Vid Spaniens mest avlägsna gräns

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email


Den lilla delen av Spanien, som på den ena sidan vänder sig ut mot medelhavet och på den andra lutar sig mot Rif bergen, som är marockansk mark, skapar med sina blott 12,3 kvm grund för oproportionellt många oroliga episoder och lika många verbala stridigheter mellan Spanien och Marocko. I snart 500 år har Spanien haft makten över dessa två kolonier på Nordafrikas kust. De båda enklaverna sticker som naglar i ögonen på den marockanska regeringen som menar att de har den geografiska rättigheten till områdena.

Är det dags att återge området till Marocko?
Nej, menar inte bara spanjorerna utan också marockanerna, de berbiska stammarna som bor i de närliggande områdena.
Men hur är det med invånarna i Melilla? Hur står de ut med att leva tillsynes omgivna av fientlighet ute vid den avlägsna gränsen?
 

”Du bör inte vara här”, säger en tjänsteman från Guardía Civil som är en av många som patrullerar här i ingenmansland mellan Melilla och Marockos Nador-provins.

”Och du får inte fotografera”, tillägger en annan, som menar att förbudet kräver en förklaring: ”Det skapar bara oroligheter”.

Sistnämndas påbud kommer för sent och jag beger mig tillbaka in i folkmassorna som omger den största av tre gränsstationerna i Nador. Här är det som på en dammig marockansk marknad; en säljare kränger apelsiner från en enkel låda medan en annan en hög Kleenex, och så vidare.

”Här är det mycket fredligt nu”, berättar en av tjänstemännen, denne från Policia Nacional, som övervakar mängden. ”Oroligheterna vid gränsen var bara några marockaner som i övrigt inte representerar de berbiska stammarna som bor i denna del av landet”, säger tjänstemannen med ett leende, men som liksom sina kollegor från Guardía Civil har en tydlig motvilja mot fotografering.

Jag lämnar den tryckande stämningen och den eländiga miljön. En fördel med Melilla är att det aldrig är långt till någonting. Det är gångavstånd till allt.
Ju närmare centrum jag kommer, ju mer välskött är det och efter ett tag kommer jag fram till strandpromenaden i den gamla stadsdelen, där jag har avtalat tid med Javier Mateo. Han är både medlem av stadsfullmäktige och är vice turistminister i den lokala, konservativa regeringen som råder över Melillas knappt 78 000 invånare.

Berberna och rifeños
”Vi lever i lugn och fred”, säger Javier Mateo. ”Vi har mycket få problem med våra grannar som är de berbiska stammarna i Rif-bergen. De är inte araber, även om de naturligtvis är marockanska medborg-are ser de sig själva som berber. Du hör inte heller arabiska här, men tamazight, som är berbernas ursprungliga språk”.

Han refererar till berberna som rifeños, rif-bor, en befolkningsgrupp till vilken han också räknar in-vånarna i Melilla. ”Vi bor ju vid Rif-bergen” insisterar Javier, som dock erkänner att han först och främst är spanjor. ”Vi är nog mer spanska än spanjorerna på fastlandet”, tillägger han efter närmare eftertanke, medan han ber servitören på caféet om en cortado. Vid grannbordet serveras myntate som för med sig doften från det omkringliggande Marocko in till Spanien.

Javier fortsätter att prata om skillnaderna mellan Spaniens och Marockos invånare, vilket inte enbart bottnar i etniska och sociala intressen. Boende i Melilla inte känner sig hotade av de omkringligg-ande områdena, och att ingen tror att enklaven någonsin kommer bli någonting annat än spansk.
”Kom ihåg att Marocko blev ett självständigt land först 1956. Trots att området fram till dess tillhörde Frankrike, levde berberfolket sina egna liv – som de alltid har gjort och som de fortfarande gör. Nu tillhör de Marocko, men som jag tidigare nämnt tror de inte på den marockanska monarkin”, säger den 46-åriga politikern som fortsätter att förklara: ”på grund av denna misstro straffar den marockanska regeringen befolkningen här i de nordligaste provinserna. Utveckling är ett närmast icke exister-ande begrepp och i några av landsbyarna fick man först nyligen rinnande vatten. Det är otroligt fattigt här. Du kan helt enkelt inte jämföra det med områdena kring Ceuta eller Tanger”.

Han är därför säker på att det inte var berberna som låg till grund för problemen vid gränsen tidigare under året. ”Det har nästan alltid varit folk utifrån som skapat oroligheter. Redan under 1700- och 1800 talen var det stammar från söder om Marocko som plundrade Melilla. Oavsett vad, så var det i alla fall få rif-bor bland upprorsmakarna som trots att de är vida omtalade bara bestod av en liten grupp människor.

Vi har alltså inga problem med berberna, men det är någonting helt annat med problematiken med dem som kommer från söder om Marocko och söder om Sahara.”

Ömsesidigt beroende
Förutom en viss ovilja mot den marockanska mon-arkin och sårade, förnärmade, territorala känslor, önskar berberna inte att Marocko ska överta Melilla då det lilla spanska området betyder arbetstillfällen och handel.

