Adíos inköpskasse

Miljödepartementet vill avskaffa de gratis plastkassarna som vi är så vana vid att få i livsmedelsbutikerna. Betyder det att vi nu ska välja mellan en hemmavirkad nätkasse eller en kasse från Louis Vuitton för 1700 euros?

Förbrukningen av inköpskassar framställda av plast ska under 2010 reduceras med 50 procent. Därefter skall de reduceras progressivt framtill att kassarna helt försvinner. Det säger i varje fall den plan kallad Plan Nacional Integrado de Residuos, som är utarbetad av miljödepartementet.

Spanien är det europeiska land som producerar flest plastkassar och varje invånare förbrukar 238 kassar om året (multiplicera det med 45 miljoner), vilket placerar landet på en tredjeplats vad gäller förbrukningen.
Bara 10 % hamnar i de gula återanvändningscontainrarna medan 65 % återanvänds som soppåsar, anger organisationen Cicloplast.
Återanvända eller inte, så slutar de sina dagar på soptippen och eftersom plastkassar normalt är framställda av en oljeprodukt behöver naturen upp mot 1000 år för att kunna bryta ner den. En del menar att den kan klara jobbet på 100 år, men sanningen är att ingen riktigt vet.
Några av de många kassarna hamnar också på något mystiskt vis på stränderna där 20 % av allt avfall som samlas upp är plastkassar.

Plast vs papper och bladselleri
På flera ställen i Europa har man tagit till sig den amerikanska filmillusionen om att papper är bäst. Man ser filmer där folk alltid bär hem sina varor i papperspåsar och för att liksom understryka hjältens miljövänliga och ekologiska inställning, sticker det upp några gröna stjälkar med bladselleri. Men även med bladselleri är papperspåsen inte lösningen på våra transportproblem.
Att försvara användningen av plastkassar är som att kämpa för rätten att misshandla kattungar eller för att få röka på flygplanet. De tunna kassarna får skulden för global uppvärmning, beroendet av oljan och för att döda både fågel och fisk.
Men papperspåsar är på många sätt lika skadliga för miljön som plastkassar.
De är lätt nedbrytbara, men när det sker utlöses gasen metan (samma gas som i de synnerligen skadliga "komockorna") och även om plastkassarna är framställda av en petrokemisk produkt används det mer energi till att framställa och återvinna en papperspåse. Det är heller inte helt bevisat att plastkassar faktiskt dödar fåglar, fiskar och annat liv i havet när de råkar äta en bit av en kasse, vilket också skulle ha resulterat i märkliga fenomen som "könsbyten" hos fiskar. Det är däremot allmänt känt att utsläppen från fiskebåtarna är långt mer skadliga, även om det är ett ynkligt argument mot förbudet av plastkassar.

Agerar lokalt
Miljödepartementets plan, är bara en plan. Man har ännu inte effektuerat en lagändring, ett uttalat förbud mot de förhatliga men ack så användbara plastkassarna.
Lokala myndigheter har själva tagit tag i handtagen på egen kasse. Ett exempel på det är Generalitat de Cataluña, som arbetar på ett avtal med detaljhandeln. Detta avtal går ut på att minska förbrukningen av plastkassar med 50 % – underligt nog inte fram till 2010 utan 2012. Handlarna vill också undvika att det läggs en avgift på kassarna.
Reduceras inte förbrukningen med 30 % inom de närmsta två åren kommer myndigheterna ändå att överväga en avgift.
Bristen på ett egentligt lagförslag kan tillskrivas det faktum att 700 företag med mer än 11 000 anställda sysselsätter sig med att tillverka kassar. De försöker nu anpassa sig till de nya tiderna och tillverkar nu också återanvändningsbara kassar av potatis och andra miljövänliga råvaror. Dessa kassar är förhållandevis mycket dyrare att tillverka än plastkassar, men kostnaden för miljön är mycket lägre.

De globala kassarna
På världsmarknaden utlevereras varje år mer än 500 miljarder kassar varav mindre än 3 % blir återanvända.
I några länder hjälper en avgift till att dämpa förbrukningen, bland dessa är som bekant Sverige, där vi i stället är glada för att kunna använda de papperspåsar som vänliga butiksinnehavare har till förfogande, medan andra länder har valt att helt bannlysa plastkassarna. 2008 förbjöd Kinas regering stormarknaderna i hela detta överbefolkade land att utrusta kunderna med plastkassar. I Bhutan har regeringen beslutat att göra samma sak, med det argumentet att kassarna var en risk för nationell lycka, vilket inte ska argumenteras i detta sammanhang. Också Uganda och Zanzibar är bland de länder som blivit helt antiplastkasse.

Varken eller?
Slutsatsen bör vara att ett förbud är en bra sak då varken papper eller plast är bra för naturen. Framtill att miljödepartementets plan om ett förbud blir verklighet är avgifter en del av lösningen. Ett exempel är IKEA där man får betala för kassarna. Det har redan en preventiv effekt med att man egenhändigt agerar som kassör eller kassörska då man ifrågasätter hur många kassar man egentligen har behov för. Då avgiften 2006 infördes hos IKEA i Storbritannien innebar det en minskning av förbrukningen med 95 procent.
Man kan naturligtvis välja att helt säga nej till kassarna och det betyder inte att man bara kan välja mellan en hemmavirkad nätkasse (hur får man fisken inslagen i en sådan?) som vår mormor gick till handlaren med eller en Luis Vuitton inköpskasse för omkring 1700 euros. Utan myndigheternas inblandning har flera stormarknadskedjor nämligen själva tagit initiativet till att minska förbrukningen. Carrefour har beslutat att gratiskassarna ska vara avskaffade till utgången av 2009. Med det sparar bara denna kedja 6 000 ton plast om året och man kommer istället att erbjuda kunderna miljövänliga kassar framställda av tyg eller potatis. Eroski erbjuder sina kunder en kasse framställd av bast till ett symboliskt belopp. Denna kasse kan klara cirka 50 inköp och därefter byter stormarknaden ut den gratis mot en ny. Också El Corte Inglés, därmed Hipercor erbjuder sina kunder återanvändningsbara kassar samtidigt som kedjan uppmanar till en måttfull användning av plastkassar. Det kanske får oss att tänka mer än en gång innan vi frågar "¿Me das más bolsas, por favor?"