Kära läsare juni 2010

Förra månaden gav vi pengar till Grekland och diskuterade följderna av askmoln, och har uppenbarligen varit nära den västliga civilisationens undergång. Det skulle man i alla fall kunna tro, då vi på TV har vittnat om askmolnsstrandade semesterfirare som till slut kunnat slänga sig om halsen på deras oroliga anhöriga på de skandinaviska flygplatserna. Det var helt enkelt pinsamt att se!
Proportionsförvrängningen var total. Jag menar, hade de just kommit hem efter att blivit räddade från en jordbävning på Haiti eller tsunami flodvågor i Asien, då hade bilden passat situationen. Senare uppstod frågor om askmolnets reella fara; skulle vi bara ha flugit igenom molnet? Eller var det bara en fråga om dataanimation? På den första vill jag svara, att nej, det anser jag inte. Föreställ er reaktionerna, om bara ett enda plan hade kraschat pga. lavaaska i motorerna. På den andra: Nej, helt ärligt, vad långsökt! Eller sitter det verkligen någon och driver med oss människor? Kanske, med dem, som vi trodde skulle styra det hela, för av allt att döma så gör de inte det. Naivt trodde jag, att man kunde se upp till den sortens människor. Till Zapateros, Papandreous och Obamas försvar skulle man kunna säga, att det tog sig an en komplicerad värld – mer komplicerad och utmanade än någonsin tidigare. Här talar vi inte bara om en allvarlig ekonomisk kris och två besvärliga krig. Nej, vi talar om en globalisering som ställer allt fler krav på världen. Från klimatförändringar till bristen på olja och kampen om vatten. Från konfliktfyllda möten mellan islam och kristendom, till uppbrott i traditionella allianser mellan nationer och folk, tvärs igenom traditionella parametrar som geografi och ideologi. Men så åker sammetshandskarna av, för här pratar vi inte om poliser, fiskare och banktjänstemän. Dessa män är stadsledare – för sjutton! Vi, los ciudadanos, gör allt vad vi kan för att sätta oss in i vad som sägs, förstå kandidaternas projekt och bestämma oss för, vem vi vill ska styra det hela åt oss. Insatserna bör inte gå till spillo. För till att börja med så är jag besviken på Zapatero. Slentriantänkandet, korruptionen och nonchalansen, har fört Spanien till avgrundens rand. Under tiden har Zapatero och gänget tagit mer hand om de familjära ämnena. Inte för att jag har någonting emot det, men det finns någonting som heter prioritering. Om det inte var grekerna som hade hoppat i Deroute de Economi’s gula tröja, skulle det ha varit vi, som fått läsa meddelandet till EU i all media? Nu hjälper vi vårt EU-systerland Grekland, men varför har de tillåtits gå så långt? Skulle inte stadsledare och deras kloka rådgivare ha haft koll på att någonting sådant inte skulle få hända? Hur förväntar de sig att vi – medborgare – ska reagera? I slutändan är det ju vi, som ska betala notan – med våra skattepengar. Personligen känner jag mig ganska maktlös, för vad kommer att hända med Spanien? Är det överhuvudtaget rimligt att de andra EU-länderna ska betala, för att en flock slappa sydeuropeiska nationer inte kan klura ut hur man driver sitt land som ett företag.
Puh, men det har blivit sommar – och vi kan väl lika gärna njuta av den.
Helle Espensen