Kära läsare juli 2011

Varmkorv omkörd av rå fisk, det var en av förra månadens tidningsrubriker. Idag finns det nämligen fler sushiställen i Sverige än korvvagnar. Det är ett tecken på förändringsvilja, inte sant? Även om vi älskar korv, så har vi fattat att färsk fisk, tång och ris är ett klokare val – och så ger det inte heller så dålig andedräkt. Kommer vi att förändra, vågar vi förändra, gillar vi förändringar? Jag tror inte att vi varken saknar vilja eller mod, men ett gäng lata bekvämlighetsnarkomaner, det är vad vi är. Det är ett av de främsta skälen till att det inte riktigt håller, det vi går omkring och sysslar med. Ett exempel: När jag köpte dricksvattensfilter, skulle både vänner och bekanta göra samma sak direkt. Nu, två år senare, har endast en av dessa välmenande medborgare tagit sig i kragen och köpt den här prylen – en liten, förhållandevis billig sak, som kan installeras på en halvtimme, och genom vilken man har friskt dricksvatten varje dag under många år framöver (förutsatt att det regnar), och man slipper släpa på plastflaskor, smutsa ned miljön och förgifta sig själv. Jag har inte dumma, miljöignoranta vänner – de kommer bara inte till skott med att ringa efter killen som installerar vattenfiltret. Likadant är det med de stora miljöfrågorna. Orkar vi? Efter ett tag orkar vi inte ens läsa om klimataktivisterna i tidningarna. Det har blivit en lång rad COP:ar, som uteslutande tycks animera gatans parlament, som ihärdigt demonstrerar varje gång. Vad är de egentligen, som de är emot? Kanske har jag missförstått det hela, men är det inte klimatförbättringar som det handlar om? – det alla eftersträvar? Är det kanske det som demonstranterna är emot, eller? De blir inte hörda, säger de. Skitsnack! Vi har aldrig levt i en tid när det är lättare att bli hörd… Det är i stort sett omöjligt att hålla sina åsikter för sig själv. Press, Facebook, Twitter, you name it. Och det är ju just våra demokratiska grundregler som gör detta medbestämmande och yttrandefrihet-en möjlig. Vi bestämmer själva vem som ska ta till vara på våra länders intressen, och råkar just ens egna favoriter sitta i oppositionen, jamen då beror det ju på att man inte lyckats sälja sina budskap bra nog.
Tillbaka till den om förändringsvilja. När man först har beslutat sig för att köpa den om de människoskapade klimatförändringarna, handlar saker i grund och botten väl endast om vår iver efter förändring. Som ni vet tror jag inte på att vi, små människor, har krafter nog till att ändra någonting annat än vår närmiljö, och när det gäller det, så är jag förändringsviljan själv och sparar på både vatten, el, plast och papper. Men när det kommer till de stora sakerna, så orkar jag bara inte riktigt bry mig. Jag orkar inte gå runt och tjafsa för att undgå torka och flodvågor i länder, som helt enkelt inte slutar skövla regnskog, om regeringen sitter på 100 % av fläsket, medan folket går till sängs hungriga, om barn är snabbare på att montera ihop en Kalasjnikov än att tömma ut en låda legoklossar på golvet, om pengavalven buktar av diamanter, olja och nödhjälpskronor. Det är rena hånet av välgör-arna. Det råder inga tvivel om att klimatet lider, och det är förfärligt att det alltid drabbar fattiga länder – och vi, som har haft sådan tur att vara födda på en plats var vi inte lider utav torka och total eländighet, har en skyldighet att se till att vi är redo att möta utmaningarna, allteftersom jordens naturliga cykel, gud eller vem det nu är, ger oss dem.
Självklart ska CO2-utsläppen minskas – det skulle vara löjligt att säga någonting annat, men någon global effekt på klimatet som sådant… nej.
Så enkelt är det inte, säger klimatmorsgris-arna. Det är möjligt, men för det första har jag inte försökt att inbilla er att jag är Bambis lillebror, och för det andra så finns det inga bevis som tyder på att det är så enkelt i verkligheten .
Få i gång mjukvaran nu och skapa några el-sushivagnar – det skulle vara en hit.

Varma sommarhälsningar
Helle Espensen