Under den gångna månaden har den hetaste potatisen runtomkring mig, bland mina svenska vänner och bekanta, helt klart varit det svenska riksdagsvalet. Och jag är inte alls förvånad över resultatet. Tyvärr tror jag att svenskarna, som landet Sverige, skjutit sig själv i foten genom att rösta bort den liberalkonservativa regeringen, med tanke på hur de har lyckats rida igenom krisåren. Och nu förväntas bland annat skatterna höjas istället – ge alla fler bidrag! Nej, det tror jag inte är rätt melodi. Ett land som Sverige bygger på att alla bidrar till systemet, inte att staten delar ut fler och högre bidrag. Svenska modellen är ett minne blott. Det var en utopi som förde landet till välfärdsstaten Sverige. Men även kommunismen är en vacker utopi, vari alla ska leva lika bredvid varandra, men som i verkligheten bara bevisat motsatsen, med stor fattigdom och enstaka rikemän som skor sig på andras misär. Nog om det.
Sverigedemokraterna lyckades uppnå hela 13 procent i valet. Är någon förvånad? Nej, inte jag heller. Det är tydligt att missnöjet varit stort kring invandrarfrågan i Sverige. Och när det då presenteras siffror som visar att ca 25 procent av de etniskt svenska svenskarna, det vill säga personer födda i Sverige av föräldrar som också är födda i Sverige, är arbetslösa och att Sverige tog emot ca 70 000 icke-västländska invandrare 2013, så förstår jag att det sticker i ögonen på de etniskt svenska som inte har arbete. Och det kryddas ytterligare med att det hela räknas ha kostat 12 miljarder kronor, samtidigt som det sägs att invandringen är en politisk fördel för Sverige. Dessutom antas det att de etniskt svenska kommer att vara minoritet i landet någon gång mellan år 2038 och 2060. Det låter som långt i framtiden men 2060 kommer min dotters generation att vara i 50-års åldern, bara för att ge lite perspektiv. Faktum är att de andra partierna är för rädda för att ens nämna ordet invandrare – för då är man rasist.
Jag är inte anhängare av Sverigedemokraterna. Jag tror att landet med deras partiprogram och färdigheter skulle inte bara dratta på rumpan på den hala isen utan rasa rakt igenom. Men vad de andra partierna gör när de lägger locket på är farligt. Men jag förstår det.
Sverige, mitt älskade Sverige, har blivit ett land som är så mycket Mellan att man inte ens vågar doppa en pepparkaka i Mjölken. Man får inte ens snudda vid ordet neger, färgad eller svart, för då är man rasist. Men förbjuder vi pepparkakor finns det ju bara drömmar kvar, och de är ju vita kakor, då blir ju det rasistiskt eftersom det inte är lika delar av dem. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men diskussionen måste bort från pepparkaksgubbar, Tin-Tin och Pippi Långstrumps palmbladsviftande negerslavar. Give me a break, boken i fråga är skriven 1948. Det skulle vara mindre lämpligt om den skrevs idag. Och bakom alla dessa diskussioner om kakor, barnböcker och Kalle Ankas Jul, som dessutom har brett ut sig över finska traditioner som den finska julstjärnekakan joulutorttu, försvinner den verkligt viktiga diskussionen som regeringspartierna måsta våga ta upp.
Sverigedemokraternas 13 procent är bevis på att inte alla i Sverige uppskattar Europas generösaste invandrarpolitik och tas inte frågan upp på dagordningen av de andra partierna är i alla fall jag rädd för att Sverigedemokraterna växer ytterligare till valet 2018.
Sagorna är sagor och vi ska låta dem vara sagor.
Trevlig rosa månad
Sara Laine