”Man fruktar naturligtvis att om Spanien skulle lämna området så skulle det snart bli lika fattigt som i resten av Nordmarocko. De kommer inte ha någon att handla med och de kommer att förlora en mängd arbetstillfällen”, säger Javier.

Varje dag går 30 000 berber över gränsen till enklaven. ”Invånarna från grannprovinsen Nador, kan passera gränsen till Melilla genom att bara visa fram ett Nequa, som berberna kallar deras ID-kort. Det är likadant som att vi kan gå över gränsen med vårat ID. Vill vi stanna längre måste vi ta med pass, men man måste ha visum för att kunna resa in i själva Spanien”, konstaterar han. Majoriteten av berberna passerar dock gränsen till Melilla varje morgon för att jobba eller sälja varor. Det är en av förklaringarna till det skeva förhållandet i området, men som på ett konstigt sätt ändå är ömsesidigt fördelaktigt för båda parter.

Arbetslösheten i staden säger han är ”relativ”. Officiellt är den på ca. 20%, lika som i stora delar av Spanien, menar Javier. Det är bara mycket högutbildade och kvalificerade människor som inte vill ta ett annat arbete som är arbetslösa.

Den höga arbetslösheten i Spanien hindrar alltså inte de många berberna att hitta arbete, vilket naturligtvis inte är ett okänt fenomen. ”Mitt hembiträde kostar omkring 400 euro i månaden plus seguridad social, och när jag växte upp hade min pappa ett bageri och han var alltid tvungen att anställa marockaner då han inte kunde hitta spanjorer som ville eller kunde baka bröd”, säger Javier.

Samtidigt påstår han att han är positiv till att hjälpa människorna på andra sidan av det sex meter höga stängslet. ”Med de 400 euro försörjer hon hela sin familj. Jag har dessutom ett hus vid stranden i Marocko där jag på sätt också är med och skapar arbetstillfällen”, säger han. Han nämner också lite skamset att Melillas invånarna inte återvinner enligt ordets egentliga mening. Ingenting kastas ut, alla sopor skickas över gränsen vilket är anledningen till varför man ibland ser bilder på hur människor kommer upp och slåss om paketen.

Gränsen förr och nu
Under 1996 steg immigrationen till Spanien. Folk från söder om Sahara började i högre grad försöka ta sig över Medelhavet till det europeiska fastlandet och över Atlanten till Kanarieöarna eller gränsen till Melilla.

”Vi var helt enkelt inte förberedda. Vid en tidpunkt var det över 2 500 människor som levde här på gatorna. Vi hade inga avtal med dessa människors hemländer för att kunna skicka tillbaka dem, och Marocko gjorde ingenting för att försöka förhindra att de kom så långt som hit”, förklarar Javier.
Han menar att grannlandets brist på insatser beror på bristande stöd från EU. Men även på grund av att Spanien hade pressat FN att hitta en lösning på situationen i Västsahara, som Marocko invaderade efter att Spanien hade lämnat området 1976. Detta är varför förhållandet mellan de två länderna ännu mer spänt.

500 års samliv
I Melilla lever fyra folkgrupper, av vilka 45 procent är spanjorer och 45 procent berber (främst muslimer). De resterande 10 procenten är fördelat mellan judar och hinduer. Enligt Melillas turistbyrås hemsida lever de i fredlig samexistens vilket kanske låter som en överdrift, men enligt Javier är det inte det.
”För det första går våra barn i samma skolor. Vi får samma undervisning och som en naturlig sak lär vi oss också att respektera varandra. Vi firar också varandras helgdagar. Till exempel är alla skolorna stängda idag för att alla firar den judiska högtiden Simchat Torah. Ett annat exempel är muslimska barn som alltid deltar i paraderna kring De Tre Heliga Kungarna”, säger Javier, som också förklarar hur muslimerna i Melilla i mångt och mycket lever som spanjorerna. Till exempel får de bara ett par barn och bland hans vänner finns muslimska par där mannen stannar hemma och passar barnen medans hon arbetar. ”Skillnaderna i kultur och religion har existerat sida vid sida i 500 år. I min umgängeskrets finns det också muslimer, judar och hinduer, och så finns det kristna berber. Vi kan alla dricka en öl och äta jamón serrano tillsammans. Och, för övrigt så går jag i mässan med Hassan. Religiösa koncept är helt utsuddade här”, insisterar han.

När Marocko blir EU-medlem
Som avslutning måste jag fråga om han verkligen inte kan föreställa sig att Marocko en dag övertar Melilla. ”Nej, Melilla förblir spanskt”, säger han bestämt.

Min nästa fråga, som handlar om huruvida stängslet längst Melillas gränser blir kvar, tas inte så allvarligt: ”Det försvinner nog den dag Marocko blir medlem i EU, en fråga som regeringen har stort intresse för. Men till dess är det många faktorer som spelar in, till exempel Marockos avsaknad av mänskliga rättigheter, men också påståendet att marokanska kungen skulle vara en ättling till profeten Muhammed. Fram till dess ligger ett spanskt Melilla i EU:s intresse och ett stängsel förblir nödvändigt då vi fungerar som ett filter för immigration från hela Afrika till Spanien och resten av Europa”.

Av Jette Christiansen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco