Kära läsare mars 2012

I skrivandets stund har det varit rätt begränsat med antal regndagar här på Costa del Sol denna vinter. Och nej, jag klagar inte. Så länge det inte är direkt vattenbrist tillåter jag mig själv att njuta av det vackra vädret. Hur som helst, gällande en sak så saknar jag faktiskt gråväder och ljudet av regn, som slår mot fönsterrutorna – och det är när det vankas maraton-video-helg. Vad gör man när man precis har fått serien The Kennedys på DVD och har en helt ledig helg, utan planer framför sig? Ja, då drar man för gardinerna, sätter på luftkonditioneringen och den öppna spisen, på en och samma
gång (ja, jag vet gott och väl att det inte är bra med tanke på CO2-utsläpp…) och riktar trädgårdens vattenspridare mot fönstren i vardagsrummet. Vips, så har man en regnig helg! Utrustad med popcorn och färskpressad juice sätter jag mig framför TV:n för att njuta av 352 minuter tillsammans med USA:s ”kungafamilj”. I USA anses serien vara så kontroversiell att inga TV-stationer ville visa den när den kom ut förra året. Karaktärsmord, kalllade
man det. Nu är inte vi européer lika försynta som amerikanerna, jag kunde i alla fall inte se att det var någonting som skulle vara speciellt sensationellt i serien, som för övrigt skildrar den berömda och mäktiga familjen på ett intressant sätt, som kanske inte skiljer sig så mycket från verkligheten… En av personerna i filmen är naturligtvis kvinnan, som föddes som brunett och slutade som världens mest berömda blondin, Marilyn Monroe, och i år är det exakt 50 år sedan hon dog.
Hon var kvinnan som alla vi kvinnor, av och till, drömmer om att vara – vacker, framgångsrik, sexig – och trots det inte så dum ändå. Hittills har ingen kvinna lyckats överträffa henne som ikon, som sexsymbol. Men, som under alla blanka ytor gömde sig djupa repor i lacken, som trädde fram, när den glamorösa fasaden skrapades av: okänd far, sinnessjuk mor, grym barnhemsuppfostran och iskalla fosterföräldrar, missbruk, barnlöshet, sömnlöshet och ett brustet hjärta. Med en bakgrund som den kunde man gott och väl ha unnat henne att uppleva sann lycka. En man som hade sett personen bakom sexsymbolen och som älskade Norma Jeane snarare än Marilyn. Men så var det inte. I gengäld fick världen en kvinna som för alltid skulle stå som
en lysande stjärna på Hollywoods himmel. En kvinnoikon med hälsosamma former och runda kinder och ett öde som kan få varje B-film att blekna. Marilyn fick aldrig det erkännande som hon förtjänade. I alla fall inte medan hon levde. Det är som om hon först nu, 50 år efter sin död, får tillåtelse att blomstra och förra året kom så en bok med hennes dikter ut och i år ska vi äntligen få se en A-film om hennes liv med Michelle Williams i huvudrollen.
Låt oss hylla de kvinnliga kvinnorna!

Många hälsningar

Helle Espensen