Ett litet leende

Vi går mot rätt årstid och solens strålar blir varmare och varmare, och jag behöver det, för jag är nedkyld in till benmärgen. Inte bara av Costa del Sol vintern, utan också av avsaknaden av vänliga leenden.
Jag ska förklara.

I Stockolm arbetade jag många år som butiksansvarig i en medelstor matbutik. En naturlig del av arbetet var att hålla en hög servicenivå gentemot kunderna, inte när vi i personalstyrkan kände för det, utan varje minut under butikens öppettider. Hög service innebär, för mig, inte bara välfyllda hyllor och färska varor, utan även leende och trevlig personal samt vänlig atmosfär.

Det är inte jobbigt att le och vara trevlig, och i ett serviceyrke är det någonting man lär sig även om man har hela världen emot sig en dag, och snart märker man att livet flyter på lite lättare om man är trevlig, och att man får leenden och trevligheter tillbaka.
Tänk på balettdansare, som efter timmar av träning, skavsår samt värkande fötter och muskler, går upp på scenen för kvällens föreställning. Många gånger tror jag att det tar emot, men de ler. De ler för att ge oss i publiken en trevlig upplevelse! Det gjorde jag och mina kollegor också, vi log och var vänliga, trots att humöret i personalrummet ibland var raka motsatsen.

Det har jag med mig i bagaget. När jag så kommer in i matbutik här på kusten, vilken som helst, förvånas jag över avsaknaden av service-mind. Här verkar kunderna vara en börda för dem som arbetar. Om man mot förmodan hitta någon som arbetar i butiken, om man behöver fråga någonting, så möts man ofta av en lidande suck, och en näst intill ondskefull blick som tycks säga ”Stör ej!”, och alla vet vi hur det kan vara att komma fram till kassan: man köar i evigheter, kassörskan ringer inte för att öppna en till kassa, hon talar med en väninna och låter bli att blippa en enda vara.
Det hände mig här om dagen. Jag står i kassakön, lång som kinesiska muren, och känner att irritationen sakta gror i mig. Men jag anstränger mig för att tygla den, jag tycker inte om att vara sur och tänker att det inte kassörskans fel att det inte flyter smidigt. När jag äntligen kommer fram, hälsar jag vänligt med ett leende, men får en fnysning tillbaka. Kassörskan blippar varor, jag packar, kassörskan pratar med kollegan i andra kassan, jag packar. Kassörskan blippar färdigt, jag packar. Jag packar färdigt och ska betala, kassörskan reser sig upp och går iväg, försvinner bakom en dörr. Där står jag, lite paff och undrar vad jag ska göra? Kassörskan kommer tillbaka, men går skrattande till kollegan. Jag frågar snällt om jag får betala, hon viftar åt mig med handen att vänta och fortsätter skratta med sin kollega. Sakta svalnar mitt leende, irritationen växer, jag kämpar emot, men irritationen är stark, leendet förlorar och jag säger sarkastiskt: ”Ursäkta, vill du att jag ska betala eller är maten gratis idag?” Dödsblick tillbaka. Hon fräser att jag minsann ska betala för mina varor, annars kallar hon på vakten. Äntligen får jag betala, men minsta uns till gott humör är bortblåst.

Banken är inte mycket bättre. Jag vet inte när jag möttes av ett leende senast av en bank-kassörska. Dialogen är allt som oftast:
– Nästa!
– Hej, jag skulle vilja överföra pengar från det här kontot till detta.
– Hm, (knapprar på datorn), skriv under. Nästa!
– Jaha, okej, tack då.

Jag undrar vad det är som ligger bakom detta icke-servicemindsamhälle? Är det dåliga anställningsvillkor eller bara allmän otrevlighet? Kanske känner man här inte till teorin om konkurrensmedel och alla dess P:n? Jag har lärt mig att service och kvalitet också innefattar trevlig och kunnig personal (ett P), samtidigt som en nöjd kund är ett enormt bra marknadsföringsverktyg. Så rent businessmässigt, borde det inte ligga i allas intresse, oavsett arbetsplats, att vara trevliga och le, speciellt i mörka krisdrabbade tider?

Jag tänker fortsätta att le, inte för att min dator som jag skriver på just nu bryr sig, men för att jag som människa mår bättre och för att mitt leende förhoppningsvis smittar av sig och sprider lite värme i vardagen.