. Men det är här som många av historiens spanska kungar och drottningar ligger begravda. Det är från Carlos I (död 1556) till Alfonso XII (död 1931). Bland dem finns naturligtvist även byggmästaren själv, Felipe II (död 1598). Två av de mest kända av de spanska monarkerna, Ferdinand och Isabella, som tillskrivs äran för att ha stötta Christoffer Columbus resa för att hitta sjövägen till Indien och för att driva ut de sista morerna ur Granada, hör i detta sammanhang till det förflutna, och de ligger i ett kapell i katedralen i just Granada.
Efter besöket i kryptan här i El Escorial rycks jag lite abrupt tillbaka till nutidens verklighet, då man från kryptan kliver rakt in i en kombinerad souvenirbutik och godiskiosk, men varför inte. Det kanske är betryggande för den nuvarande kungafamiljen, Don Juan Carlos, Felipe och alla de andra, att veta att det finns jordiska godsaker inom räckhåll, och att platsen är reserverad till dem, och att det inte råder brist på plats i denna gigantiska byggnad, som deras föregångar Felipe II lät bygga.

De fallnas dal
För att fullfölja turen till avlidna ledare kan man passa på, om man har bil, att göra en avstickare till Valle de los Caídos, de fallnas dal, som ligger mellan Madrid och San Lorenzo. Här finns diktatorn, el generalísimo, general Francisco Francos jordiska rester. Här ligger också omkring 34 000 (det exakta antalet är okänt) offer från inbördeskriget (1936-1939).
Monumentet orsakar fortfarande heta känslor hos många spanjorer eftersom offren som ligger där kommer från båda sidor av kriget. Och så finns det bland dem republikaner, som dog under arbetet med att bygga monumentet, som ligger på samma plats som diktatorn.
Ett urval bestående av historiker och judiska experter har belyst möjligheterna att flytta Francisco Francos kvarlevor, möjligtvist till Madrid, där hans hustru ligger begravd. Men något beslut i frågan har ännu inte fattats. Om det sker, kan alla parter se Valle de los Caídos som det som det är, nämligen ett monument över den sorgliga delen av Spaniens historia.