50 kilometer utanför Cádiz ligger fiskestaden Barbate. Tillsammans med tre andra städer på Gibraltarsundets kust använder fiskarna här en 3 000 år gammal fisketeknik för att fånga de stora, blåfenade tonfiskarna.
Runt omkring Barbate är naturen överväldigande. Mörka berg med ljusgrå klippor ramar in frodiga gröna marker och mjuka kullar där boskap betar. Överallt sträcker vindkraftverken ut sina vita vingar mot himlen. De har varit en ganska bra investering då det blåser mycket vid kusten som vetter mot Gibraltarsund. Vindförhållandena lockar till sig surfare och spanska turister under sommarmånaderna, men tillskillnad från många andra andalusiska kuststäder strömmar inte bara turister hit under de varma månaderna. Någon gång under april och maj börjar blåfenade tonfiskar, ”atún rojo” på spanska, på upp till flera hundra kilo, deras färd mot parningsplatserna i Medelhavet och senare tillbaka mot Atlanten. Tonfisken håller sig nära kusten eftersom den föredrar varmare vatten. Detta lärde fenicierna sig att dra nytta av när de bodde i området på 1000-talat f.Kr. Idag 3 000 år senare använder fiskarna i Barbate och de närliggande städerna fortfarande samma metod som fenicierna använde, som kallas ”almadraba”, uppkallad efter fisknäten. Genom att lägga ut fisknät från kusten och ut i havet tvingas fiskarna att simma mot det kallare vattnet. När de upptäcker det vänder de, men innan de når fram till kusten igen fångas de i en labyrint av nät, som till slut leder dem in i det mellersta nätet, den rektangulära ”cuadri”. Denna del av nätet kan hissas upp och på så sätt fångas tonfisken upp och in över i fiskebåtarna.
Viktiga arbetsplatser En undervattensvärd öppnar sig när vi kliver in på Museo del Atún. Vi är på havsbotten, omgivna av museets stjärnor – tonfiskarna, och över och omkring oss skymtas fisknätet som används vid ”almadraba”-fisket. ”Tanken var att vi ville skapa detta rum som sett ur tonfiskens ögon”, förklarar Antonio Gómez.
Han är mannen med idéerna bakom Museo del Atún och en av ägarna av fabriken La Chanca i Barbate. Här bearbetas tonfisken till produkter som rökt tonfisk, tonfiskrom och ”mojama” – saltad och torkad tonfisk. Produkterna från La Chanca och de andra fabrikanterna i Barbata ligger i den dyrare prisklassen och tanken med museet är att ge kunderna en förnimmelse om varför produkterna kostar som de gör. Antonio Gómez förklarar: ”I jämförelse med de större företagen producerar vi, med våra 30 medarbetare, mycket lite, och det påverkar även priset.”
Det är viktigt för städerna Barbate, Conil, Tarifa och Zahara de los Atúnes att det forstätter att fiskas tonfisk på det traditionella sättet. Området lider av hög arbetslöshet vilket hör ihop med det faktum att antalet tonfiskbåtar har minskat från 600 till ca 20 under de senaste fem åren. Det har lett till att städerna samarbetar i att skapa mer turism, bland annat genom att skapa gastronomiska evenemang. ”Allt fler turister söker någonting speciellt och vi försöker att tillmötesgå detta behov då vi behöver en ny industri för att hålla liv i ekonomin”, säger Antonio Gómez.
Japansk efterfråga ger mindre tonfisk Arbetet med de blåfenade tonfiskarna präglas av många och gamla metoder. Utöver själva sättet att fånga fisken på blev ”mojama”-produkten också uppfunnen av fenicierna. Genom att använda havssalt, som låg kvar efter solens torkande strålar över högt liggande saltsjöar, till att konservera tonfisken och därefter lufttorkade köttet, kunde köttet transporteras längs de handelsrutter som fenicierna skapade i hela Medelhavet. Till ”mojama” används den innersta delen av tonfisken – ”lomo”:n, den som har den lägsta fetthalten. Den skärs ur fisken vid ”ronqueo”, som är beteckningen för det speciella sättet att stycka fisken på. När Museo del Atún har öppet under sommaren ingår en visning av ”ronqueo” i rundturen. När En Sueco besökte museet utöver ordinarie öppettider blev det ingen styckning, men på fabriken Herpac, som vi också besökte, fick vi se det. På bara fem minuter hade ”ronqueador”:en styckat upp en tonfisk på 150 kg och skurit ut de bitar som används, bland dessa ”lomo”, ”centresca” och rommen.
Tonfiskeriet vid Gibraltarsund har dock börjat lida under de senaste åren. Den fettsnåla ”lomo”:n är mycket efterfrågad i Japan då det är den som används rå till sushi och sashimi. Omkring 80 procent av tonfisken som fångas i Atlanten fryses ned och seglas till Japan, där en tonfisk på över 200 kg såldes för 10,3 miljoner kronor 2012. De stora inkomsterna från blåfenad tonfisk har resulterat i en massiv överfiskning i Atlanten och ett ökande antal av dammar.
Dammarna fångar de yngre fiskarna för att få dem att para sig och det innebär att färre tonfiskar kommer fram till sina parningsplatser. Under de senaste 40 åren har antalet tonfiskar i de östra delarna av Atlanten minskat med 72 procent. Fenicierna hade tänkt på just detta problem med att hålla beståndet av tonfisk uppe så de knöt sina fisknät med så stora hål att de yngre fiskarna smet igenom, och om en ung tonfisk skulle ha förvillat sig in till mitten av nätet så släppte fiskarna tillbaka den ut i havet igen.
Fakta: Museo del Atún har öppet mellan april och oktober. En rundvisning kostar fem euro och visningen avslutas med smakprover av La Chancas produkter. Boka på: www.museodelatun.com Det går också att få en gratis visning hos Herpac. Kontakta fabriken på: www.herpac.com. Fabrikens produkter finns att köpas efter visningen. Fiske av tonfisk äger rum mellan maj och juli.
Fenicierna var ett handelsfolk vars huvudstad låg i det vi idag kallar Libanon, utöver det bodde de utmed Medelhavets kuster. De var duktiga skeppsbyggare och de uppfann biremen, en typ av galej med segel och två rader av åror. På grund av deras skepp stod de för mycket av handeln med romarna och grekerna.
Planerat underhållsarbete:
Lördagen den 5 augusti 2023 från kl. 08.00 kommer det att göras uppdateringar på ensueco.com. Under tiden som underhållsarbetet utförs kommer sidan att vara otillgänglig och detsamma gäller för En Suecos app. En Sueco ber om överseende med detta.
