Livskvaliteten i Spanien är hög men dessvärre tenderar arbetsmarknadsstrukturen att försämra tillvaron för så många människor att ”det goda livet” inte avspeglas hos majoriteten av befolkningen. Spanien är ett av de få länder i världen där arbetslösheten ligger på samma nivå i dag som för 30 år sedan. Det är det EU-land där skillnaderna mellan rika och fattiga är som störst. Och dessutom är villkoren för egenföretagare i Spanien sämre än för dem i Sydsudan och Zambia.
Många saker har förändrats i Spanien sedan mitten av åttiotalet men det gäller dessvärre inte arbetslösheten, som under de senaste 30 åren näst intill kontinuerligt legat på över 20 procent. I dag står 22,56 procent av den aktiva befolkningen utanför arbetsmarknaden, medan samma siffra låg på 21,9 procent år 1985. Däremellan har det också varit några goda år såsom 2007 när arbetslöshetsprocenten var nere på få 8,6 procent. Men dessvärre har Spaniens ledare aldrig lyckats bygga upp en fungerande arbetsmodell för att skapa positiv stabilitet. Konsekvensen av detta ser vi i dag när en tredjedel av alla nya egenföretagare måste kasta in handuken inom två år och när skillnaden mellan rika och fattiga är större än någonsin.
Reform från 1984 en del av förklaringen
I början av åttiotalet befann sig Spanien i en svår period. Det var oljekris, landet införde nya jordbruksreformer, fler immigranter kom samtidigt som kvinnorna på allvar trädde in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten ökade markant och en tydlig misstro till landets ekonomi skrämde investerare och arbetsgivare, som höll sig ifrån att anställa på kontrakt. För att få bukt med problemen beslutade Felipe González, dåvarande statminister, att det skulle införas en ny arbetsmarknadsreform för mer flexibilitet. I och med den nya reformen blev det möjligt att erbjuda anställda korta, tillfälliga kontrakt, vilket också vid första ögonkastet tycktes resultera i fler arbetstillfällen. Från 1984 och sju år framöver skapades nämligen 1,7 miljoner nya, tillfälliga arbetstillfällen. Dessvärre ersatte dessa 1,4 miljoner fasta jobb under samma period. Korttidskontrakten integrerades snabbt på arbetsmarknaden och 1993 utgjordes 4,4 miljoner arbetsplatser av tillfälliga arbeten, någonting som motsvarar 30 procent av befolkningen i arbetsför ålder.
Priset för en mer flexibel arbetsmarknadsstruktur skulle dock bli högt – inte minst för arbetarklassen, som nu gick en osäker framtid till mötes. Arbetarens status och rättigheter minskade med reformen och skapade ett olyckligt tillvägagångssätt på arbetsmarknaden. Den nya flexibiliteten gjorde det nämligen attraktivt och inte minst lagligt att använda sig av ”använd-och-kasta-ut-kontrakt”.
I dag är landets två största områden på arbetsmarknaden, närmare bestämt bygg- och turistsektorerna, uppbyggda på denna praxis vilket gör dem till osäkra branscher att arbeta inom. Någonting som många framträdande ekonomer menar är ett problem då det bidrar till ett delat samhälle. En av dessa är Juan José Dolado, professor i Ekonomi från det Europeiska Institutet i Florens, som sagt följande till dagstidningen El País: ”Den ena delen av arbetsmarknaden påminner om Hong Kong och den andra om Sovjetunionens högsta domstol.” Det exemplet använder han för att förklara skillnaden mellan tillfälligt anställda, som är lätta att avskeda, samt dem med fasta kontrakt, som näst intill inte kan avskedas.
”De tillfälliga kontrakten är egentligen inte dåliga i sig. Men problemet är den polarisering som de skapar på arbetsmarknaden när de skapar olikheter i den enskilda personens levnadsvillkor”, förklarar han.
En stor del av den spanska befolkningen kan således inte skaffa sig en stabil tillvaro.
