Kära Läsare april 2014

Under den gångna månaden tog jag mig äntligen tid till att ta en sväng ut på landet. Äntligen, för under de senaste två åren har det varit fullt upp med massor av spännande arbete, vidareutbildning och stadsliv. Och jag åkte långt ut på landet, för det når en ända in i själen när man möter den storslagna spanska själen där ute, där krisen är någonting som kör förbi på motorvägen. Där ute där självaste UGT ger folk ett break. Det är där ute där IVA och Seguridad Social inte fyller någon funktion. Där ute ger man inte mycket för den gemensamma kassan. Nej, man spenderar inte heller så mycket. Kräver inte så mycket. På en sådan plats blir man liksom en bättre version av sig själv. Där ute är servicen fortfarande i toppklass och människorna anstränger sig för att göra en extra insats, de bryr sig om att plocka upp en bit papper från marken, gör sig besväret att göra sin egen yoghurt och att ta initiativ till att klara sig själva. En sådan människa ropar på mig när jag går på en lite krokig gata mitt inne i en bergsby, som ligger vit som en klick vispgrädde på toppen av ett vårgrönt berg. ”Entra! Vista!”, säger damen med mustasch och förkläde, som bär tecken på att en gång ha blomstrat. Att byn har en otrolig utsikt, det har jag sett, men kanske har denna lilla dam någonting alldeles utomordentligt bra att erbjuda från sin balkong, tänker jag och kliver in genom hennes dörr. Och här slutar det med vista:n, för väl innanför dörren har damen byggt upp en slags butik med korgar fyllda till randen med all världens färska, lokala produkter; citrusfrukter, vitlök, honung, färskost och membrillo… ”Allting kostar 1 euro”, säger hon med sin hesa stämma och får mig att förstå att jag ska köpa någonting. Inne bakom ett draperi kan jag skymta en handikappad man, kanske är det hennes bror, kanske hennes man. Jag tänker snabbt om till att detta ju är ojämn konkurrens jämfört med butiken lite längre ned på gatan, som ju måste betala hyra, skatt och IVA. Här står nämligen en människa som gör allt hon kan för att överleva och för att försörja mannen i rullstolen, katterna som åmar sig i fönstret och hunden på baksidan. Hon har lagt sin stolthet år sidan för att locka in mig med en vista för att sedan pressa mig till att handla. Hon tittar på mig med en fräck glimt i ögat när hon stoppar in en bit gräddmjuk ost med membrillo i munnen på mig. ”Cuantos kilos?”, frågar hon och börjar skära upp den ost som jag ska köpa. Jag köper så mycket som jag själv kan bära ned till bilen, som står parkerad lite utanför byn, och ger henne några euro extra. Hon skrattar hest och vaggar tillbaka in bakom draperiet till mannen i rullstolen. Jag undrar om hon inte är lika glad som jag är över dagens handel? Upplevelsen inspirerar mig till att göra ännu mer omak med livet, för här ute tas succé och respekt inte för givet. Man måste göra en insats, det måste man.