Fuerteventura är den näst största av Kanarieöarna, efter Teneriffa, och den har fått sitt namn av att det alltid blåser en kraftig vind (fuerte – stark, viento – vind) över dess ökenlandskap. Ön är över 100 km lång och den har 150 km sandstrand. Då det alltid blåser utgör ön och de långa sandstränderna ett paradis för surfare och öns 75 000 invånare lever på framför allt just turism. Och det är bra att många turister hittar hit för ön är gul och brun med mycket lite vegetation på grund av den ringa nederbörden, så jorden ger inte så mycket grödor. En Suecos utsända har rest till Fuerteventura för att utforska denna märkliga ö.
För att komma till Fuerteventura reser vi först till Lanzarote, därifrån, från dess sydspets, tar vi en båt över till Fuerteventura. Avståndet mellan de två öarna är relativt litet så seglatsen tar bara 30 minuter. På vägen passerar man den lilla ön Isla de Lobos, som kan besökas under en båttur från hamnstaden Corralejo, där vår färja lägger till. Redan när vi ankommer Fuerteventura känns det annorlunda jämfört med Lanzarote, då det inte varit något vulkanutbrott här på ca 5 000 år. Här hittas därför inga färska lavaspår och inga unga vulkaner. Ön var den första Kanarieö, som skapades från den kanariska vulkanen för 20 miljoner år sedan, och då den är så gammal är den mer eroderad än de andra Kanarieöarna. Den har heller inte riktigt några berg att tala om då dess högsta punkt bara är 807 m hög, och ligger på den södra halvön Jandía.
På vägen ned mot vårt hotell i Calet de Fuste tar vi en avstickare in till öns huvudstad Puerto del Rosario, för att besöka turistkontoret samt naturligtvis för att se staden. Vi tar en promenad i hamnen och på stranden varefter vi fortsätter upp i stad till det fina torget med kyrkan. Här vid möter vi en ”gammal bekant” – den stora spanska författaren Miguel de Unamuno, vars staty står vid torget, framför det hus där han bodde under en kort period när han förvisades till Fuerteventura av diktatorn Primo de Rivera på grund av politiska meningsskiljaktigheter. Att denna kända intellektuella person plötsligt skulle bo på Fuerteventura blev en stor sak för ön, som plötsligt hamnade på den litterära världskartan i mitten av 1920-talet. Och därför är det inte undra på att det har låtits göra samt uppföra en staty av mannen och att hans hus blivit en attraktion som kan besökas av turister och andra intresserade. Dock var det stängt när vi var där.
Fuerteventura erövrades av fransmannen Jean de Béthencourt 1402. Det betyder dock inte att ön var obebodd när fransmannen kom, det var nämligen två ”guanche” kungariken på ön. Los guanches var folket som bodde på Kanarieöarna innan européerna anlände och de hamnade under nykomlingarnas välde. Jean de Béthencourt grundade en stad mitt på ön som fick namnet Betancuria. Här byggdes öns administrativa byggnader upp och det var härifrån som det styrdes över öns då 1 200 invånare.
Eftersom Betancuria alltså är den mest historiska staden på ön blir den målet för vår första utflykt. På vägen passerar vi bergstoppen/utsiktsplatsen Mirador de Morro Velosa. Precis innan man svänger upp mot miradoren har det ställts upp ett fint minnesmärke över de två sista guanche-hövdingarna. Dessa är två jättestora statyer av de två männen Guise och Ayose, som låg i konstant krig med varandra, så när fransmännen kom var de svaga och lät sig besegras relativt snabbt av erövrarna. I samband med det tvingades de också konvertera till kristendomen, och under dopen fick de två hövdingarna namnen Luis och Alfonso. Och här står alltså de två i dag och ser sorgset ut över deras förlorade kungariken, och det känns fint att öns ledning har ärat ursprungsbefolkningen med detta minnesmärke.
Från El Mirador del Morro Velosa är utsikten över hela ön fantastisk. Längst ned i byggnaden finns det dessutom en intressant modell av ön, så det är verkligen värt ett besök.
Betancuria är i dag en ganska liten stad och man kan fortfarande se de första byggnaderna och den första kyrkan. Det är en ganska mysig plats med en fin gammal gata och några souvenirbutiker.
På väg tillbaka kör vi söderut och får så verkligen se det bruna, brända landskapet på nära håll. Det är inte speciellt inbjudande men i alla fall fascinerande. Vi kör ut till öns västkust, till staden Ajuy, som är en liten fiskeby och det var här som Béthencourt steg i land 1402. Här finns en naturlig liten hamn strax norr om fiskebyn, som på 1800-talet användes för att skeppa kalk som utvanns ur klipporna. Här kan man fortfarande gruvgången, och man kan också gå in i den om man törs.
Vid Ajuy ligger en fin strand och några små strandserveringar där vi äter en god autentisk spansk lunch med de för Kanarieöarna typiska papas arrugadas con mojo (skrynkliga potatisar med sås). Dessa små potatisar kokas med skalet på i vatten med mycket salt varefter de ångas så att de blir skrynkliga. Till dessa serveras en god sås, som kan vara antingen grön eller röd. Den röda är den mest ursprungliga. Detta och en stor sallad blir en god måltid.
En spännande stig leder norrut från Ajuy. Först passerar man den lilla naturliga hamnen och därefter är det häftigt för nu börjar stigen slingra sig nedåt längs en trappa till en jättestor grotta. Det är mycket intressant och fascinerande, så det ska man se till att inte missa.
Öns stora turiststad ligger på sydkusten och heter Morro Jable. Här ligger det otaliga hotell utefter den mycket fina och breda sandstranden. Staden är mycket populär bland tyskar. Längs med stranden har det byggts en fin paseo, och den promenerar vi fram och tillbaka för att insupa livet här i detta turistmecka.
Morro Jable ligger precis på kanten till naturparken Parque Natural Jandía, som täcker det mesta av öns södra del – ja, det är näst intill en halvö, om en ö kan ha en halvö. Denna halvö är åtskild från den norra delen av Fuerteventura av en bred kant av sandsten, som är helt överbevuxen. Det ser ut som ett konstigt gult bälte mellan huvudön och Jandía. Det, som präglar Jandía är en hög (upp till 807 m) brant bergskedja som är helt bar. Vi kör in i naturparken för att se denna del. Man kör på en grusväg längs med vattnet, men efter ett tag tvingas vi ge upp, för det är så monotont. Bruna bergssidor, sand och damm och inte ett enda tecken på liv. Det är verkligen en av de mest besynnerliga platser som jag varit på, gudsförgätet och nästan deprimerande, så vi vänder och kör tillbaka till civilisationen.
Vår bästa upplevelse på Fuerteventura är helt klart en 13 km lång vandring upp på öns ryggrad. Vandringen börjar i staden Tiecamanita mer eller mindre på öns mitt. Därefter går den upp till en topp som kallas Morro Jorjado. Därifrån har man utsikt över öns båda sidor. Härifrån följer vandringen öns ryggrad ett par kilometer längs en fin, nyanlagd stig, för att därefter dyka ned mot Tiscamanita. Det är en rundvandring och den är mycket fin. Kom ihåg att ta med dig matsäck och massa vatten. Sista biten går stigen längs en torr flodbädd från staden Agua de Bueyes tillbaka till starten. Jag har lagt in GPS-rutten på min webbplats: www.elsebyskov.com
Annars finns det massor av vandringsleder på Fuerteventura och en som jag speciellt vill uppmärksamma är den nya, som går från öns norra spets till sydspetsen. Denna led har nummer GR 131 och har nio etapper. Det står mer om den här: http://visitfuerteventura.es/wp/wp-content/uploads/topoguia-fv-red-de-senderos-Gr131.pdf, och där kan man också ladda ned en folder med hela beskrivningen.
Det skulle vara roligt att prova den, för tänk att vandra i nio dagar och vara säker på att man inte drabbas av regn. Ja, Fuerteventuras vindsurfare kan få konkurens av de hårdkokta vandrarna, som inte kan vandra i Europa under vintern på grund av dåligt väder. Här på Fuerteventura är det alltid sol och vind och aldrig snö, så det lockar.
