Salobreña är en riktig attraktion

Salobreña ligger mellan Motril och Almuñécar och platsen där denna stad ligger är så speciell att man måste resa långt för att hitta något liknande. Den här staden har, under tusentals år, växt fram på en jättestor klippa, och de vita husen har tagit hela klippan i besittning. Därför liknar detta nästan en tårta toppad med vispgrädde. Kronan på verket är en magnifik borg och hela härligheten ligger bara några hundra meter från det blå Medelhavet.

Bakom staden tronar det ena vackra berget efter det andra upp sig och när man står upp i borgen och beundrar landskapet får man nästa nypa sig i armen för att se om man drömmer eller verkligen är vaken.

Den första tanken som slår en när man närmar sig Salobreña österifrån är att det inte kan vara sant. Något sådant finns inte. Men naturligtvis, här i öster sluttar klippan i en lämplig vinkel så att man har kunnat bygga hus hela vägen upp till borgen. I väster, å andra sidan, sluttar klippan lodrätt ner, så där finns det inga hus, men borgen ligger fint på randen till det vertikala fallet, och det pirrar i magen när man står där uppe och tittar ner på slätten. Ett vackrare läge för en liten stad och en borg finns inte. Salobreña ligger verkligen precis mellan havet och bergen och ståtar med sin charm, så ett besök här är ett måste.

Det första man ska göra när man kommer fram till Salobreña är att gå till turistbyrån för att få en karta över staden. Turistbyrån är öppen kl. 9.30–13.30 och ligger på Plaza de Goya, precis när man kör i staden från huvudvägen, så lättare än så kan det inte bli. Kör man sedan lite längre ner mot havet, längs Avenida de Mediterráneo, är det lätt att hitta parkering. På kartan har turistföreningen ritat in en liten promenadrutt som leder upp till borgen. Ett besök i Salobreña bör börja med just ett besök i borgen, som är öppen kl. 10–13.

Man börjar vid turistbyrån och så får man bita ihop lite och gå upp för en uppförsbacke för att komma till borgen, och det finns pilar som visar vägen. Snart är man framme vid ingången till denna borg, som grundades av fenicierna som kallade den för Selambina. Namnet kommer från de indoeuropeiska språken och sel ambina ska ha betytt ”omgiven av vatten”. På den tiden var denna klippa nämligen en ö och det är först senare som avlagringar från de närliggande floderna förbundit ön med slätten. Senare kom romarna och de lämnade efter sig krukor och redskap på berget, men det var morerna som på 900-talet byggde den första borgen. På grund av sitt läge fick borgen stor strategisk betydelse och den utgjorde ett viktigt nav för trafik och handel.

Den nuvarande borgen vilar på den moriska, så man har alltså byggt den ovanpå resterna av den äldre. År 1489 föll borgen i kristna händer, men invånarna i staden ville inte vara kristna, för de var nämligen morer och därmed alltså muslimer. 1490 gjorde de således uppror och från och med då ockuperades de av de kristna. Det kom att dröja ända till 1568 innan de sista morerna utvisades ur staden. På 1400-och 1500-talet levde folket i staden av att odla sockerrör, kummin, bananer, linser och bönor.

Den gamla stadsdelen, som kallas Albaycín (precis som i Granada) ligger än i dag precis som den gjorde när morerna byggde den, och det är ett fint exempel på en ursprunglig morisk stad med smala gator. På morernas tid var den helt omgiven av en stadsmur men allt som finns kvar av den i dag är ett ensamt torn. Resten av muren har använts till att bygga hus.

Ett besök på borgen är ett sant nöje då den sista delen av promenaden där uppe går längs en vacker, blomsterdekorerad gata som heter Andrés Segovia. Att besöka borgen är lätt och överallt finns det pilar som visar vägen. Inträde till borgen kostar 4 euro för ”vuxna” och 2 euro för pensionärer.