Brist på fokus på export och resurser
En annan del av förklaringen av Spaniens haltande arbetsmarknad är att ekonomin har byggts upp kring just de ”osäkra” sektorerna (konstruktion och turism), inom vilka man typiskt använder sig av tillfälliga kontrakt. Det gör att landet och befolkningen är mycket beroende av de konjunktursvängningar som världen drabbas av. De är krisen 2008 ett tydligt exempel på. Allting stannade upp. Byggprojekt lades på is och hotell stängdes. Kunderna, som även de drabbades av krisen, hade varken råd till semestrar eller investeringar i nya bostäder. Kvar stor Spanien med en stagnerad ekonomi och 2,7 miljoner nedlagda tillfälliga arbetsplatser (totalt 3,7 miljoner färre jobb på hela arbetsmarknaden).
Med det i tankarna bör man nu i stället rikta fokus på exportsektorn och de många resurser som landet faktiskt har, tillskillnad från i dag när produktionen av livsmedel används till att täcka den inhemska efterfrågan. Som Josep Oliver, professor i Ekonomisk Politik från Universidad Autónoma de Barcelona, sagt till El País: ”Det råder en strukturell effekt som favoriserar de tillfälliga kontrakten samt en institutionell ram som gör det samma. Men det viktigaste problemet att framhäva är att Spanien inte har exporten som nav i sin ekonomi. Landet tar inte den internationella sektorn på allvar. Modellen i dag baseras på ett överflöd av varor till den nationella efterfrågan.”
För att Spanien ska få bukt med den höga arbetslösheten måste en grundläggande strukturförändring således ske på två sätt. Först måste lagstiftningen kring de tillfälliga kontrakten omvärderas och så måste det till ett större fokus på exporten av de många resurser som landet faktiskt har. Under första halvan av 2015 minskade arbetslösheten i Spanien upprepade gånger och det samma gjorde den efter en ekonomisk solrik sommar, varför Mariano Rajoy, landets statsminister, upprepade gånger har proklamerat att krisen nu är över. Dessvärre finns det tecken på att det inte är så det är på arbetsmarknaden trots de sista arbetslöshetssiffrorna, som i dag ligger under de magiska fem miljoner. Bakom de positiva siffrorna gömmer det sig dessvärre en tråkig trend. I dag befinner sig 4 850 800 personer (21,18 procent) utanför arbetsmarknaden när den för fyra år sedan i samma månad var uppe på hela 5 287 300 personer (22,56 procent). Men trots fler i arbete har antalet ”kvalitetsjobb” med fasta kontrakt minskat betydligt. Enligt EPA (det organ som övervakar arbetslösheten i Spanien) har de tillfälliga kontrakten och deltidsjobben nämligen vunnit betydligt mer plats. Det har varit en ökning av ca 150 000 nya tillfälliga kontrakt samtidigt som fler heltidsjobb övergått till deltidsjobb (ca 300 000 st.), och därtill har drygt 100 000 arbetsplatser stängts. Det innebär att även om arbetslösheten har minskat bygger minskningen på en ökning av jobb inom arbeten som betydligt försämrar arbetsförhållandena för många spanjorer.
2011 var 75,2 procent av alla jobb i Spanien fasta heltidsanställningar men under det tredje kvartalet 2015 hade siffran sjunkit till 73,84 procent. Siffrorna för arbetsmarknaden i Spanien visar således tydligt att fler har fått arbete men att de nya jobben dessvärre är av ringa kvalitet samtidigt som de minskar arbetstagarens rättigheter. Men i detta sammanhang ska det naturligtvis även nämnas att det inom loppet av de senaste fyra åren har varit en betydlig ökning inom den jobbgruppen. För många har startandet av eget företag satt hjulen i rullning. Sedan 2011 har 101 000 fler egenföretagare registrerats, vilket är positivt, om de också på lång sikt skulle kunna skapa mer sysselsättning, men dessvärre kastar många av dess in handduken innan de ens riktigt kommit igång.
