Czon - Konstnär som valt vägen som anonym konstrebell

 

När jag började kände jag att det var dags för mitt team att ge dem återupprättelsen från en bortglömd tillvaro i dimmornas utsatthet. Det är ett slags hommage till dem, som de inte fått innan. Mina vänner i skymningslandet har många gånger räddat mig från att gå under och jag har haft behov av att synliggöra dem: oknytt, skogsrån, häxor och alla andra väsen som vi inte alltid tänker på i stora hemska skogen och runtom i Europa. Av uppmärksamheten vi fått genom åren har vi förstått att behovet finns.

 

Väsen, sägner, demoner och alla andra oknytt har alltid kommit till mig naturligt. På något sätt är de mina gamla vänner som kommer till mig de mörkaste nätterna. Ofta berättar de saker som jag själv behöver bearbeta inombords.

 

Jag är av åsikten att kvinnan är det första könet ”the force of nature”, och jag är livrädd för dem, samtidigt fascinerad. Jag är uppväxt med bara starka kvinnor runt mig så är jag av åsikten att just kvinnliga väsen är de mest intressanta, starkaste och att män bara är skuggfigurer och biroller. Jag tror att det är min egen uppväxt som gjort mig som jag är, min rädsla, mina visioner, utopier och krossade illusioner,
mina demoner som ständigt jagar, flåsar i nacken.

 

 

Hur har Czon utvecklats sedan första utställningen 2011?
Inför min första utställning var jag i extremt dåligt skick personligen. Då kom nya vänner från skuggorna och något nytt startades. Där och då tog jag mina egna rädslor, tankar och omsatte dem i bildkonst. Jag började också tänka annorlunda och se det fula i det vackra, det vackra i det fula och insåg någonstans på korsvägen att jag gillade det jag nu kunde se.

 

Samtidigt var jag rädd att det skulle sägas att jag rider på mitt gamla namn, att jag skulle lyckas på grund av gamla meriter, varför jag valde att göra all konst under pseudonym. Då kunde ingen säga att jag lyckades på grund av mitt namn och bakgrund hos en av de största drakarna.

 

Första utställningen fick jag enbart på grund av inskickade bilder, och trots att ingen på anrika Galleri Blå Porten visste vem jag var bokade de mig till deras största utställning under Ölands skördefest, och det blev en stor succé.
Efter utställningen skickade jag in fem verk till min första juryutställda vårsalong och alla verk togs med, trots att ingen visste vem som gjort dem.

 

Nu började jag förstå att det faktiskt var konsten som uppskattades och räknades,
inte vem som skapat den. Mina verk talade till de erfarna konstkännarna och speciellt publiken.

 

Sedan fortsatte det, både i Sverige och Europa.

 

När jag kort senare gav mig in i street art-genren insåg jag att det är bra att vara anonym, då mycket av denna kultur ligger i gråzonen till vad som är olagligt eller lagligt. Det ger ett friare arbetsfält och gör att vi vågar töja gränserna för konsten.

 

Så sedan min första utställning har det utvecklats i en rasande takt, både i de finaste gallerierna och givetvis även med mindre utställningar för skolor och barn. Jag vill att alla skall få ta del av konsten gratis – skrämmas, förskräckas och förtjusas.

 

Och rent ekonomiskt?
Det är ett lustfyllt men urfattigt liv – rikt på upplevelser och händelser. Jag önskar att det en dag kan ge någon inkomst då jag gör detta helt utan ekonomi och ger bort mina utställningar gratis till dem som vill se. Jag aldrig tjänat en endaste krona på det själv. Intäkterna från verken som säljs dyrt på gallerierna försvinner; först 50 procent i provision till gallerierna och sen 33 procent i egenavgift till staten och 31 procent i skatt, så det som blir över täcker inte utgifterna på långa vägar. Men utbytet jag får är att folk fått upp intresset för väsen, mystiska platser och att jag kunnat ge dem någonting att tro på för ett kort ögonblink.

 

Varför metoden med konstkupper och gerillakonst?
Det är olika metoder. Som exempel på konstkupp skapade jag och mitt team en 2 000 kg tung staty om en bortglömd sägen om Ätrajungfrun, ett mytiskt kvinnligt väsen i Falkenberg som sägs återvända när staden behöver hjälp. Med sponsorer lyckades vi få statyn till borgen i Falkenberg. Denna illegala staty blev så omtyckt att kommunen lät den stå kvar. Dock stals den efter några månader. Men sådana är spelreglerna med illegal konst. Ätrajungfrun har dock dykt upp i en teaterpjäs efteråt, så vi tror att vi lyckats rädda hennes minne från glömskans töcken, genom just gerillakonst.

 

Exempel på kupper kan vara informationsskyltar vid olika sevärdheter som vi satt upp eller illegala utställningar på platser som har en rik historia. Så kortfattat är vår gerillakonst att smycka en offentlig plats med någonting som ger platsen sin egen historia tillbaka eller berättar någonting om vår samtid.

