Jag är inte personen som ger nyårslöften. Inte för att jag är rädd för att jag inte skulle kunna hålla dem, för det kan jag. Jag har en stark vilja. Det beror mer på att jag hellre sprider ut mina löften till mig själv över hela året. Det samma gäller även de annars så typiska januari-löftena som att gå ned i vikt, träna mer och göra någonting åt rynkorna. Under åren har jag emellertid lärt mig att en stark vilja inte är tillräckligt, man ska även veta vad det är man håller på med. Mat är inte bara mat och motion är inte bara motion. Ålder, psyke och hormoner är andra faktorer som spelar in. Men det kan göras. Believe me! En personlig tränare blev lösningen för mig. Någon som förstod att träningen skulle vara effektiv eftersom jag inte har obegränsat med tid över i min kalender. Vi tränar utomhus och använder oss av naturens material istället för träningslokalens maskiner. Det är fortfarande en bit kvar till mål, men min kropp är sund och jag blir starkare och starkare varje dag. Jag får massvis med frisk luft – och ja, så har jag blivit beroende av träningen. Jag vet att det låter klichéaktigt men så är det.
Nyligen hittade jag mina flamencoskor i garderoben och det fick mig att tänka tillbaka på en situation som jag var med om för inte så länge sedan, när jag med plus-15-rökstopp-kilon extra var på en shoppingresa till Köpenhamn: Kommer in i en trendig butik med vintageklänningar och kosackmössor. Drar in magen och försöker verka så självsäker och arrogant som det anorektiska butiksbiträdet med Helena Christensen-hår. Tar en lössittande blus med in i mini-provrummet. Det lössittande visar sig vara en illusion. Det är tydligt när blusen spänns över en ”ny” kropp och närmast suger sig fast. Klaustrofobi. Drar upp blusen över huvudet. Där den sitter fast. Det finns två möjligheter; förstöra blusen och betala för ett mycket dyrt stycke sönderrivet tyg eller kalla på det arroganta butiksbiträdet, som nu håller på att hjälpa Köpenhamns samlade topmodel-gäng ute i butiken. Drar tillslut draperiet lite åt sidan – ganska lite – och viskar genom tyget, som täcker axlar och ansikte. Öh, vill du vara snäll och hjälpa mig? Ingen reaktion. Lite högre: Du skulle väl inte kunna vara snäll och hjälpa mig ut ur denna? Nu närmast anti-reaktion från både butiksbiträdet och kunderna. Släpper shopping-smart-språket och skriker från mitt tygfängelse: Hjälp mig ut ur denna skit! Nu händer det någonting och två minuter senare lämnar jag fet, svettig och rasande butiken. Promenerar ned längst Ströget. Plötsligt stannar en kvinna framför mig, pekar på mina skor och ger mig sitt visitkort: Kan inte du ringa mig när du tröttnat på dina skor? Hon är helt tokig i mina röda, spanska flamencoskor. Humöret stiger, jag ler åt Köpenhamn och bestämmer mig för att komma tillbaka i smalare form inom ett halvår.
Okej, det tog lite mer än ett halvår, men jag är på god väg!
Gott nytt år!
Helle Espensen
Av Helle Espensen