Egenföretagare betalar ett högt pris
Spanien ligger på 142:a plats på den amerikanska affärstidningen Forbes lista över länder vari det är mest fördelaktigt att vara egenföretagare. Listan består av 189 länder, och på denna lista ligger länder som Sydsudan och Zambia föra Spanien, vilket placerar landet på en tredjelandsnivå. Orsaken ska speciellt gå att hitta i den månadskostnad som egenföretagare tvingas betala till Seguridad Social, som utan rabatter och med den lägsta kvoten ligger på drygt 250 euro. Därtill kommer utgifter till IRPF (inkomstskatt) och andra löpande omkostnader. För att en egenföretagare i Spanien ska kunna börja betala sina omkostnader (lön, hushyra etc.) måste denne således betala mint 350 euro per månad till staten. För mindre verksamheter är detta en utgift som tillslut får många att ge upp innan det ens har gått ett år – eller välja att ta steget in på den svarta marknaden. I jämförelse med andra länder har Spaniens egenföretagare således de sämsta arbetsvillkoren. I Frankrike och Portugal är det gratis att vara egenföretagare det första året och i Holland betalar de 50 euro per år, men så ska de själva betala in till försäkringskassan (100 euro/månad). I Storbritannien ska egenföretagare lägga mellan 13-58 euro i månaden på sociala avgifter och tjänar de under 7 775 pund om året (10 843 euro) behöver de inte betala någonting.
Som arbetsgivare i Spanien ska man dessutom betala drygt 40 procent av vad som motsvarar medarbetarens lön till Seguridad Social. Det innebär att den som har ett företag med en anställd som får 2 000 euro i lön ska betala ca 800 euro på det till sociala avgifter – ytterligare en faktor som bidrar till att inte fler får fasta kontrakt.
Till detta tillkommer också att företag kan få problem om de först anställer en medarbetare och senare måste erkänna att projektet inte fungerar, för det kan bli dyrt att avskeda medarbetare på kontrakt. Det beror på att man som arbetsgivare ska betala en summa pengar i ersättning för uppsägning av kontraktet, kallad finiquito, om uppsägningen inte beror på disciplinära orsaker. Här ska företaget kompensera för den tid som medarbetaren har varit anställd, uteblivna semestrar och bonusar, om sådana finns. I dag sparar en anställd in ca 30 dagar om året, som alltså utgör dennes ”avgångsvederlag”. Det betyder att om medarbetaren tjänar 100 euro om dagen och har varit anställd i fyra år så ska 30 dagar x 100 gångras med fyra = 12 000 euro, vilket sedan är det pris som företaget ska betala för uppsägningen. Det blev ett stort problem för flera företag under krisen då många annars väletablerade företag slogs ut på grund av att de tvingades säga upp anställda. Andra problem med detta system är att det kan ge arbetstagaren incitament för att provocera fram en uppsägning – och att det i sakens natur gör att många drar sig ifrån att ge anställda fasta kontrakt.
Ung i en jobblös värld
Många av de spanjorer som i dag söker lyckan som sin egen chef är dessutom unga som under krisåren har haft svårt att få arbete. Och arbetslösheten bland unga är fortfarande alarmerande hög. I dag står 45,58 procent av Spaniens unga under 25 år utan arbete vilket bland annat skylls på arbetsmarknadsmodellen. De tillfälliga kontrakten får nämligen först och främst till dessa då de fasta kontrakten i högre grad går till den lite äldre befolkningen, som ofta sitter på samma jobb i många år. Ett annat problem med så många unga arbetslösa är att en stor del tvingas ta medelmåttiga servicejobb som de egentligen är överkvalificerade för och priset för en utbildning blir således mycket högt då de aldrig får användning för den. Därför ses nu allt fler unga söka sig utomlands där det finns fler jobbchanser, men med ytterligare en konsekvens, att Spanien sannolikt kommer att sakna kvalificerad spansk arbetskraft. En annan kritisk punkt är företagens möjligheter för att skapa olönade praktikkontrakt som tillåter att arbetsgivare gratis kan använda sig av praktikanter i stället för att ge arbete till de många nyutbildade. På just denna punkt föreslår experter som Sandalio Gómez från Madrids Handelsskola, IESE, att man i stället borde skapa ett speciellt ”ungdomskontrakt” med fördelar för båda parter och han uppmanar företag att ta deras del av ansvaret.
Utmaningarna är således många för den som får statsministerrollen efter parlamentsvalet i slutet av månaden och som ska leda landet under de kommande fyra åren. Frågan är bara om Rajoy, Sánchez, Riviera eller Iglesia lyckas skapa de nödvändiga förändringar som kan förhindra att 20 procent av Spaniens arbetsdugliga befolkning fortfarande står och väntar i jobb sökarkön om 30 år.
Fototext: Minimilönen i Spanien ligger i dag på 757 euro, med en utbetalning på 648 euro.
