La Sueca: har min mage blivit allmän egendom?

Visst är det vackert med gravida kvinnor, visst är det en underbar period i livet, visst ska man ta vara på tiden – för den går ju så fort. Visst ska man när man är gravid vara söt och fin i blommiga klänningar med rosiga kinder, visst ska man tala om graviditeten hela tiden, den kommande bebisen, föräldraskap, barnvagnar, recept på barnmat m.m. Allting är ljusrosa – eller babyblått. Allting ska omges av mjuka, fluffiga moln. Visst är det också underbart att höra om alla andras erfarenheter, speciellt om läckande bröst, mellangårdsmassage och förlossningar, särskilt när okända människor delar med sig av sina erfarenheter och lärdomar, gärna under tiden som de gnuggar ens växande mage. Helt underbart att en bula kan skapa en sådan gemenskap!

Phäää!

Jag förstår att det inte finns någon illvilja eller ondska i människors närhet och omtanke när de möter gravida kvinnor, men är det någonsin någon som frågar den gravida kvinnan vad hon önskar innan hon blir överöst av alla goda råd? Blir gravida kvinnors växande magar dessutom allmän egendom som vem som helst får klappa?

Tänker någon någonsin på att den blivande mamman, och pappan också dessutom, kan bli mer än förvirrad av alla historier som berättas? Är det någon som har tänkt på att de blivande föräldrarna är kapabla till att fråga om de undrar någonting samt att de ständigt får information om sin specifika situation av sin läkare? Är det någon som tänker på att gravidbulan är en del av kvinnans kropp?
Är det okej att gå och klappa någon på rumpan, grabba tag i en mans privata delar eller smeka en kvinna på brösten bara för att man tycker att det är mysigt? – Nej, det är det inte och en klapp på magen kan vara minst lika privat.
Klappar man icke-gravida kvinnor på magen hur som helst? – Svar: nej.

Sedan är det ju också det här med att kalla gravida för tjockis. Är det ok? Vad vet vi egentligen om kvinnan som är gravid? Kanske tycker hon att det är oerhört jobbigt att se sin egen kropp förändras? Jag själv till exempel, jag är inte tillfreds med att varje dag känna att jag inte får plats i mina vanliga kläder. Jag trivs inte med att inte gå i mina höga klackar. Jag trivs inte med att ställa mig på vågen och se siffrorna nå högre och högre månad för månad. Jag trivs inte med att inte kunna vrida och vända och bända mig som vanligt när jag tränar. Bara för att jag ser fram emot den lilla krabaten och dessutom vet att jag är superfrisk – för aldrig har jag gått på så många läkarkontroller som alla bekräftar att jag är i toppform, så betyder det inte att jag är bekväm som gravid. Jag har emellanåt känt mig så otillfreds i min nuvarande muminmammakropp att jag inte velat gå ut. Att veta att det bara är några månader kvar, jag lovar, det hjälper inte. Ett annat exempel är min väninna som har haft ätstörningar sedan tidiga tonåren och som började banta när hon var gravid. Hon mådde helt enkelt enormt dåligt av att se sin kropp bli större och jag kan säga att omgivningens kommentarer: ”gorda” eller ”tjockis”, inte gjorde saken bättre, oavsett hur stort den andre personens leende var när denne sa det.

Men tillbaka till den växande magen, som får mer och mer uppmärksamhet. Jag kan berätta om när jag gjorde misstaget att gå in till ett lotteriombud i Madrid för en tid sedan, med min gravidbula. Vad tror ni hände? Jo, alla som köpte lotter, människor jag aldrig sett tidigare, unga som gamla, kom fram och gnuggade lotterna mot min mage för tur, som om min mage, min lilla växande bebis, var allmän egendom. Ingen frågade i förväg om det var okej. Ännu mer skrattretande och irriterande var de som gnuggade och efteråt log och sa ”hoppas det är okej”. (Jag skulle krävt alla på deras telefonnummer och upprättat kontrakt på att hälften av vinsten om de vann – men det kom jag på först senare). En annan händelse skedde när jag var inne på Mercadona här om dagen. Damen framför mig i kassakön lade plötsligt sin hand på min mage och frågade om det är en pojke eller flicka. Jag som var mitt uppe i ett samtal hade överhuvudtaget inte lagt märke till henne innan jag kände hennes hand och reflexmässigt slog bort den. Resultatet? Jo, jag fick mig en rejäl omgång om hur oartig jag var. Helt förbluffad stod jag där och funderade: ”Är jag oartig för att jag tar bort en främmande människas hand från min kropp?”
Nej, jag tänker inte ursäkta mig: lämna min mage ifred!