Under denna tid på året svämmar veckotidningarna nästan över av artiklar som ”Julen jag aldrig glömmer”, ”Camilla Läckberg tycker inte om julmat” eller ”Här är julklappen till mannen, som har allt”. Jag slukar allt med hull och hår – återigen, för jag har faktiskt haft en 10-årig julpaus, som nu är slut. Med julpaus menar jag inte att jag inte firat jul. För det har jag, enligt tradition. Men julkänslan i kroppen har inte infunnit sig. Som barn var jag alldeles till mig när julen närmade sig. Jag är nämligen uppväxt i en riktig julfamilj med allt vad det innebar. Min morfar var chefsträdgårdsmästare på det lokala sjukhuset och till jul hjälpe min mamma och jag honom med att göra jättestora adventskransar till alla korridorer och juldekorationer med äkta stearinljus till alla samlingsrum. Det doftade av halm och gran i källaren och uppe under värmerören på vinden sjöng syrsorna. Låter det som Carl Larsson? Det var Carl Larsson, men plötsligt en dag kändes det annorlunda. Den barnsliga julglädjen tillsammans med tron på tomten var borta. Jag hade blivit stor! Under några år upplevde jag julen från sinnesvärlden mellan barndom och vuxenliv, fram tills det att jag flyttade hemifrån och fick mig ett riktigt julehus, där jag glatt införde alla jultraditioner, och knappt var midsommarfesten över innan jag letade fram kassarna med julpynt ur förrådet och började planera alla juligheter som jag skulle glädje familj och vänner med – och inte minst mig själv. Men så blev min mor sjuk. Det skakade om hela min värld – och min julglädje. Min mor symboliserade nämligen julen. Hon hade uppfostrat mig till att älska julen, att glädjas, mysa, baka, göra godis och sylta. Hon hade visat mig hur härligt det är att leta efter de helt rätta julklapparna till dem man tycker om. Hon lärde mig att skapa det finaste julpyntet av naturens egna material – och hon lärde mig att man gott och väl kan göra allt utan att stressa, och istället göra det genom att stämma av allting efter tid och behov. Min mor var mycket sjuk och fick ett ångestbeteende resten av sitt liv. Hon dog innan hon fyllde 60 år – och min äkta, djupa julglädje försvann tillsammans med henne. Till en början försökte jag att tvinga fram den, men efter några år gav jag upp och hittade ett nytt sätt att uppleva december och julen på. Men det blev aldrig riktigt bra. Men i år har det hänt någonting. Mitt hjärta har läkt. Saknaden efter min mor är oförändrad, men det är allt det hon lärde mig också. Jag är redo för att fira jul igen – med allt vad det innebär.
Riktigt god jul från
Helle
Av Helle Espensen