 

Metoderna väljs helt enkelt för att gallerier inte alltid känns rätt för min konst. Dessutom är det roligare för betraktaren att se de väsen jag visar på platserna där dessa en gång fanns eller på platserna där det som utspelar sig i mina verk skedde.

 

Med det sagt finns jag alltid representerad med några verk åt gången på Per Gessles och Lars Nordins galleri Tres Hombres på Tylösand.

 

Just nu finns lite planerade ”offentliga” utställningar i Tyskland, annars ligger vi lågt, eller gör vi? Kanske att vi dyker upp när ni minst anar det…

 

Varför har du valt Alicante för din senaste utställning?
Helt enkelt för att vi är förälskade i Spaniens mytologiska värld med Brujas (häxor), Misterios(mysterier), Lugares abandonados (övergivna platser), Leyendas (legender) och Fantasmas (spöken). Vi har tillbringat mycket tid i Spanien för att utforska de mest hemsökta byggnaderna, mysterier, övergivna städer och andra platser som t ex Zugarrmurdis häxor i Baskien och Trasmoz med sin mörka historia m.m

 

Förra året var ni i Málaga, vad gjorde ni och finns konsten kvar?
Málaga, paradiset i Spanien, jag verkligen älskar alla delar av det; området Soho mellan stranden och staden där de i dag största artisterna finns representerade gratis för allmänheten på gatorna runt CAC – det stora museet med gratisutställningar.
Atmosfären, gatorna, staden, dess puls, Picasso, skönhet och fulhet. Málaga har allt för alla och även några hemsökta pärlor och väsen.

 

Själva hann vi bara få upp två Czon verk förra året; ett utanför CAC med min street art comic heroine (min gatukonst serie hjältinna) Underground Grrrl – en seriefigur av en självständig kvinna från framtiden som åker omkring i dagens värld och hyllar eller dissar samtida händelser. Och ett mellan CAC och centrum. Den sistnämnda vet jag finns kvar och vaktas noga av hushållsägaren.
Konstmuseet CAC bad också om några prints till deras arkiv, men jag vet inte om de kommer visa dessa eller om de bara kommer ligga i deras arkiv och skrota inför framtida utställningar?
Vi skulle ha kommit tillbaka denna sommar men har fått förhinder. Men vi kommer tillbaka snart igen! Så om En Suecos läsare vill tipsa oss om intressanta platser, väsen och om var ni vill se oss, eller om någon har kontakt med bra gallerier, så vet ni var ni kan få tag på oss.
Czon och Malaga hör på något sätt ihop.

 

När ni var i Canfrac, Huesca, fick ni besök av ett filmteam – blir det en film?
Bra fråga! Jag hade kontakt med producenten i vintras. Då bearbetade hon SF
för att få ekonomin att gå ihop. Filmteamet var med oss en månad eller två, även i Málaga, och fångade många roliga, udda filmscener. Jag håller tummarna för att de lyckas hitta ekonomin.

 

Hur bemöts ni i olika länder?
Oförväntat bra! Jag var lite chockad första gången i Tyskland med all tv-uppståndelse efter min utställning i Kuhlungsborn kunsthalle och street art-kupp på några gamla vakttorn.

 

Bemötandet i Spanien har varit helt crazy.
När jag var på ett tryckeri och tryckte bilderna till utställningarna samlades alla i lokalen runt mig och jag fick skriva autografer i mer än en timme på mina nytryckta bilder. När jag var ensam på Preventoria Auigis kom det en mängd folk som direkt frågar om jag är Czon när jag var omaskerad, och jag sa nej. De kände dock direkt igen mina bilder så var tvungen att säga att jag kanske var det. De var så enormt trevliga och tog inga bilder av mig när jag var omaskerad, men sen fick jag på mig en mask och de tog sina bilder. Sedan signerade jag och gav bort hälften av mina flyers till dessa underbara fans som kört från byggnad efter byggnad för att leta upp mig. Så spanska fans: de är amazing och underbara!

 

Vad är du mest stolt över hittills?
Supersvårt att säga. Jag är så stolt över mycket; enkla saker som när supermodeller på Vogue mailar och säger att de vill arbeta med Czon, alla möten med människor och artister, och givetvis allt udda som händer som e-mail från människor som berättar att mina bilder/verk räddat livet på dem eller fått dem att se världen på andra sätt. Nu efter utställningen på Preventoria har jag fått ett e-mail från någon i trakten som skrev att om vi finns i närheten i framtiden så ställer han upp med allt för att få hjälpa oss sprida orden om oknytten och alla väsen runt omkring oss.

 

Något jag själv blir stolt över är att många verkar tycka om sagorna, myterna, alla oknytt och väsen vi ger dem. Mina rädslor för kvinnor, mina trasiga visioner och krossade utopier – min olycka blir en fin stund för dem och det glädjer mig in i själen.