På andra sidan...Har vår arbetsmarknadsminister lust att jobba över huvud taget?

Efter minst ett par års debatt och skilda åsikter härs och tvärs, kommer nu arbetsveckan i Spanien att kortas från 40 timmar till 37,5 timmar. Förslaget har röstats igenom i ministerrådet och nu återstår att rösta om det i kongressen, där regeringen – allt annat lika – har majoritet för den nya lagen. Det är främst landets arbetsmarknadsminister Yolanda Díaz som har kämpat för att arbetsveckan ska kortas ner. Hon får, inte överraskande, starkt stöd av de spanska fackförbunden, medan både arbetsgivarföreningen och hennes kollega i ekonomiministeriet tycker att en reducering av arbetsveckan är mycket olämplig.

”Sedan pandemin har produktivitet och tillväxt i Spanien varit bland de högsta i EU. Dessutom har vi inte kortat ner arbetsveckan sedan 1982, så det är bara passande att spanska arbetstagare nu belönas med en något kortare arbetsvecka”, säger Yolanda Díaz. Hennes argument felar inte. Men den håller inte heller. När allt kommer omkring är sanningen den att produktiviteten på den spanska arbetsmarknaden aldrig har varit något att skryta om. Samma sak gäller tillväxten, som var noll före pandemin. Att detta nu ”blomstrar” beror på att den lägsta nivån var så låg för några år sedan. Okej, det har gått bra för både bygg-, hotell- och restaurangbranschen under en längre tid, i hela landet. Och under lika lång tid har det varit brist på kvalificerad arbetskraft. Att dessa branscher nu ska klara sig på färre timmar är en käpp i de annars så väloljade och viktiga hjulen. Det vet arbetsgivarföreningen. Och det vet man hos ekonomiministeriet. Trots det lyckas Yolanda Díaz få igenom sin nya, reducerade arbetsvecka i en splittrad regering – och på en lika så splittrad arbetsmarknad.

Det är helt okej att man vill jobba färre timmar – om man har råd med det. Men har Spanien det? Nej, inte över huvud taget. Argumenten är uppenbara:

Spanien har en fast placering bland topp 3 av de EU-länder med störst statsskuld – och den spanska statsskulden växer stadigt. Dessutom sitter vi på en suverän första plats i tävlingsgrenen ”Problem med framtida pensionsutbetalningar.”

Vi tittar på statsskulden först; I dagsläget har Spanien en offentlig skuld som uppgår till 120 procent av landets BNP. I praktiken betyder detta att varje enskild medborgare i Spanien, oavsett ålder, har en skuld på 32 000 euro. Under finanskrisen 2008 låg denna skuld på 8 000 euro per medborgare. Det går alltså åt fel håll – och det går fort. Samma sak gör tiden. Om bara fem till tio år är det dags för de stora generationerna att gå i pension. Detta sker samtidigt som det är mycket små generationer som ska träda in på arbetsmarknaden. Således blir det färre arbetande skattebetalare som ska stå för att betala för många fler pensionärer.

Demografin är dessvärre mycket sned i Spanien – precis som ekonomin. Så här finns det bara två saker att göra: vi ber snällt Yolanda Díaz om att inte komma med några fler förslag. Och så drar vi på oss arbetskläderna. Privatpersoner, företag och staten måste producera –på heltid. Skulden måste sänkas, pensionen måste höjas och välfärden måste säkras. Vi får aldrig glömma bort att välfärd inte är en gåva från ovan. Det är något som man arbetar för – och vi kommer att tvingas jobba hårt för välfärden i framtiden. Den spanska pensionsåldern ökar gradvis till 67 år, men det är uppenbart att detta är långt ifrån tillräckligt. Den måste upp till 70 år eller 72 år. EU har redan gett oss råd. Det har även affärspersoner från ”Círculo de Empresarios” i Madrid gjort. Förra året presenterade de ett projekt för regeringen för att säkra förmåner för anställda som stannar några år extra på arbetsmarknaden – och samtidigt minska statens pensionsbörda. Det är idéer som kan användas till något. Och det är det som Spanien behöver – bra idéer och långa arbetsveckor.

Det är helt okej om du nu anser att jag är lite grov i kanterna. För det går, trots allt, bättre för Spanien. Men det är utan tvekan varken Yolanda Díaz eller några av hennes kollegor som har tryckt på de gyllene knapparna. Jag har tänkt, läst och riktigt noga sökt efter bara en politisk åtgärd som de senaste åren skulle ha ämnat till att skapa tillväxt och sysselsättning – men förgäves. Resurserna spenderas inte på fortbildning och aktivering av landets 12 procent arbetslösa. De spenderas inte heller på entreprenörshjälp eller andra spännande saker som sprudlar med positiv energi. Nej, resurserna spenderas på att höja lönerna och förkorta arbetsveckan. Och tro mig, Yolanda Díaz dröm om en spansk arbetsvecka på 32 timmar, fördelad på fyra arbetsdagar, lever fortfarande. Jag kan inte låta bli att fråga om landets arbetsmarknadsminister över huvud taget har lust att jobba?