Nu är det kanske inte de gamla tornen och murarna som är huvudattraktionen utan snarare den helt fantastiska utsikten över havet, slätten, staden och inte minst bergen i norr. I alla fall jag blir helt överväldigad av skönheten när jag står här. Borgen har många torn, en aljibe (stor vattentank – som man dock inte kan gå in i), ett arabiskt bad och mängder med murar som man kan gå på. Men av den tidigare furstliga bostaden (el Palacio) finns det inget kvar. Det är hur som helst trevligt och dessutom även hisnande att titta ner på marken från den sidan där det klippan sluttar lodrät ner.

Nedanför borgen, på norrsidan, ligger den fina ”gatan” Paseo de las Flores. Dit kommer man genom att svänga vänster in på Calle Rosa när man kommer ut från borgen och går ner längs Andrés Segovia. Vid slutet av Calle Rosa svänger man vänster och så är man framme. Paseo de las Flores slutar på västra sidan av klippan och därifrån kunde man förr gå ner till slätten längs en spännande stig. Jag har själv gjort det och det var roligt men nu är vägen avstängd, kanske för att det var för farlig. Hur som helst är det roligt att titta upp mot borgen från Paseo de las Flores då tornen och murarna verkligen är imponerande ur i detta perspektiv.

Nu ska vi besöka den gamla stadsdelen Albaycín. För att göra det går man tillbaka och fortsätter sedan rakt fram där Calle Rosa kommer ner från höger. Här kommer man till baren Cervecería de Martín, som serverar en meny till bra pris och massor av kalla öl. Sedan fortsätter man vidare över det fina torget utanför kommunhuset, därifrån man har fin utsikt ner över staden mot söder. Det lokala museet ligger inne i kommunhuset, men av någon okänd anledning är museet stängt.

Med hjälp av kartan från turistbyrån hittar man fram till La Bóveda, som är en passage med tak och som härstammar från den moriska tiden. Den förbinder Albaycín med den gamla medinan, där moskén låg. I dag är moskén den kristna kyrkan Iglesia del Rosario och denna är byggd i mudéjarstil. Just denna dag är dock även denna stängd för besökare.

Men strunt samma, nu fortsätter promenaden ner mot havet via olika miradorer (utkiksplatser) och snart står vi på den platta slätten – la vega.

Ett besök i Salobreña bör inkludera El Peñon, som är en ganska platt klippa som man kan gå upp på och från vilken man kan beundra stränderna i både öster och väster, liksom staden från söder.

På vägen mot El Peñon går man förbi den fina parken Parque de la Fuente, som har en mycket fin kopia av lejonfontänen på Lejongården i Alhambra i Granada. Skulle man behöva lite skugga är detta en trevlig park för lite vila. Precis innan porten in i parken finns det en stor skylt som visar tre vandringsleder i området. De ser härligt platta och inbjudande ut.

Väster om El Peñon, bara cirka 1 kilometer bort, ser man den lilla förorten La Caleta, där bilden präglas av en stor fabriksbyggnad. Det är den gamla sockerrörsfabriken som slutade producera socker från sockerrör så sent som 2005. Det var alltså då som Europas sista sockerrörsfabrik stängdes. Och varför stängdes den ner? Jo, helt enkelt för att det är både enklare och billigare att producera socker från sockerbetor, en metod som startades i Tyskland i mitten av 1800-talet, och som därmed satte stopp för över 100 års sockerrörsproduktionen. Sockerrörsfabriken är nu förklarad som ”Bien de interés cultural de Andalucía” – det vill säga en plats med kulturellt värde. Det finns planer på att öppna fabriken igen, men som turistattraktion, och det kan ju vara en bra idé, för det är nog intressant att se en sådan fabrik från insidan.

Ett besök i Salobreña kan mycket passande avslutas med ett besök på någon av de många vackra stränderna där man kan kasta sig i de blå vågorna, för att på så sätt skölja av sig svetten efter stadsvandringen.